RUSS MEYER – en bröstfixerad innovatör

Annons

Han må vara okänd för den stora allmänheten, men Russ Meyer var faktiskt en av de mest betydande amerikanska filmregissörerna. Ofta bespottad, av många betraktad som en porregissör – vilket han definitivt inte var. Naket, javisst. Mycket sex, jajamen. Mjukporr? Kanske. Men jag har svårt att tänka mig att någon blir värst upphetsad av Meyers burleska komedier.

Jag undrar också vad den vanliga snuskfilmspubliken tänkte när de såg Meyers filmer. Uppenbarligen gillade de vad de såg, eftersom Meyer fortsatte att göra film efter film. Men hans publik hade också förmånen att få se filmer som var tekniskt sett framstående. Meyers filmer liknade inget annat – och de liknar fortfarande inget annat. Han stod själv för foto, klippning, regi och oftast även manus, ibland i samarbete med ingen mindre än Roger Ebert, världens kanske mest kände filmkritiker. Filmernas form var nyskapande, bruket av musik innovativt och överraskande.

Som så ofta är fallet, är populärkulturen samhällets främsta spegel. Roger Cormans b-filmer skildrade 1950-talets USA på ett sannare sätt än de flesta seriösa filmer, och så var fallet även med Russ Meyer. Jag skulle vilja påstå att Meyers filmer visar upp den amerikanska folksjälen. Här har vi de små hålorna i västra USA, knegarna, de typiska fiken, strippklubbarna, självklart en hel del våld och framför allt gigantiska kvinnobröst – Meyers främsta signum. Han var filmbranschens mest bröstfixerade regissör.

Samtidigt har Meyer omfamnats av en hel del kvinnor. Meyers värld är kvinnornas värld. Förvisso har männen en halv meter långa könsorgan, men de är ofta underlägsna och korkade. Kvinnorna är mäktiga och tar för sig, främst sexuellt, och de använder sina jättelökar som vapen.

“Faster, pussycat! Kill! Kill!” (1966) är troligen Meyers mest kända titel. Här leder stenhårda, läderklädda Tura Satana ett gäng bilåkande tjejer på våldsturné i öknen. De dansar go-go till cool musik och dödar karlar. Som “Thelma & Louise”, fast bra. “Mondo Topless” (1966) har ingen handling alls, utan består bara av en timme dansande brudar. Inget man ser till en kopp kaffe, däremot lär den göra sig utmärkt som bakgrund på en fest. Vi inser även att transistorradior och rullbandspelare är ohyggligt mycket tuffare än iPods.

“Vixen” (1968) är en rätt konstig och trist historia om en extremt rasistisk tjej som ligger med allt och alla. Min Meyer-favorit brukade vara “Supervixens” (1975), som är fullkomligt flängd. Charles Napier från “Rambo” är en ond polis, svensk-schweiziska Uschi Digard dyker upp, och hjälten jobbar på Martin Bormanns bensinmack. Dock är filmen för lång och episodisk, vilket gör den lite seg. I “Up!” (1976) har Raven De La Croix huvudrollen och Kitten Natividad dyker upp för första gången. Den här gången är det ett mord det handlar om, en gammalt nazist i Tyskland har mördats. Vad det har med resten av handlingen att göra vet jag inte.

Min nya favorit är “Beneath the Valley of the Ultravixens” (1979) med Kitten i huvudrollen. Detta är en vansinnig skildring av livet i Smalltown, USA. Det är naket och gökande mest hela tiden, brösten är större än någonsin, men samhällssatiren är kul.

De här dvd-utgåvorna har fantastiskt snygga omslag, men aldrig får man vara riktigt glad. Tekniskt sett är de lite risiga. Samtliga är beskurna till fullscreen-format, ljudet är ingen höjdare och det är ibland repigt. Det ser ut som gamla vhs-utgåvor. “Up!” saknar några sekunder av förtexterna, bland annat titeln! Nåja, jag tackar i alla fall för initiativet att ge ut filmerna.

skriven 2007-02-03

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners