HOLLYWOOD – DEN OKLIPPTA VERSIONEN: Traci Lords en skicklig komedienne

Annons

Jag har skrivit det förr, jag skriver det igen: det är sällan jag blir överraskad när jag ser på nya dvd-filmer. Underhållen, uttråkad, förvirrad, javisst – men sällan överraskad. Jag höjer sällan ens ögonbrynen.

Nu har jag både höjt ögonbrynen och blivit överraskad. Först ser jag actionthrillern “Chaos” (Nordisk Film). Här är Wesley Snipes en brutal bankrånare som kräver att en suspenderad gisslanförhandlare kallas in. Förhandlaren spelas av Jason Statham, en engelsman som snabbt seglat upp som en av mina nya favoritskådisar. Statham i sin tur paras ihop med en oerfaren ung polis, spelad av Ryan Phillippe. Phillippe var förvisso med i “Crash”, men annars verkar hans karriär ha gått i stå. Själv har jag alltid retat mig på honom, kanske därför att han ser ut som Justin Timberlake.

Till en början känns det som om vi har sett allt förut. “Chaos” är en skamlös kopia av “Die Hard Hämningslöst”, “Förhandlaren” och en väldig massa andra filmer. Men plötsligt efter cirka 70 minuter vänder handlingen. Inget är vad det ser ut som, alla lurar alla, och Phillippe måste lösa en gåta som förvisso är långsökt, men jag höjde i alla fall på ögonbrynen och kan inte påstå annat än att jag roades av filmen.

Trist omslag och dum svensk titel har “Hollywood – Den oklippta versionen” (Chump Change) (Scanbox) som funnits ute några veckor. Filmen handlar om en usel komiker från Wisconsin, och hans öden och äventyr i Hollywood. I sin hemstad sätter han upp en revy som gör dunderfiasko på grund av sin uselhet – men självklart är det egentligen fruktansvärt roligt med nummer som “Nazister steppar till ‘Dueling banjos'” och “Trollkarlen från Oz på crack”. Killen åker till Hollywood och råkar anlitas av en excentrisk filmproducent som manusförfattare till en actionsexkomedi om en fransk terrorist på en bordell med minderåriga flickor.

När filmen börjar, kommer vår huvudperson hem för att hälsa på sin mor – men hon har åkt på sexsemester till Island. I huset bor istället Traci Lords. Och Lords är riktigt, riktigt bra. Att hon är en skicklig komedienne visste jag, men hon är en fullt godkänd skådis rent allmänt. Vår huvudperson och Lords promenerar och diskuterar genom hela filmen, och hollywoodäventyren skildras i flashbacks.

Jag gillade verkligen den här filmen, av tre skäl. Dels är den hysteriskt rolig och underhållande, jag kom på mig med att skratta högt. Dels är parodin på filmproducenter självklart överdriven, men klockren. Jag har träffat många sådana typer och ofta undrat om de är på riktigt. Och dels för att samtalen med Lords är en oerhört realistisk skildring av Pojke Möter Flicka. Att det dessutom förekommer folk som Jerry Stiller och Fred Willard i rollistan gör det inte sämre.

Första gången jag såg den svenska popfilmen “Drra på – kul grej på väg till Götet” från 1967, var på en science fiction-kongress 1985. I programmet stod det att det inte är en sci-fi-film – men att det liksom blir det ändå. Nöjeskungen Hasse Wallmans första och enda långfilm handlar om några av dåtidens populäraste popband som på knasiga sätt ska ta sig från Stockholm till Göteborg – och det är fullkomligt sanslöst. En legendarisk idiotfilm med oändliga brister, som nu finns ute på dvd från Klubb Super 8. På skivan intervjuas Wallman, Tommy Wåhlberg och Clabbe, som utser Jerry Williams till filmens största loser – eftersom han klär ut sig till bebis för att åka gratis på tåget.

Den konstigaste svenska filmen någonsin, är “Sound of näverlur”. Men nu är sökandet över: den NÄST konstigaste filmen är “Kärlek 1-1000” (KS8 igen) från 1967. Ett bokförlag i Malmö gjorde stora pengar på de erotiska novellsamlingarna “Kärlek”, och för vinsten producerade de den första skånska långfilmen sedan stumfilmstiden. Jag saknar ord! Såg jag verkligen den här filmen, eller bara drömde jag allt? Första halvan av filmen består av att fyra killar jagar varandra på tokiga sätt, uppspeedat som i Benny Hill, och varvat med nakna kvinnor. Andra halvan utspelar sig på en lyxig fest, där rika partajar vilt, champagnen flödar och det blir mer naket. Slutscenen påminner starkt om Fellinis “81⁄2”. Den oftast eftersynkade dialogen är som hämtad ur en läsebok för lågstadiet. En obegriplig och förvirrad kuriositet!

Vårens tredje och sista KS8-släpp, är Mac Ahlbergs synnerligen eleganta mjukporrvåffla “Flossie” från 1974. Handlingen är småtrist, även om det förekommer en internatskola i Schweiz, men guldbaggebelönade Bergmanfotografen Tony Forsberg står för fotot, Lars Lind dubbar hingsten Jack Franks röst, och för musiken står Janne Schaffer och delar av Brand X – däribland Phil Collins! Missa inte intervjun med producenten Inge Ivarson, som berättar en kul episod om Ingmar Bergman.

skriven 2006-05-05

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners