KING KONG: Sagan om konungens återkomst

Annons

1. Scenen där apan spränger bort en port
2. Scenen där apan sliter sig och paniken däromkring

Ovanstående är vad som klipptes bort ur “King Kong” från 1933 när filmen hade svensk premiär – 1961! Fram till dess var apklassikern totalförbjuden och 28 år senare ansågs den alltså fortfarande så pass farlig för en svensk publik, att Statens Biografbyrå var tvungna att klippa i den. Dock säger förstås dessa klipp mer om Biografbyrån än om filmen, som med dagens mått mätt är väldigt tam och knappast skulle skrämma ett barn uppvuxet med högteknologisk action och skräck.

Men vad som gjort “King Kong” till den klassiker den är, är dess oemotståndliga charm och det faktum att det är en hejdundrande äventyrsfilm som har allt – spänning, action, kärlek och monster. Än idag kan cineaster sitta och tala sig varma om filmens på sin tid imponerande specialeffekter och hävda att de står sig än idag. Nej, självklart är det inte riktigt så. Jätteapan och monstren han slåss med är väldigt uppenbara, stop motion-animerade dockor – men det är just detta som skänker filmen dess charm. När jag för några år sedan såg om filmen var det nog bara en sak som fick mig att reagera negativt, och det var hjältarnas rätt unka behandling av hjältinnan Fay Wray under den första halvtimmen – en del repliker är häpnadsväckande, men filmen är trots allt från 1933 sådana detaljer får man ta.

Förra veckan släppte Atlantic ut original-King Kong på dvd i en utgåva som även innehåller en fullkomligt onödig, färglagd version. Har du aldrig sett filmen, ska du genast kuta iväg och köpa dvd:n – men väljer du att se färgversionen, blir det till att ställa sig i skamvrån! Är du en riktig Kong-fantast, rekommenderar jag dig att införskaffa den nya amerikanska dvd-utgåvan, som innehåller mängder av intressant extramaterial.

Baserad på en historia av deckarförfattaren Edgar Wallace, var Merian C Coopers och Ernest B Schoedsacks “King Kong” en föregångare både vad gäller specialeffekter och i sin genre. Genast började det dyka upp mängder av filmer om jättemonster. Redan samma år som originalet hade premiär, kom en officiell uppföljare; “The son of Kong”. Schoedsack satt åter i regissörsstolen, och Robert Armstrong återvände som Carl Denham. Tyvärr har jag själv inte sett den här filmen, men den påstås vara betydligt svagare än första filmen och det är inte för inte som den är bortglömd.

1962 skaffade det japanska filmbolaget Toho rättigheterna att använda King Kong i en film. Monsterkungen Ishiro Hondo regisserade och resultatet blev kultklassikern “King Kong vs Godzilla”. Filmen biovisades aldrig i Sverige, men släpptes på hyrvideo för ungefär 25 år sedan. Någon stop motion-animation är det inte tal om här, istället använde sig japanerna av samma trick de alltig dragit till med i sina monsterfilmer: King Kong spelas av en kille i maläten gorilladräkt.

Filmen handlar om att både King Kong och jätteödlan Godzilla hamnar i Japan, där de stompar omkring och mosar modellstäder. Panik utbryter och armén får idén att försöka få Kong och Godzilla att tå kål på varandra. Filmen finns i två versioner: i den japanska vinner Godzilla, medan Kong segrar i den amerikanska. Infödingarna i djungelscenerna spelas av japaner med skokräm i ansiktet.

1967 var Ishiro Honda tillbaka med “King Kong på skräckens ö” (“King Kong escapes”, svensk biopremiär 1972). Den här gången måste Kong kämpa mot Mecha-Kong; en gigantisk robotapa, och på slutet klättrar de upp i Tokyo Tower.

Det dröjde tills 1976 innan nästa officiella King Kong-film hade premiär. Den här gången var det den svindyra och utskällda nyinspelningen som Dino De Laurentiis producerade; den där i vilken Jessica Lang kallar apan mansgris. Filmen släpptes på dvd i våras, och jag skrev en uttömmande krönika om den då, så istället för att upprepa mig, föreslår jag att ni letar upp min text på hd.se.

Trots att den här versionen floppade, såg De Laurentiis till att det kom en uppföljare 1986; “King Kong lever”. Linda Hamilton från “Terminator” har huvudrollen i filmen, som handlar om att Kong inte alls dog när han trillade ner från Empire State Building – han hamnade i koma och behöver en blodtransfusion! Var kan man få tag på lämpligt blod? Tack och lov hittar man en kvinnlig jätteapa i djungeln. Ja, det här är lika dumt som det låter och filmen är riktigt dålig – på fel sätt. I slutscenerna får man förresten se Kongs barn skutta omkring.

Förutom dessa officiella King Kong-filmer, finns det en rad kopior och parodier. Det lär finnas åtminstone två indiska Bollywoodfilmer från 1960-talet, vilka antagligen är hur knasiga som helst, med tanke på de obligatoriska sång och dansnumren. En indisk film heter “Tarzan and King Kong” (1965), men om det verkligen är en indisk jätteapa Tarzan stöter på har jag ingen aning om.

1976 gjordes den engelsk-fransk-tysk-italienska parodin “Queen Kong” för att rida på de förväntade framgångarna med De Laurentiis’ film. Nu tyckte Paramount Pictures inte att detta var speciellt kul, så de stoppade Frank Agramas film innan den hade premiär. För en tid sedan släpptes “Queen Kong” på dvd i USA, så nu går det äntligen att se drottningapan demolera London med hjälp av billiga specialeffekter.

Samma år gick det att se plagiatet “A*P*E”, även känd som “The new King Kong” och “Super Kong”. Här hittar man en jättegorilla i Korea, och det bär sig inte bättre än att apskrället kidnappar en amerikansk skådespelerska och klampar omkring i Seoul.

Kan man inte få nog av King Kong, går det även att leta reda på en tecknad tv-serie från 1966, och självklart får vi inte heller glömma den underbara, barnvänliga “Mighty Joe Young” från 1949, liksom ur-King Kong regisserad av Ernest B Schoedsack och med härliga, oscarsbelönade specialeffekter av Ray Harryhausen. En rätt vissen nyinspelning kom 1998.

Efter denna djupdykning i apkungens historia, är det nog dags att ta på sig ytterrocken och gå ut för att köa vid närmaste biograf – för visst är vi alla nyfikna på Peter Jacksons version!

skriven 2005-12-09

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners