En oavsiktligt fånig Hitler och mustig fäktning

Mel Brooks har sagt att han i sina komedier försöker få Hitler att framstå som en töntig fåntratt publiken absolut inte kan respektera och se upp till. Det är hans sätt att bekämpa nynazism.

Det är säkert inte meningen, men jag kommer att tänka på Brooks’ uttalande när jag ser “Hitler: The rise of evil” (Atlantic), en tretimmars, Emmynominerad miniserie. Filmen skildrar Hitlers liv från barndomen fram till att han efter Hindenburgs död tar över Tysklands styre. Det är väldigt påkostat och visst är det intressant – men på något sätt känns händelseförloppet inte helt trovärdigt. Jag är långt ifrån någon expert på Adolf Hitlers politiska karriär innan kriget, men jag upplever många detaljer som alltför förenklade, som om man tagit alltför snäva genvägar. Självklart är förenklingar nödvändiga när man dramatiserar historiska fakta för tv, och ofta kan man ha överseende med det, men den här gången reagerade jag.

Och så var det då det där med Mel Brooks. Robert Carlyle spelar Hitler – och han spelar över så att det visslar om det. Hans tolkning liknar mer Charlie Chaplins Adenoid Hynkel eller John Cleeses Mister Hilter, än Adolf Hitler. Det går absolut inte att kalla “The rise of evil” för kontroversiell, eftersom Hitler är fullkomligt bindgalen genom precis hela filmen. Hur kunde Hitler få ett helt folk med sig? Filmen försöker, men ger inget svar på frågan – eftersom jag har svårt att tro att någon skulle kunna ta Carlyles vilt armviftande, skrikande, grimaserande, osociala, obegåvade, silly walk-utövande pajas på allvar. “He’s a cartoon!” utbrister en åhörare i början. Ja, verkligen! Däremot är den annars ofta överspelande Peter Stormare ordentligt nertonad som iskall nazist. Mina invändningar till trots, är filmen välgjord och man får lite insyn i det tidiga 1900-talets politiska intriger i Tyskland.

Nog är det fascinerande med moderna specialeffekter, men ibland tröttnar man på alla artificiella actionfilmer – som till exempel “Constantine” nu senast – och längtar efter något mer rejält och mustigt. Som fäktning. SandrewMetronome släpper nu Richard Lesters “De tre musketörerna” (1973) och “De fyra musketörerna” (1974) på dvd. Filmatiseringar av Alexandre Dumas’ klassiker finns det hur många som helst, men Lesters två filmer sticker ut som de bästa.

Jag har ingen aning om vad dagens ungar tycker om sådant här, men som barn älskade jag filmer om käcka hjältar som svingade sig i takkronor, fäktade ner horder av mustaschprydda fiender, och räddade galanta damer i nöd. Det gör jag än. I min värld är det här perfekt familjeunderhållning till några vaniljhjärtan en söndagseftermiddag, men det är möjligt att en tioåring av idag tröttnar och sätter sig och spelar PlayStation istället.

Vi andra låter oss ryckas med av dessa muntra, färgsprakande filmer, som dessutom har en kul 70-talstouch; här och var finns det nästan hippietendenser. Och vilket skådespelaruppbåd sen: Oliver Reed,Michael York, Richard Chamberlain, Faye Dunaway, Raquel Welch och en magnifikt ondskefull Christopher Lee som Rochefort. För att bara nämna några stycken.

Richard Lester gjorde även en senkommen tredje musketörfilm, som i original heter “The return of the musketeers” (1989). Jag har inte sett den, den lär vara sämre än de två tidigare filmerna, och filmen verkar inte ens ha biovisats i Sverige. Med lite tur släpps kanske även den på dvd.

…Och vågar jag hoppas på 1948 års “De tre musketörerna” med Gene Kelly i svärdsvingartagen?

Annat nytt på hyllorna den här veckan: “Dagbok från en motorcykel,” “Dålig uppfostran,” “Open Water” och säsong två av “MASH”.

skriven 2005-03-11

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners