Underhållningsfilm kan också vara kvalitetsfilm

Annons

För inte så länge sedan var Atlantic Film mest kända för att släppa en väldig massa billighets-dvd:er i alla möjliga genrer, främst filmer som var populära under videons barndom på 1980-talet. Förvisso släpper de fortfarande en del budgetfilmer, men sedan en tid tillbaka har Atlantic till stor del ändrat inriktning och ger ut tjusigt förpackade, uppmärksammade och ofta prisbelönta filmer från hela världen. Ibland totala överraskningar – vem hade väl väntat sig en flott svensk dvd-utgåva av Just Jaeckins “Berättelsen om O”? – och ibland titlar man undrar varför de inte tidigare funnits tillgängliga på dvd i Sverige.

“Quality-line” kallar de satsningen. “Kvalitetsfilm” är ett uttryck jag skarpt ogillar, eftersom det nästan har blivit en genre – ungefär som “independentfilm”. En del fördomsfulla förståsigpåare verkar anse att nästan all film som inte är underhållningsfilm, är kvalitetsfilm, vilket självklart inte stämmer. All bra film man återvänder till år efter år, decenninium efter decennium, är kvalitetsfilm.

Men nu är det oftast riktigt bra filmer Atlantic släpper. Titta bara på filmerna som hamnar på videobutikernas hyllor nästa vecka. Först ut har vi Volker Schlöndorffs Oscar- och guldpalmsbelönade “Blecktrumman” från 1979. Jag har upptäckt att väldigt många människor har starka minnen av den här filmen, även om de kanske inte sett den sedan den kom. Folk kan sitta och redogöra ingående för olika scener, och alla minns huvudpersonen Oskars, spelad av David Bennent, obehagliga utseende. Jag letade upp några nytagna bilder på Bennent och han ser fortfarande ganska obehaglig ut. Oskar i “Blecktrumman” är tre år gammal när han i protest mot den idiotiska vuxenvärlden beslutar sig för att inte växa upp – något han gör på ett väldigt drastiskt sätt. När han är sexton ser han därför fortfarande ut som ett litet barn – i verkligheten var David Bennent tretton 1979. Spelande på sin blecktrumma går Oskar omkring och betraktar sin absurda omvärld, vilken är 1930-talets Danzig. “Blecktrumman” är en bra och efterfrågad film.

En annan mycket bra film, är “Krigarens själ” från 1994. Filmen handlar om dagens maurier i Nya Zeelands slumkvarter, och det är riktigt brutalt och omskakande. Problemet med “Krigarens själ”, är att det är en film man inte gärna ser igen. Det känns som om det räcker att ha sett den en gång. Temuera Morrison spelar den motbjudande Jake, som super och misshandlar, och det gör verkligen ONT att se på de många våldsscenerna. Det är så långt ifrån underhållningsvåld man kan komma. 1999 fick förresten “Krigarens själ” en betydligt svagare uppföljare, “Krigarens hjärta”, i vilken Jake återkommer som något slags Charles Bronson i hämnartagen. Att förvandla Jake till vad som i det närmaste är en hjälte, innebar att det fortfarande lika råa våldet tenderar underhållningsvåld.

Regissören Lee Tamahoris karriär har varit lite besynnerlig efter “Krigarens själ”. Vem hade trott han han skulle gå och göra Bondfilmen “Die another day” och dvd -aktuella fläskactionfilmen “xXx2: The next level”? Och Temuera Morrison känner dagens tonåringar igen som Jango Fett i “Star Wars”.

Övriga nya filmer från Atlantic är Bernardo Bertoluccis vackra “Den skyddande himlen” (1990), Gabriele Salvatores “Mediterraneo” (1991), som fick en Oscar för bästa utländska film, samt David Leans klassiker “Kort möte” från 1945, som av någon anledning släpps under sin originaltitel “Brief encounter”.

Nå, vad hittar vi för nytt hos övriga distributörer? Sandrew Metronome fortsätter med sin satsning på bra, japansk tecknad film; Studio Animé, och i vanlig ordning är det mestadels utmärkta filmer – även om jag börjar känna mig lite mätt på animé, ja, på asiatisk film rent allmänt. Det känns som om jag har överdoserat och måste ta en paus. I vilket fall, de nya animétitlarna är den rätt coola “Lupin 3:1”, volym fyra av den lätt bisarra “Paranoia Agent”, en film med den märkliga titeln “Spriggan – The movie”, “Cardcaptor Sakura”, som jag inte har sett, samt “Yu-Gi-Oh!”. Varför den sistnämnda, uschliga filmen placerats i Studio Animé-samlingen begriper jag dock inte.

När jag ändå är inne på asiatisk film, kan jag passa på att nämna att Universal häromveckan släppte “Ju-on” – som är den ursprungliga japanska tv-filmen, som senare blev långfilmen “The Grudge”, vilken i sin tur nyligen kom i en amerikansk nyinspelning. Men nu har det verkligen gått inflation i spöken med långt, svart hår. Som sagt, det är nog läge för en paus i konsumtionen av den här typen av film.

För den som vill ha något betydligt mer lättsmält än tyskt dvärgdrama, italiensk kärlek, våld från Nya Zeeland och tecknade japaner, kommer Warner med räddningen – för nu släpper de säsong tre av “Dallas”. Jajamensan! Återigen dags att ta på sig kåbåjsarhatten och digga loss till Jerrold Immels enastående signaturmelodi, och fascineras av frisyrer som upphäver tyngdlagen! Tv-serier var bättre förr.

Och nästa gång du vill imponera på en trist bordsgranne, kan du alltid trumpeta “Vet du om att Jerrold Immel även komponerade ledmotivet till ‘Familjen Macahan’?”

skriven 2004-11-30

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners