NEIL STRAUSS, Spelet (Natur & Kultur)

Annons

Man kan antingen välja att se Spelet som en sociologisk studie av interaktion med sexuella undertoner eller en kittlande smaskig historia om samspelet mellan män och kvinnor ur ett väldigt manligt perspektiv där målet alltid är att ”komma till”. Men oavsett vilket är det här en oavbrutet underhållande och fascinerande ”pageturner” med bra flyt, substans och gott om fyndiga formuleringar Den känslige lär förstås indignerat ta sig för pannan och ta till ord som kvinnofientlig, sexistisk och förnedrande. Men det är väl bara förväntat i så fall. Väljer man att skriva ett dokument med undertiteln ”En inträngande analys av raggningsexperternas hemliga sällskap” ber man onekligen om verbala snytingar.

Att sedan många av de metoder som avhandlas i många fall varken är särskilt uppseendeväckande eller nydanande spelar ingen roll. Det har inte passat de rabiata kritikernas syfte att betona hur traditionella och allmängiltiga många av de råd som passerar revy egentligen är. Poängen är att man inte behöver vara en notorisk raggare för att ha nytta av visdomsorden. Därför är det nog inte i första hand därför vissa blir upprörda, utan det faktum att teoretiserande är lika kliniskt som en hopsättningsinstruktion från Ikea trots att det här handlar om att tillfälligt få ihop det med någon av det motsatta könet. Sedan finns här förstås ett visst mått av råbarkad grabbighet i anrättningen också. Att raggarnas ordlista talar om en kvinna som måltavla eller sargningsobjekt är trots allt inte särskilt politiskt korrekt.

Inledningsvis berättar författaren Neil Strauss att han aldrig haft någon större framgång med kvinnor. Blygsel, svettningar och avsaknad av sexappeal var länge oöverstigliga hinder, menar han själv. Lägg därtill att han ”är allt annat än snygg” och pratar för fort, tyst och otydligt, så förstår var och en omfattningen av hans problem. Inte ens när han hängde med den ökända hårdrocksgruppen Motley Crue på turné för att skriva den beryktade rockbiografin The Dirt fick han någon uppmärksamhet. En enda kyss fick han under hela denna sejour och den stod bandets trummis Tommy Lee för. Skribenten var nedslagen. Tankarna gick i banor typ ”Om inget av värde händer i den här dekadenta omgivningen händer det aldrig något”. Oddsen för att Neil skulle bli en Don Juan var lika osannolik som att Jan Guillou skulle sluta vara övertygad om sin egen förträfflighet i alla lägen. Men situationen skulle förändras mer än han kunde föreställa sig, och Spelet är den smått osannolika berättelsen om hur det gick till utan moraliserande vinklingar, och det är så det ska vara. Strauss vet med sig att Spelet är en kontroversiell bok, men är både öppenhjärtlig med sina egna känslor, självkritisk och generös i sina omdömen om andra.

Allt började med att en förlagsredaktör ville att Strauss skulle skriva om ett etthundrafemtio sidor långt dokument hämtat från internet betitlat ”Guiden till hur man får sätta på tjejer”. Skribenten var tveksam, men fastnade snart i ämnet. Sedan dröjde det inte länge förrän han var beroende av det diskussionsforum diverse raggningsexperter lagt ut på nätet. Att bli upplärd av och lära sig om världens bästa i ämnet blev ett heltidsarbete och ”fix idé”. Föga anade han då att två av de märkligaste åren i hans liv låg framför honom. Via en workshop med både teori och praktik på programmet med den karismatiske Mystery, en av de mer framträdande raggningsexperterna inleddes en närmast osannolik förvandling från VFT:are – vanlig frustrerad tönt – till RGE:are – raggningsexpert.

Det första som förändrades var ordförrådet. Ett helt lexikon med termer typ en-fix, knullsabbare, kyssavslut samt ovanämnda VFT och RGE blev snabbt vardagsmat. Men det var bara början. Snart blev Strauss en viktig del av nätgemenskapen. Mystery såg potentialen och tog på sig rollen som mentor trots att de första stapplande (raggnings)stegen inte varit alltför lyckade. Mysterys grundläggande recept stavades HTFA (hitta, träffa, fängsla, avsluta), och verkade funka i närmast osannolik utsträckning. Fast eftersom författaren var ute efter en mer heltäckande bild av fenomenet väljer han på ett tidigt stadium att etablera kontakt med annan experthjälp också för att komplettera Mysterymetoden. En av de mera välrenommerade herrarna i sällskapet var ”den moderna förförelsens obestridde fader”, Ross Jeffries. Denne mans teorier består av en kontroversiell mix av hypnos och psykologi, som plockats från 70-talets självhjälpsböcker. Metoderna betraktas allmänt som tvivelaktiga, men att döma av exemplena i Spelet verkar dom fungera, och det är det enda som räknas i det här sammanhanget. För vad det handlar om är att manipulera och komma under ”radarn” – på kvinnorna utan att nödvändigtvis bry sig om att man här rör sig i en moralisk gråzon.

Upprörande, kanske någon tycker. Men det är den principen som styr, och ingen bangar för att få chansen att så att säga gå hela vägen. Parallellt med att Neil Strauss begåvas med namnet Style av sin mentor, lär sig spelet och så småningom når toppen i den inofficiella sociala hierarkin får läsaren även lära känna andra potentiella raggningsexperter på olika stadier i sin ”karriär”. Bland de som liksom Strauss börjar på botten finns bland annat en överbeskyddad oskuld, en tafatt juridikstuderande och en tät, men oansenlig affärsman på jakt efter en potentiell fru. Bakgrunderna kan således variera, men alla inblandade har ett starkt behov av lära sig skapa intresse och attraktion från kvinnor. Dessutom noterar Strauss föga förvånande att alla redan färdiga raggningsexperter med några få undantag inte är attraktiva. Vilket påstås vara hur logiskt som helst eftersom en alfahanne med raggandet i blodet aldrig skulle behöva lägga ner så mycket tid på att fundera och formulera teorier kring området ifråga.

Stärkt av sina initialt blygsamma framgångar konstaterar emellertid Strauss tidigt att han ser en viss avigsida med företaget. Han börjar se kvinnor enbart som mätinstrument som ska ge feedback på hur han utvecklas som raggare. Längre fram i historien när spelet mer eller mindre börjar ta över tillvaron råder Strauss en av sina nyfunna kompisar att inte låta raggningen vara mer än en förhärligad hobby. Han betecknar livsstilen som en sjukdom eftersom allt annat, inklusive släkt, vänner och arbete i många fall sätts på undantag. Men själv varken kunde eller ville han varva ner. Från att ha varit en kille som blev stel av fasa bara vid tanken på att försöka prata med en okänd tjej hade han blivit (raggar)kungen med stort K. Äntligen var den ständigt trevlige killen, som alla kvinnor bara ville vara vän med borta, och han gillade det skarpt.

– Kvinnor var inte längre en utmaning. De var en njutning, myser han belåtet i kapitlet som enbart består av en enda lång uppräkning av kvinnor han lägrat.

På det här stadiet har Strauss fått sin senkomna revansch för alla missade möjligheter tidigare i livet, och han tar för sig av vad som bjuds. Mixen av alla metoder den forne nörden tagit till sig funkade uppenbarligen. Men han inser också att dessa inte räcker längre än till sänghalmen. Resten får man fixa själv. De som enbart förlitar sig på raggningstekniker i hopp om att skapa ett varaktigt förhållande är körda, vilket Strauss också ger flera exempel på i boken. Strauss säger det inte rätt ut, men det råder knappast någon tvekan om att bristen på social kompetens i raggargemenskapen kraschade både förhållanden med kvinnor och relationer inom gruppen innan den stora majoriteten landade på fötterna igen i det vanliga livet eller med nya raggarorienterade företag för ögonen.

För egen del träffade Strauss kärleken medan han befann sig i spelet. Författaren föll för Lisa, en klok och häftig rockertjej i ingen mindre än Courtney Loves band, och de positiva känslorna var ömsesidiga. Men det lustiga i sammanhanget var att raggningsmetoderna hindrade honom från ett genombrott med henne. Hon var en av få som såg igenom spelet från första stund och istället letade efter den han hade varit från början. Därför föll inte bitarna på plats förrän Strauss vågade vara sig själv. Saken är bara den att utan all skolning skulle han aldrig haft självförtroende att ta kontakt med en tjej som Lisa. Det säger han i alla fall själv, och det är väl det som är det ironiska i sammanhanget. I sina egna ögon behövde han förställa sig med hjälp av raggningsexperter först för att komma underfund med vem han var, och man kan förstå att ett sådant påstående ter sig smått upprörande i politiskt korrekta kretsar. Men som han samtidigt själv säger; att vinna spelet innebar att lämna det. Till slut kallade det verkliga livet.

skriven 2007-01-18

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners