VIY – ONDSKANS ANDE: Den förvirrade historien om Gogols Svart Söndag

Annons

Nu blir det en aning förvirrat här: för en del år sedan läste jag Nikolai Gogols novell “Svart söndag”, som ingick i en volym av 1970-talets ofta överraskande kioskbokserie Kalla Kårar; pocketböcker som varvade klassisk litteratur med ren pulp fiction. Originaltiteln uppgavs vara “Black Sunday”, men självklart gav Gogol inte sin berättelse en engelsk titel.

1960 filmatiserade italienaren Mario Bava novellen, och filmen fick titeln “La maschera del demonio”, vilket betyder ungefär “Demonmasken” – och när filmen gick upp i USA fick den, just det, titeln “Black Sunday”.

Eftersom jag inte är så hemma på ryskt liv och leverne under 1800-talets första hälft, kan jag inte påstå att jag förstod allt som försiggick i Gogols novell. Framförallt insåg jag att berättelsen mer eller mindre är ofilmbar i originalskick – jag hade tidigare sett Bavas film, och den höll sig väldigt löst till Gogol.

Under väldigt lång tid nu, har jag hört talas om- och varit nyfiken på en rysk filmatisering av berättelsen; “Viy – Ondskans ande” från 1967 i regi av Georgi Kropachyov och Konstantin Yershov – en film som kallats ett bortglömt mästerverk och en av de främsta, men i väst nästan helt okända, fantasyfilmerna.

Tack vare de modiga entusiasterna på Njutafilms, släpptes “Viy” på svensk dvd igår. Och ja: filmen är en häftig upplevelse! Den ligger närmare Gogol än Bavas version, och den är mardrömslik, suggestiv, vacker, ibland rätt rolig, och framförallt bjuder den på många häpnadsväckande specialeffekter. Man har jämfört effektmakarna med legendaren Ray Harryhausen (“Det gyllene skinnet” med flera klassiker), och det är bara att hålla med när till exempel en hel armé lik väcks till liv.

Dvd:n är späckad med extramaterial; bland annat utdrag ur andra ryska skräckfilmer, samt en dokumentär om Gogol. Nyligen har regissören Richard Stanley, som gjorde “Hardware”, pratat om att göra en nyinspelning av “Viy”.

Igår släppte Njutafilms även den ryska “Ballad om en soldat” (1959), och nästa vecka kommer en film med den slagkraftiga titeln “Slakta dem alla!” (2004). Den lanseras som Norges första splatterfilm!

Om vi fortsätter med filmklassiker, fast av något modernare snitt, släppte Atlantic fyra stycken häromdagen. Från dem kom “Cyrano de Bergerac” (1990) med Gérard Depardieu som den stornäste fäktaren och poeten, Patrice Lecontes “Hårfrisörskans make” (1990), Bernardo Bertoluccis “La Luna” (1979), som tyvärr bara släpps i 4:3 full screen-format, samt Louis Malles “Atlantic City” (1980) med Burt Lancaster och Susan Sarandon. Den sistnämnda har försetts med ett fruktansvärt, kitschigt omslag; ett airbruschat foto på Sarandons ansikte, så risken är stor att man passerar den i tron att det är ännu en b-film.

Låt mig avsluta med en, till skillnad från ovannämnda klassiker, ny film och en annan genre: “Assault on Precinct 13” (Nordisk), som är nyinspelningen av John Carpenters “Attack mot polisstation 13” (1976) – vilken i sin tur byggde på “Rio Bravo” (1959). Nyinspelningshysterin har verkligen gått för långt nu, Hollywood verkar ha slut på idéer, och jag hade inga som helst förväntningar på “Assault”. Men! Det här visade sig vara en riktigt bra actionfilm. Ja, faktum är att det är den hårdaste, svettigaste actionfilm jag sett på hur många år som helst. Redan efter den intensiva prologen var jag andfådd. Westernkänslan är stor, med en klar “a man’s gotta do what a man’s gotta do”-attityd. Brutal och blodig, och inte anpassad efter en ung, blandad publik. Äntligen en ny actionfilm man kan se medan man dricker öl med grabbarna!

skriven 2006-08-26

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners