Är nördarna i NAPOLEON DYNAMITE förståndshandikappade?

Jag har tidigare skrivit att jag då och då blir påhoppad av folk som undrar varför jag skrivit upp vissa filmer de tyckte var dynga, medan jag sågat deras favoriter. Det är ofrånkomligt som recensent. Och självklart brukar jag själv reagera på märkliga omdömen när jag läser filmrecensioner. Förra helgen reagerade jag å det grövsta, när jag och en god vän såg en film som funnits ute ett tag på dvd, men som jag inte kommit mig för att se förrän nu – “Napoleon Dynamite” (Paramount).

Den här amerikanska komedin har skrivits upp av både utländska och svenska kritiker; den anses vara ohemult rolig och charmig. Här i Sverige har flera kritiker klagat på att filmen släpptes direkt på dvd, medan så många skräpfilmer får biodistribution.

Visst tycker jag att “Napoleon Dynamite” kanske kunde fått något slags begränsad biodistribution, men efter att ha sett filmen förstår jag varför Paramount inte vågade satsa på den. Jag undrar också vad det är med så många kritiker.

Kommer ni ihåg Paul Thomas Andersons “Punch drunk love” från 2002? Den där Adam Sandler-filmen? Jag missade den när den visades i Cannes, men den omtalades som en mycket rolig och gullig romantisk komedi. När jag till slut såg Andersons film, fick jag helt andra känslor. Jag upplevde den som djupt obehaglig. Det stod inte helt rätt till med huvudpersonerna, de hade svåra psykiska problem och skrattet fastnade i halsen. Nu hör det till saken att jag gillar Adam Sandler, jag har aldrig stuckit under stol med att jag älskar trams, och han har i flera filmer i det närmaste framstått som lätt efterbliven – men jag tycker att “Punch drunk love” är ett alldeles för svart drama för att kunna betitlas “romantisk komedi”.

“Napoleon Dynamite” handlar om några nördar på high school. Är jag på rätt humör, har jag inget emot fjantiga high school-komedier om töntar – men problemet här är att rollfigurerna är mer än nördar, de framstår som lätt förståndshandikappade. På riktigt. Dessutom är filmen gjord på ett för genren besynnerligt sätt. Om jag får generalisera, och det får jag, ser många amerikanska independentfilmer med låg budget, sådana som brukar visas på filmfestivaler, ut på ett speciellt sätt. Statisk kamera, långa tagningar, få klipp – ni vet; tre killar sitter på ett fik och diskuterar skivsamlingar, serietidningar och tjejproblem. Om man överför denna berättarstil till tramsgenren blir resultatet väldigt märkligt. Distansen till det som sker i filmen försvinner. Jag antar att det är just detta som tilltalat så många kritiker, men bortsett från en handfull roliga scener, fick jag samma olustkänslor när jag såg “Napoleon Dynamite” som när jag såg “Punch drunk love”. Det kändes obehagligt. Ska vi skratta åt dessa halvt handikappade losers till nördar? Polaren jag såg filmen med kände samma sak. Vi blev direkt förbannade och det är sällan jag blir det.

Senare samma natt såg jag om Sam Peckinpahs “Convoy” för att återställa ordningen. Machotrams med lastbilar är trots allt väldigt harmlöst.

Jag läste att många kunder på systembolaget den senaste tiden frågat efter de vinsorter som dricks i den utmärkta filmen “Sideways”. Själv gick jag raka vägen till en bar och beställde ett glas vin när jag lämnade visningen av just “Sideways”.

Den som är sugen på mer vinfilm, kan knalla ner till videobutiken och hyra Jonathan Nossiters guldpalmsnominerade dokumentär “Mondovino” (SF), som släpptes i onsdags. Den handlar om vinindustrins globalisering och vi får möta människor från hela världen som arbetar i vinbranschen – allt från sofistikerade vinkritiker och aktiemäklare, till knegarna ute på vinfälten. “Mondovino” varar i två timmar och femton minuter, vilket är alldeles för länge för en dokumentär, ja, för film i allmänhet, men bortser man från detta, är det en bra och intressant film. Och självklart går det att pausa mitt i och ta sig ett glas vin. Så länge man inte väljer Vino Tinto. Det passar bättre till Steven Seagal.

När är en film en “stor biosuccé i Sverige”? Tydligen kan det innebära precis vad som helst – ibland räcker det med att filmen biovisats. Är det någon som hört talas om dvd -aktuella “Eternal” (Scanbox)? Nej, jag tänkte väl det. På omslaget står det dock att den legat etta på biotoppen i Nordamerika (Kanada? Alaska?), att den blev en biosuccé i Sverige sommaren 2005, och där finns ett par citat ur svenska tidningar. Var visades “Eternal”? Antagligen enbart i Stockholm. Det är möjligt att den gick bra de dagar den visades, men det är ju långt ifrån en biosuccé.

Vore det inte för texten på omslaget, hade jag struntat i att ta upp “Eternal” här. Det är en vanlig b-film i genren lesbiska vampyrfilmer, och bygger på historien om Erzébeth Bathory; den ungerska grevinnan som på 1500-talet badade i jungfrublod för att behålla sin ungdomliga skönhet. “Eternal” är full av snygga brudar med föredömligt lågt klädkonto, men liksom de flesta nyare filmer i genren, är det rätt trist och ointressant. Jag föredrar Jean Rollins lesbiska vampyrfilmer från 1970-talet, eller varför inte Hammers klassiker som “The vampire lovers”. I dessa var vampyrerna dessutom mindre plastiga.

Och här i slutet av veckans spalt passar det bra att anknyta till min inledning. “Napoleon Dynamite” släpptes direkt på dvd, vilket jag personligen tycker har sin förklaring. Men vilka filmer fick lämna plats för “Eternal” på landets biografer?

skriven 2005-11-17

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners