MINNET AV DET FÖRLORADE ÄTER MIG INTE INIFRÅN, Teatr Weimar, Malmö den 27 oktober 2006

Annons

FAKTA
Premiär: 27/10
Manuskript och inscenering: Christina Ouzounidis
Skådespelare: Pia Örjansdotter och Malena Engström
Koreografi: Martin Forsberg
Spelas: 27/10 - 31/10

Fortsatt smalt från Teatr Weimar

Vi befinner oss mitt i en tid där mycket vill tala till så många som möjligt. Där teve- och radioprogram såväl som tidningar och reklampelare, särskilt då julen nu nalkas, frenetiskt upplyser oss om hur mycket det är som vi alla verkligen behöver. Även teaterföreställningar och diverse kulturevenemang åtrår som bekant den breda målgruppen. I vart och vartannat pressmeddelande som dimper ner i min mailbox tycks just den breda målgruppen vara honnörsord.

Så är dock inte fallet då det gäller den Malmöbaserade teatergruppen Teatr Weimar som konsekvent valt det smala och för många säkerligen aningen irriterat pretentiösa. Målgruppen är här inte tydlig ens för gruppen, detta då själva experimenterandet och utforskandet av form och mening tycks vara en självgående process i vilken skådespelarna är lika mycket resenärer och medskapande.

– Jag behöver ingenting, jag har själv valt och jag är inte…rädd, berättar de båda kvinnorna, spelade av Malena Engström och Pia Örjansdotter, inledningsvis i Teatr Weimars senaste uppsättning. Med ett dåligt maskerat darr på rösten, markerar de båda kvinnorna ansträngt rakryggat sitt avståndstagande från allt. Från känslor, bindningar, mening och form.
Scenografin signalerar effektivt det samma. Med svävande bord och ljuskäglor utplacerade likt en stjärnhimmel mot den mörka bakgrunden är rymd, tyngd och formlöshet det härskande uttrycket.

Historien, som via en speakerröst inledningsvis inte ens utger sig för att vara en historia, handlar om en kvinna, spelad av två, som trotsigt frånsäger sig allt beroende. Den åtråvärda friheten tycks enbart kunna nås via tomheten, ett avskalat känsloliv samt raderande av minnen och relationer. Under historiens gång rannsakas frågan huruvida denna världsfrånvända ansats till livet är ett uttryck för, eller ett steg bort, från mänsklig svaghet. Denna frågeställning kan sägas vara kärnan i föreställningen. En kamp där det världsliga och relationsorienterande tillslut står som segrare.

– Nostalgin bränner oss i båda ändarna, väser rösterna från scen och avser att det vi eftersträvar antingen är en frisering av det redan skedda eller en längtan efter det vi önskar skall komma.

Teatr Weimar vänder således återigen via regissören och dramatikern Christina Ouzounidis skarpsinne blicken inåt, inte enbart mot individen och dess komplexa inre liv, utan även mot själva teaterformen i sig. I föreställningar som ”Kassandra”, ”Elektra” och ”Den Akratiska Cirkeln” har mycket av det fysiska teatrala spelet skalats bort till förmån för texten – så även här.

Det som skiljer ”Minnet av det förlorade äter mig inte inifrån” är att själva den existentiella frågeställningen i mångt och mycket kan sägas vara synonym för Teatr Weimars egna utforskande doktrin. Berättelsen flyter här på ett ytterst märkligt och tankeväckande vis ihop med själva berättandet, på ett vis som jag inte kan minnas att jag tidigare sett.

Skådespeleriet är bländande, nära och naket. Pia Örjansdotter har allt sedan Teaterhögskolan, via Helsingborgs Stadsteater och nu i Teatr Weimars uppsättningar, utövat ett så briljant och starkt skådespeleri att han konstant tyckts varit för stor för sin omgivning. Att hon haft mer att ge än inom det forum inom vilket hon fått verka.

I Dramatenskådespelarskan Malena Engström får Pia äntligen en värdig medspelare. Tillsammans trollbinder dom obönhörligt publiken via ett oerhört rikt register av tonfall, mimik och väl avvägda pauseringar. Skådespelarnas tvångsmässiga tix och den minimalistiska symmetriska koreografin ger tillsammans med de stundtals provocerande upprepningarna av textmassor ett variationsrikt, tankeväckande och briljant rannsakande av individens och teaterns självbild.

skriven 2006-10-28

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners