MOHAMLET, Hipp, Malmö den 23 september 2006

Annons

FAKTA
Urpremiär på Hipp, Malmö
23 sep till 28 okt
Regi: Ronny Danielsson
Scenografi och kostym: Frank Melin-Higgins
Ljus: Thorsten Dahn
Musik: Tarek Al-Hadj
Mask: Rosalie Sellberg
I rollerna: Akbal Abbas-Waernbaum, Basim Sabah Albasim, Kerstin Andersson, Hans-Peter Edh, Bahador Foladi, Birte Heribertson m.fl.

Shakespeare med orientaliska förtecken

– Min far älskade mig fett, han var en sann arab, utbrister en förtvivlad och av sorg vindbiten Mohamlet, spelad av Bahador Foladi. Liksom i William Shakespeare förlaga Hamlet är mordet på fadern det centrala, annars är inte mycket sig likt i den version som i lördags hade premiär på Malmö Dramatiska Teater.

I Cristina Gottfridssons nyskrivna bearbetning är det danska slottet utbytt mot den orientaliskt inspirerade restaurangen The Kingdom i vars kök det mesta av vikt sker. Hamlet har blivit Mohamlet, Polonius blivit Pål Onius, Claudius en fifflande restaurangägare och Horatio förvandlats till den tatuerade kocken Horror.

Syftet har enligt Cristina Gottfridssons och regissören Ronny Danielsson varit att skapa en angelägen Hamlet av sin tid, där det spretiga rollgalleriet åsyftar att spegla ett tvärsnitt av invånarna i en svensk storstad. Ambitionen är god men resultatet tyvärr alltför krystat.

Att förvandla det i Hamlet så centrala skådespelet till poetry slam, samt att gestalta Rosenqranz och Gyldenstern som skenheliga Jehovas vittnen blir inget annat är bondkomik.

Att den oskuldsfulla Ofelia här förvandlats till en 44-årig ensamstående tvåbarnsmor är däremot en strålande provokation som om den hanterats mer djuplodat säkerligen förmått ge substans till denna annars allt för tarvliga cirkus.

Första akt är en tröttsam transportsträcka där karaktärerna ideligen anser sig ha anledning till att förklarar hur dom känner istället för att trovärdigt agera ut allt det febriga underliggande som hör intrigen till. Det talas om Mohamlets labilitet och sjukliga agerande, men av detta syns inget. Istället serveras vi en föga trovärdig och löjeväckande förortskille utan varken djup eller särart.

När Mohamlet från sin ensamma vrå biktar sig för sin videodagbok är inte sorg och ångest det härskande uttrycket, utan tankarna förs istället till ett ytligt narcissistisk biktande besläktat med dokusåpan Robinsson. På samma vis talas det om Ofelias och Mohamlets passionerade kärlek, men av detta yttrar sig enbart en obegriplig gröt av inkonsekvens. Ena stunden omfamningar och ytliga meningsutbyten som får Fredriksdalsteaterns buskisintriger att framstå som tyngsta Lars Norén. Och i nästa stund haglar omotiverat könsordens alla böjningar tätt över scen.

Det hela är lika förvirrande som inkonsekvent. Ibland blir det rent av skrattretande som när Ofelia ber den muslimska Mohamlet att gå i kloster. Att Mohamlet sammanfaller med Mångkulturåret 2006 är säkerligen ingen slump, men resultatet är i så fall en parodi på ambitionen. Det muslimska och mångkulturella har här begränsats till inredning och ett ansträngt förortsspråk.

Cristina Gottfridsson, som slog igenom med den magnifika Hill och Gargamella har via ett 30-tal pjäser röjt stora framgångar, men tycks här helt ha tappat orienteringen. Mohamlet känns allt annat än angelägen, och föreställningen saknar allt det som till exempel gjorde Moomsteaterns reella mångkulturella Speciells Evangelium angelägen och sprudlande.

– Vad gör man med en damm som svämmar över gör allting sankt, frågar sig Mohamlet. Lika frågande ställer jag mig till detta magplask.

Att trycka in ord som respekt, bitch, shit och fett i varannan mening är inte att belysa mångkulturen. Det främjar integration lika lite som det berikar handlingen, utan motverkar istället en nödvändig nyanserad bild av våra segregerade städer och dess olika invånare.

Med Cabaret, Spelmannen på taket och den magnifika Spindelkvinnans Kyss, som vi kunde bevittna I Båghallarna förra året, är Ronny Danielsson sedan länge musikalens och masscenernas självskrivna mästare.

Rörelse och förmågan att fylla en hel scen med energi och berättigande är hans signum. Men när det dramatiska spelet tätnar, som i historien om Hamlet, förmår dock inte Ronny trollbinda sin publik.

skriven 2006-09-24

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners