Klicka på bilden, för att se hela bilden
Det är knappast någon nyhet att Danmark ligger långt framme på filmfronten sedan ett antal år tillbaka. Dels har vi Lars von Trier och hans gäng. Dels har vi dessa filmers direkta motsats, de gemytliga actionkomedierna. Och någonstans däremellan hittar vi saker som Nicolas Winding Refns skitigt realistiska filmer. Filmer som även uppskattas i Sverige, både på bio och på dvd. Danmark har dessutom lyckats odla fram en rad i Sverige populära filmstjärnor som Kim Bodnia och Mads Mikkelsen, med flera.
Men låt oss hoppa 30-35 år tillbaka i tiden – till förra gången dansk film var i ropet, till en tid utan video, då svenskar vallfärdade till biograferna för att se vad den då mest populära danska filmstjärnan hade för sig. Jag åsyftar förstås Ole Søltoft.
För 35 år sedan hade porrvallen ännu inte sprängts. Liksom i alla tider sålde sex, men på bioduken fick man nöja sig med naket och simulerade sexscener. Sverige och Danmark var i ropet, men skillnaden mellan ländernas produktion var oftast stor. Med några undantag var de svenska sexfilmerna grå, lite ledsna och humorbefriade; i vissa fall ren diskbänksrealism med nakenscener. Från Danmark kom däremot sprudlande, färgstarka sexkomedier och begreppet gladporr myntades.
1970 kom “Mazurka på sängkanten” och revyräven Ole Søltoft blev genrens stora stjärna. Mazurkan följdes av en lång rad filmer, och sju sängkantsfilmer finns nu samlade i “Mazurka Collection” (Atlantic). Förvisso borde boxen förstås heta något med sängkant istället för mazurka, men det är allt en tjusig box.
Visst är det här trevligt och gemytligt. Oskyldigt och oftast väldigt skojigt, ett par av filmerna är dessutom barntillåtna. Det handlar om rejäla farser, ofta förväxlingskomedier, uppiffade med söta flickor och naket. Skådespelarna i filmerna var inte sällan etablerade, folkkära namn.
Men snart höll inte det oskyldiga konceptet längre. Hårdporren hade gjort entré och publiken nöjde sig inte längre med naket och fejkad sex. “Sjömän på sängkanten” från 1976 saknas i boxen, eftersom den innehåller hårdporrscener. Och parallellt med sängkantsserien, producerade danskarna teckenserien; sex filmer som började med “I jungfruns tecken” 1973. Även i dessa hade Søltoft huvudrollen. De mustiga teckenfilmerna var redan från början hårdare än sängkantsfilmerna, men lika roliga – om inte roligare (samtliga teckenfilmer släpptes på dvd i våras). En sjunde teckenfilm påbörjades, men färdigställdes aldrig.
En dag i slutet av 1970-talet tog allting slut. Gladporren dog ut och ersattes av sunkig porrfilm, och några år senare slog hemvideon igenom. “I skyttens tecken” från 1978 blev Ole Søltofts sista film. Därefter hade han svårt att få roller. Han förvandlades till en bortglömd föredetting och han hade det inte lätt sina sista decennier i livet. Jag träffade Ole Søltoft 1996. 1999 avled han, 58 år gammal. Hans filmer lever dock kvar, på dvd är de snyggare än någonsin, och de återupptäcks av nya generationer som inte var med när det begav sig.
Från Danmark till Japan: förra månaden lanserade Sandrew Metronome sin nya serie Studio Animé, som föga förvånande inriktar sig på animé, det vill säga japansk animerad film. Japansk spelfilm, japansk tecknad film och japanska serier är oerhört trendigt just nu, och liksom fallet är med mycket annat, varierar kvalitén på det enorma utbudet hejvilt. Men Studio Animés filmer är hittills mycket bra! Jag kan i synnerhet rekommendera “Paranoia Agent 1”, som innehåller de första avsnitten av en tv-serie. Det är ett märkligt thrillerdrama, jag skulle ljuga om jag påstod att jag förstod allt som försiggick, men jag tittade med stort intresse. Det är vältecknat, snyggt, och den avancerade handlingen har ett klart vuxet stuk. Det här är så långt ifrån Hanna-Barbera man kan komma.
Eller Bamse. För Bamse har också hamnat på dvd tack vare Nordisk Film. Jag tittade på “Bamse och den flygande mattan” från 1972 och jag måste medge att den här gamla TV-serien är rätt lustig. Charmigt primitiv och Bamse hade ännu inte hunnit bli irriterande politiskt korrekt.
Och så slutligen två dvd-boxar som kan vara trevliga att plocka fram och avnjuta under ljumma sommarkvällar. Universal släpper nästa vecka säsong fyra av “Seinfeld”, och det innebär att man åter kan se klassiska avsnitt som “The bubble boy” och “The contest”. Paramount har prånglat ut första säsongen av “MacGyver” – ni vet, den där oemotståndligt töntige killen som klarar sig ur alla knipor med hjälp av gem, tuggummi och annat han har till hands. Harmlösa äventyr för oss barn i alla åldrar.
skriven 2005-06-10
