LILLE EYOLF, Inkonst (Riksteatern), Malmö den 29 september 2006

Annons

FAKTA
Av Henrik Ibsen
Regi: Lars Norén
Medverkande: Henrik Rafaelsen, Åsa Persson, Malin Crépin, Björn Bengtsson
Översättning, bearbetning: Lars Norén
Scenografi: Lars Norén och Jan Johansson
Kostym: Ann-Bonander-Looft
Gästspel den 29/9-1/10

Mindre känt Ibsendrama i regi av Norén

Lille Eyolf är en av Henrik Ibsens mindre kända dramer. Även om den upplagemässigt var en framgång på sin tid, har Lille Eyolf levt ett liv i skuggan av Peer Gynt, En Folkfiende och Ett Dockhem.

Historien kretsar kring åttaåriga Eyolf vars handikapp orsakades av föräldrarnas oaktsamhet. Han lämnades som liten ensam och föll olyckligt då föräldrarna älskade passionerat. Olyckshändelsen blev upptakten till en livslång dragkamp mellan skuld och lust, mellan föräldrarnas kärlek till varandra och till Eyolf.

I Noréns regi blir Lille Eyolf en knivskarp studie över vad skulden kan göra med oss människor. Fadern Alfred tampas denna börda genom att hänföra sig åt ett livsprojekt som utgörs av litteraturstudier samt eget skrivande kring uppfostran och människans ansvar.
Studierna utvecklar sig till att bli en flykt från just det ansvar som han indirekt ansåg sig behöva rannsaka. Alfred blir i och med detta en kall och frånvarande man gentemot sin fru Rita, och studiernas tillämpning av människors ansvar tycks omfatta enbart Eyolf.
Trots att Eyolf är krympling tvingas han, genom faderns uttalat välmenande påtryckande, mogna i förtid och ta sig ann områden han ännu ej är redo att på egen hand bemästra. Alfreds egna författarskap blir det inte heller mycket av, utan skrivtorkan tar sig i stället uttryck i dagslånga vandringar i bergen.

Det hela utvecklas till en febrig skuldprojicering där alla agerar i otakt med sig själva. Rita utvecklar med tiden ett hat och avståndstagande gentemot Eyolf då hon ser honom som anledningen till det kalla och kärlekslösa äktenskapet. Det är en från alla parten lika olycklig som ömsesidig kärlekstörst som till slut får än värre konsekvenser då Eyolf ville bevisa sin duglighet gentemot sin far, men istället drunknar under ett simningsförsök.

Skulden tätnar allt eftersom, och som om inte detta komplexa triangeldrama vore stoff nog så bevisar Ibsen sin förträfflighet som dramatiker genom att krydda det hela med ännu en roll – Alfreds syster Asta. Efter syskonens moders död har Asta under många år bott och växt upp hos sin bror, och blivit en del familjen. Ett inte helt sunt och okomplicerat scenario visar det sig. Under historiens gång låter sig otalet skellett anas i garderoberna. Ett näst intill incestuös relationen där Asta i Freudiansk anda tycks fått agera både mamma, älskare och dotter åt sin bror Alfred.

Lägg därtill Ritas svartsjuka gentemot systern, samt att Asta bär på ett smått autistiska världsfrånvända drag och dessutom har en yngre ihärdig friare, och tillika manlig rival gentemot Alfred, och ja….du har ett scenario som är synonymt för just Lars Noréns författarskap.

Det komplext underliggande, den kalla ytan, de vältaliga karaktärerna och ångesten där ständigt närvarande i det osagda. Lars Norén har effektivt skalat av Lilla Eyolf mycket av det yttre och tidsenliga och skapat en tidlös väv av psykologisk nerv.

Riktigt snyggt är det när Asta, som den inledningsvis svagaste parten, allt eftersom växter sig större än sin långsamt förfallande omgivning. Det stundtals allt för distanserade spelet i kombination med friaren och ingenjören Borghejms mer avspända och moderna tilltal skapar dock stundtals en viss illusionsbrytande förvirring, annars är det genomgående bra skådespeleri.

Utan att man tappar andan av känslomässig och visuell berusning så levererar Lars Norén i och med Ibsens Lille Eyolf likväl sitt karaktäristiska avtryck på publiken med en historia som ligger där i det undermedvetna och pyser med sin komplexitet under helgen.

skriven 2006-09-30

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners