TERMINAL, Inkonst, Malmö den 8 februari 2006

Annons

© Urban Jörén

FAKTA
Manus & regi: Lars Norén
Medverkande: Per Burell, Magnus Krepper, Sofia Helin, Charlotta Larsson, Malin Crepin, Joakim Nätterqvist
Scenografi: Lars Norén, Erik Berglund, Jan Johansson
Kostym: Birgit Persson
Produktion: Riks Drama
Spelas: 8-10 februari

Med tröttsam fond, men också berusat fängslande

– Det är som att titta på en hemsk film…utan ljud…och upptäcka att man själv är i den, skrikandes för döva öron, säger den unga kvinnan, spelad av Sofia Helin, med hypnotiskt släpande röst där varje stavelse andas uppriktighet och utmattning. Hon har nyss förlöst sitt barn och försöker nu tillsammans med dess far att greppa det ofattbara, fånga den tid som tycks gått allt för fort.

Frenetiskt kämpar hon med att förstå livet vilket dragit iväg med det unga paret. Kvinnan brottas med rädslor för förändring och för ansvar, och mannen försöker med en allt för osund omsorg att skapa allt det han inte själv fick som barn. Han planerar med en hänsynslös iver för barnets hemkomst, samt för den stundande flytten till det nya huset. Någonstans på resans gång har dom berusade av drömmar förlorat kontakten med både sig själva och med varandra.

Parallellt får vi följa ett separerat par i 50 års åldern vilka befinner sig på ett bårhus för att identifiera sin nyss avlidna son. Sorgen över bortgången blandas med ett uppriktigt rannsakande av det liv som inte blev som det var tänkt.

De båda paren talar under pjäsens gång aldrig med varandra, utan möts enbart på avstånd, som blickar i en korridor, eller som främlingar i ett gemensamt väntrum. Liv och död, då och nu, vävs likt de två paren outtalat ihop till en tilltrasslad väv av minnen, drömmar och förhoppningar.

Terminal är det samlingsnamn Lars Norén givit en rad kortare enaktare vilka alla bär på temat – tidens sönderfall. Ovannämnd icke namngivna enaktare utgör ena delen av den föreställning som nu gästar Malmö. En föreställning som Lars Norén förövrigt själv regisserat.

I kvällens andra enaktare möter vi två till barndomshemmet hemvändande barn, vilka tillsammans med deras far och lillasyster vakar över sin nu sjuka och döende mor. Även här härskar tidens onda tand över minnen, samveten och olevda drömmar.

– Tänk på vad ni säger, för hörseln det sista som försvinner, skorrar den åtgångna modern, spelad av Charlotta Larsson, från sin säng. Och visst sägs det mycket, men sällan rakt ut. Maskerat i metaforer, upprepningar och anklagelser låter sig familjens dysfunktion anas allt eftersom. Denna andra akt svarar tyvärr väl upp mot det igenkännbara Norénska signumet av ångest och skelettfyllda garderober. Föräldraanklagelser, självmord och incestuösa inslag utgör den något tröttsamma fond mot vilken familjen verkar och drabbar samman.

Annars är det i stora stycken en berusat fängslande teaterupplevelse, där de två och en halv timmarna rusar allt för fort. Scenografin är avskalad och stöpt i svart och grått. I bakgrunden projiceras diffusa bilder av oroade, ansträngda och av svettpärlor glansiga ansikten, såväl som bilder av lekande barn, bardomen, minnen…

Skådespelarinsatserna är av högsta klass. Per Burell briljerar med stor pondus och trovärdighet. Han förmår skickligt balansera på linan av klaustrofobisk ångest och den ständigt lurigt närvarande subtila Norénska humorn.

Helt outstanding, om jag nu kan tillåta mig att handfalla åt så pass lättsamt svulstiga omdömen, var dock Sofia Helin, som vi känner igen från filmen Masjävlar. Hon besitter en sällsamt stark scenisk närvaro. Fångar med små medel fokus, briljerar med perfekt avvägda pauseringar, samt med en röst som får oss i publiken att tro på varje ord hon säger.

– Sitter man och tittar ut genom ett fönster allt för länge…så är man tillslut någon annanstans, säger hon stirrande ut mot publiken. Vi i publiken säger det samma om det berusat mardrömslikt fängslande Norénska hantverket vilket, i likhet med skådespeleriet, inte lämnar någon oberörd.

skriven 2006-02-09

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners