SUPERMAN RETURNS

Annons

FAKTA
Regi: Bryan Singer
I rollerna: Brandon Routh, Kate Bosworth, Kevin Spacey, James Marsden, Frank Langella

BETYG: TRE
PREMIÄR: 2006-07-28

Den förmodligen mest kände av alla seriefigurer, allas vår käre Stålmannen, återvänder efter fem år i rymden med ett allvar värdigt en Spindelman.

Ja, sommarens på förhand mest omtalade film är här, ”Superman Returns”, i regi av Bryan Singer som tidigare så framgångsrikt gett seriekollegorna X-Men liv på vita duken.

Att vara superhjälte är inte alltid det lättaste, inte nog med alla skurkar som måste besegras, kärlekslivet och den egna identiten är två andra aspekter av livet som kan te sig svårbemästrade. Fråga Superman (mannen vi i Sverige en gång kallade Stålmannen) som just återvänt till Jorden efter en fem år lång självvald exil i yttre rymden. Med andra ord, finner vi ett verk med lite större allvar i bagaget än sist det begav sig.

Och sist det begavs sig på celluloid var 1987 då nyligen avlidne Christopher Reeve för fjärde gången sedan den förra comebacken 1978 krängde på sig trikåerna och manteln. Denna kvartett filmer besitter väl idag ett ganska stort mått kultstatus, men ska vi vara ärliga var inte någon av dessa filmer någon höjdare, inte ens den första. Dock var Reeve ett sällsynt lyckat väl i huvudrollen.

Dagen Stålis gestaltas av Brandon Routh, en hittills totalt okänd förmåga. Routh ser, frånsett den 2006 ganska malplacerade tjusarlocken, också helt rätt ut i sammanhangen, men lika mycket Superman som Reeve var, blir han ändå inte.

Sammantaget är dock dagens skådespelarensamble inte alls tokig. Routh gör absolut inte bort sig, tvärtom, även om det vilar ett stråk av anonymitet över prestationen. Frank Langella är alldeles perfekt som Perry White och Kevin Spacey gör Lex Luthor övertygande, trots den lite väl stora glimten i ögat. Lois Lane i form av Kate Bosworth är jag lite mer ambivalent till. Inte fel, men på något sätt inte heller helt rätt. Sam Huntington som Jimmy Olsen köper jag dock rätt av.

Vidare har Lois Lane fått en ny fästman, Richard White, brorson eller något till Perry White och gestaltad av James Marsden, som också gör bra ifrån sig i rollen som the all american helyllekille.

Även grundstoryn är bra, och grafiskt finns det heller inget att anmärka emot, men man turnerar manuset lite väl länge. Kryptonitchockerna avlöser varandra, vilket inte gagnar slutresultatet. Likaså förhållandet till Lois Lane med sällskap. Och alla Jesus-allegorier och Spindelmansgrubblerier stämmer väl inte riktigt in i den gängse Stålmannen-bilden. Visst, jag kan köpa det som konstnärlig frihet, och den största invändningen mot detta tilltag är nog att även denna slipsten dras någon eller några gånger för mycket.

Såg faktiskt verket två gånger på raken och andra gången var upplevelsen faktiskt lite småseg. Med andra ord, ingen film som växer, åtminstone inte på kort sikt.

Men summa summarum, är detta en helt godkänd skapelse, vida överlägsen kvartetten från sent sjuttiotal/tidigt åttiotal. Anmärkningarna till trots, har jag inga som helst invändningar mot en uppföljare. Dock gärna minst en halvtimma kortare, alternativt med mindre upprepningar.

Och antagandet att Superman återkommer ytterligare både en och flera gånger under de närmaste åren, lär knappt ge pengarna tillbaka. Så bra är faktiskt ”Superman Returns”.

Skriven 2006-07-28

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners