HIDE AND SEEK

Annons

FAKTA
Regi: John Polson
Skådespelare: Robert De Niro, Dakota Fanning, Famke Janssen, Elisabeth Shue, Amy Irving

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2005-02-11

Hide and Seek är en film som trots sin väl stilla maklighet inte börjar så illa – men väl slutar så! Illa – på alla sätt och vis!

I huvudrollen: Robert De Niro, enligt många karaktärsskådespelaren framför alla andra, med en imponerande meritlista sedan filmdebuten 1965 ändå tills… ska vi säga för sju-åtta år sedan!? (Gå in på www.imdb.com och undersök själva vad jag menar.)

Okej, han tycks vara långt ifrån den penninghunger – eller om det nu bara rör sig om dåligt omdöme, vad vet man? – som kollegorna Gene Hackman och Samuel L. Jackson uppvisat, men man börjar trots allt undra… Att acceptera varannan filmroll som erbjuds? Ja, som sagt, vad vet jag, men det har inte rört sig om några klassiker på sistone, så mycket är nog de flesta överens om!

Den aktuella filmens konstnärlige ledare, Australienfödde (1965), John Polson, en tydligen ganska etablerad skådis i hemlandet, debuterade som filmregissör med ”Siam Sunset” (1999), ett verk som följdes av ”Swimfan” (2002). Dessvärre inget jag kan rapportera hem om, men enligt lite navigering på det stora globala interaktiva nätet, rör det sig inte om något omistligt. Detsamma – icke omistligt – kan definitivt även uttryckas i fallet ”Hide and Seek”.

De Niro gestaltar en mer än medelålders (of course, he’s about 63 years of age by now) psykolog, som efter sin hustrus självmord, tillsammans med sin unga dotter (cirka 10 år) flyttar från storstan ut på landet (en liten håla utanför New York, New York med ett invånarantal på 2 000 pers) för att vad som kallas ”börja om”.

Ja, vi kan köpa premisserna – med viss tvekan. Och vi köper även den första hälften av storyn. Lilla dottern, utmärkt gestaltad av allt mer hålögda Dakota Fanning (som några kanske känner igen från tv-serien ”Taken” – dock ej visad i statstelevisionen), så länge storyn tillåter, blir allt mer obehaglig och det hela känns både inspirerat av senare tids asiatisk skräckfilm såväl som den gamla klassiska ”Exorcisten”. En ganska kuslig grundton lägger sig över skapelsen trots dess långsamma tempo. Lite 70-80-tals-feeling.

Lilla flickan och store, i största mån förstående, psykologpappan De Niro, drabbas då av ett väsen kallat Charlie, som bara lilla flickan kan se. Märkliga grannar och fastighetsmäklare slängs in för att förhöja obehagskänslan.

Man sitter länge och frågar sig hur filmskaparna tänker knyta ihop det hela. Hur ska de lyckas komma upp med någorlunda övertygande förklaring?

Och svaret blir dessvärre: Det gör de aldrig! Snarare tvärtom!

Grannarna skrivs ut ur manus och ju längre filmen lider (101 minuter), desto sämre blir det.

En riktigt patetisk hommage / pastisch / parodi på ”The Shining” utgör ett i mina ögon det riktiga lågvattenmärket. De Niro ropar något i stil med: ”Here comes Daddy!” samtidigt som han smackar in en kniv i en stängd dörr à la Nicholson och man vill bara hålla för både öron och ögon.

Och just som man trodde att det inte kunde bli värre, blir allt bara mer och mer obegriplig och osannolik. Slutscenen, som man måste tro att filmskaparna är nöjda med som en oefterhärmlig twist, är bara helt offside!

Med tanke på alla miljoner som plöjs ner i en Hollywoodproduktion (bara De Niro lär kosta en smula), är det för mig helt obegripligt hur ett dylikt manus kan passera. Pinsamt är bara förnamnet.

En reflektion; är romanförfattare så mycket intelligentare än filmditon? Tror mig sällan ha läst en bok som inte rätt hyggligt håller ihop trådarna hela vägen till slutraderna. Börjar snart tro, att beträffande så kallade skräckfilmsproduktioner är detta något som mer tillhör undantagen än regeln.

De Niro går på rutin, Famke Janssen är alltid trevlig att se, och lilla Dakota Fanning har säkerligen framtiden för sig – men summa summarum; detta är resursslöseri!

Skriven 2005-02-11

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners