EMIL I LÖNNEBERGA, Lisebergsteatern, Göteborg den 20 december 2018

Regi: Kålle Gunnarsson
Medverkande: Wilfred Andersson, Nova Heimroth, Kent Vickell, Annika Andersson, Sara Axelsson

Spelas den 20 december-13 januari 2019

Emil i Lönneberga. Omstridd och älskad. I årets uppsättning på Lisebergsteatern är det barnen som står i centrum och verkligen får lysa, medan de vuxna skådespelarna har mindre och mer nedtonade roller. Den centrala relationen är den mellan Emil och Ida och handlingen kretsar kring alla de hyss som de hittar på tillsammans. Emil är på scenen praktiskt taget hela tiden och är helt lysande som småländsk “illbatting” med ett hjärta av guld!

Lillasyster Ida är en klar förbättring mot versionen av Ida i böckerna och filmerna, nu är hon inte längre bara en beskedlig lillasyster och en änglalik snäll flicka. Nej, den här Ida talar högt och tydligt, sträcker på sig och går rak i ryggen, är beskäftig och kavat och har ett självsäkert sätt.

Med bus i blicken

Dessutom: den här lilla Ida har hela tiden den busiga glimten i ögat. Man får faktiskt känslan av att Ida skulle kunna vara “the mastermind” bakom många av Emils hyss. Är det inte Ida som kommer på att hon vill se Mariannelund från flaggstångens topp, är det inte Ida som frågar Emil hur man får ner huvudet i soppskålen och är det inte Ida som skrattar och tycker att det är jättekul att vara blå i ansiktet och låtsas ha tyfus … ?! Fast det är ju alltid Emil som får skulden för allt. Varenda gång. Säkert som ögat!

Ida får också många skratt när hon påpekar vuxnas dubbelmoral — pappa förmanar Emil i snickerboa när han svär, sedan trampar han själv i brännässlorna och svär ännu mer själv … !

Lilla Ida och alla vuxna i pjäsen tar efter Emil när han sörplar soppa — för det blir ju mycket godare på det sättet! Smart tänkt! Och det där är en mycket skojigare twist på middagskonversationen än att bara förmana Emil för sörplandet!

Det är så roligt att det är de båda barnen som får ta plats och göra saker tillsammans och att det är deras lekfulla relation som står i centrum av pjäsen!

Triangeldrama på undantag

Näst störst roll har pigan Lina, som sjunger sina schlagers och säger skojiga saker stup i kvarten och som drar ner stora skrattsalvor när hon springer efter hästen Lukas. (Det finns till och med barn i publiken som hävdar att Lina är det som är bäst och roligast i hela pjäsen. Det var det aldrig någon som sa om bok-Lina eller film-Lina!)

Kärlekshistorien mellan Emil och Alfred är praktsikt taget bortklippt i den här pjäsen, lika bra det, triangeldramat mellan Emil, Alfred och Lina har alltid verkat lite märklig. Här är det de jämnåriga Lina och Alfred som har de flesta scenerna tillsammans och ljuv musik uppstår, bokstavligen. Speciellt i medleyt mellan sångerna som handlar om hur det är att var fattig bonddräng respektive fattig piga.

Anton Svensson – föregångare för alla klantiga fäder

Bästa uppdateringen i pjäsen är versionen av pappa Anton: här syns det tydligt att pappa Anton Svensson egentligen är en föregångare till alla klantiga pappor som alla skrattar åt i alla de olika Sune-filmerna och i TV-serien Svensson, Svensson och så vidare …

Pappa Anton drar faktiskt ner kvällens längsta och starkaste skrattsalvor när han kämpar med att stänga ett fönster och en dörr samtidigt … Bubblande barnskatt går över i förtjusta skrik i hela salen! Fantastisk respons för en ganska enkel scen! Lika roligt är det att se klantiga pappa försöka vika upp en flagga och sedan få panik när han samtidigt ska hjälpa en ko att kalva.

Förgrämmade…söte lille prins!

Det var aldrig kul att se Anton Svensson skrika förgrämmade unge och jaga stackars Emil i filmerna. (Alldeles för skrämmande för små barn, för upprörande för många äldre tittare och tankarna gick till barnmisshandel istället för till komik).

Nu märker man att pappan ibland vill säga saker i stil med “förgrämmade unge”, men istället säger han saker som “söte lille gosse” och “söte rare lille prins” … och glatt skuttar de iväg, hand i hand, till snickerboa, för en modern time-out. DET är roligt!

Det är alltså roligare att se någon kämpa för att försöka behålla humöret och inte tappa ansiktet (t.ex. inför gäster eller inför prästen eller inför doktorn i Mariannelund) än att se någon rya och skrika och totalt tappa fattningen. Det är i ansträngningen att inte tappa ansiktet som sann komik ligger! Det har man fattat i den här uppsättningen av Emils äventyr i Lönneberga!

Störst jubel för Emil

Störst jubel under kvällen är givetvis reserverat för huvudpersonen Emil. Född charmtroll och akrobat! Entusiasmen från publiken vet inga gränser när alla hejar på Emil som ska krypa över från snickerboa till matboa … spänningen är olidlig när han nästan tappar taget om plankan. Applåder och ovationer är på sin plats!
Inte bara för att Emil är så akrobatisk – utan för att han ännu en gång har visat sig vara mycket smartare och rådigare än de vuxna, som den här gången tror att han är ur vägen och inlåst medans de själva har sitt kalas.

“Liten är smartare än stor”. Det där har fungerat som berättartekniskt grepp ända sedan David och Goliats dagar och förmodligen ännu längre tillbaka än så.

Lisebergsteaterversionen av Emil i Lönneberga är så mycket bättre än filmerna (och även böckerna) – här är mycket av det kontroversiella borta, som att skrika åt och jaga efter småbarn, eller att driva med en stackars fattig piga.

En Emil för alla tider

Det här är en Emil 2.0 som det är lätt att identifiera sig med — för oavsett tid och plats: de flesta barn har sönder saker som de inte ska ha sönder, eller hamnar på läkarmottagningen för att de svalt saker som de inte inte borde ha svalt, eller så målar de på ställen där de inte ska måla, eller så hittar de på historier som får oanade konsekvenser …. Emil är inte en förgrämmad unge längre, han är en “everyman”, eller snarare en “everychild”, som alla pojkar och flickor i publiken kan identifiera sig med och som alla i publiken hejar på. När han visar sig smartare än alla de vuxna ännu en gång, när han lyckas prata till sig vetebullar, eller korv eller ett förstoringsglas eller lyckas rymma från snickearboa … Triumfen är så klart Emils. Men triumfen delas också av alla barnen i hela salen.

Astrid Lindgrens Emil och filmernas Emil var fast i en viss tid och på en viss plats.

Kålle Gunnarsson & co presenterar en Emil som passar på vilken plats och i vilken tid som helst, och berättar historien om liten unge som är nyfiken, rolig, äventyrlig och som gärna fantiserar och leker spännande och skojiga lekar tillsammans med sin lillasyster.

Emil och Ida – det bästa valet!

I valet mellan Sune Andersson och lillebror Håkan Bråkan på bio och Emil Svensson och lillasyster Ida på teatern så väljer jag Emil och Ida varenda gång — och lilltjejen är faktiskt mycket bråkigare än vad man kan tro! (Håkan Bråkan — du ligger i lä! Till och med när det gäller svordomarna!)
Det här är en fantastiskt fin och rolig teaterupplevelse för hela familjen och barnen älskar teaterpjäsen. Alldeles lagom långa akter och massor av sång och dans och action hela tiden. Alltid händer det något kul som håller uppe uppmärksamheten.

Jag lovar – det här är så mycket bättre än all barnunderhållning som marknadsförs på bio just nu.

Emil regerar.

Heja Emil!

  • Hela ensemblen sjunger Singdudeldej!

Skriven 2018-12-20

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners