En obehaglig NATTPORTIER ser dagens (film)ljus igen

Som liten gosse i sydda kläder älskade jag att stå utanför stadens biografer och titta på filmaffischerna – i synnerhet till barnförbjudna filmer. Det var ju på den tiden det fortfarande fanns fantasieggande, målade affischer, och det fanns något som kallas “lobby cards” – foton ur filmerna. Vart tog dessa vägen?

Där stod jag och fantiserade om hur bra filmerna var, och sedan gick jag hem och ritade serier som handlade om filmerna – så som jag trodde att de var. Jag hade förstås ingen aning om vad filmerna handlade om. Mest fascinerande var den på sin tid omdiskuterade men idag klassikerstämplade actionsportsatiren “Death Race 2000” (1975). Jag ritade sida upp och sida ner med futuristiska racerbilar prydda med hakkors. Ja, ni vet ju hur det är, barn brukar sällan uppskatta det omtänksamma och oroliga vuxna sätter i händerna på dem. Inger och Lasse Sandberg? Inte när det finns “Death Race 2000”!

Men så en dag såg jag en filmaffisch jag tyckte var märkligt obehaglig. Det var Liliana Cavanis “Nattportiern” från 1974, antagligen var det en reprisvisning något år senare. Om jag inte missminner mig, visar originalaffischen ett foto på en barbröstad Charlotte Rampling som iförd Gestapomössa poserar framför ett hakkors. Som vuxen förstår jag varför jag upplevde bilden som obehaglig. Det handlar om två ytterligheter som ibland kan gå hand i hand, i det här fallet sex och skönhet kombinerat med ondska och avsky.

Det dröjde runt femton år innan jag till slut fick tillfälle att se “Nattportiern” och kunde konstatera att det är en mycket bra film, som dessutom startade en filmhistoriens märkligaste trender. “Nattportiern” handlar om att den före detta koncentrationslägerfången Rampling 1957 anländer till ett hotell i Wien. Nattportiern där, spelad av Dirk Bogarde, visar sig vara en tidigare tysk officer från lägret där Rampling suttit – en man hon hade ett bisarrt sadomasochistiskt förhållande med. De återupptar sin relation, men hans tyska kamrater har andra planer.

“Nattportiern” är en förhållandevis återhållsam film; återblickarna till krigsåren är få, och grafiskt våld finns det inte heller speciellt mycket av. Istället vilar det en besynnerlig stämning över filmen; den är kontroversiell och otäck men samtidigt lockande – till skillnad från de filmer som skulle följa i dess kölvatten. För plötsligt sköljde en våg av nazifilmer, av en del kallade hakkorsporr, över världen, de flesta var italienska. Först ut var Tinto Brass’ glassiga “Salong Kitty” med Ingrid Thulin, en tjusig och påkostad film, men resten har titlar som “SS Experiment Love Camp” och “Deported Women of the SS Special Section” – smutsiga exploitationfilmer som enbart är orgier i förnedring och tortyr, men som har en tendens att bli rätt fåniga om man struntar i våldet och istället lyssnar på dialogen och följer handlingen.

Förra veckan släpptes “Nattportiern”, fortfarande klart bäst i sin genre, på dvd av Atlantic, och från detta bolag kommer även något jag vet många frågat efter: tv-serien “Jag, Claudius” från 1976 med Derek Jacobi i huvudrollen. Den här miniserien gjorde enorm succé när den kom, inte minst i Sverige, men nu är det ett väldigt bra tag sedan den visades i repris.

Det handlar förstås om det romerska imperiet när det var som mest dekadent och därför kan det vara lite intressant att jämföra “Jag, Claudius” och liknande historiska dramer med de nazifilmer jag nämner här ovan. “Jag, Claudius”, “Caligula” och andra romarfilmer innehåller massor av sex, våld, perversioner, grymheter, falskhet, lönnmord och galenskaper som måste vara svåra att komma på till att börja med. Men de här berättelserna utspelar sig för ett par tusen år sedan. Andra världskriget slutade för 60 år sedan och distansen till det hela har inte infunnit sig helt än, i synnerhet som nazismen och fascismen fortfarande visar sina fula trynen därute. Därför känns det tryggt att kunna frossa i antika perversioner, på samma sätt som det känns tryggt att se en sheriff blåsa skallen av skurkar i vilda västern. Det går inte att relatera till det; historien har med åren förvandlats till myter och fantasier.

Jag brukar försöka skriva om svenska filmer så ofta som möjligt, men den här gången har jag inte hittat något. Istället fuskar jag och nämner något som är åtminstone delvis svenskt: Dolph Lundgren. Som lärare! Folk får säga vad de vill, men jag gillar Dolphan. Det är sällan hans filmer är speciellt bra, men om inget annat är de underhållande och numera har Dolph en schysst inställning till sin b-filmskarriär. Och vem kan väl motstå Dolph som high school-lärare i “Detention” (Scanbox)? Förvisso hinner han inte undervisa så mycket under filmens gång, eftersom skolan invaderas av terrorister. Tillsammans med några kvarsittningselever gör Dolph, som dessutom är krigsveteran, saken kort med de illasinnade.

Alla som, liksom jag, varit lärarvikarie har säkert någon gång velat vrida nacken av några elever. Då känns det skönt att se Dolph som läraren som plockar fram pickadollen. Om “Detention” är bra? Vaddå, har jag påstått det?

skriven 2005-11-04

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners