Ett rak höger mot etablissemanget i popvänstern

Annons

Själv gjorde jag det förvisso redan för ett halvår sedan i dessa spalter. Nej, det var inte då jag sågade Håkan Hellström. Däremot ifrågasatte jag den skrattretande teorin att bra rock måste ha rötterna i rödskäggeland för att vara välsmakande och blodfylld. Nu har den för mig helt okände skribenten Erik Sziga gått ett antal steg längre och ägnat en hel liten bok åt att kritisera samma sak för allt vad tygen håller. Det skulle han inte ha gjort. De osannolikt ilskna reaktionerna från meningsmotståndarna har nämligen inte låtit vänta på sig. I Andres Lokkos, GP:s Johan Lindqvists med fleras ögon är Sziga numera ungefär världens sämsta människa för att han inte sett ljuset i det socialistiska (rock)paradiset och lallar med i den anti-kapitalistiska/-EU/-USA/-israeliska mm. propagandan. Men ursäkta mig. Jag trodde vi hade demokrati i det här landet. Eller hur står det egentligen till med den saken. För det är ju uppenbart att folket i den vänsterdominerade kultursektorn helst inte vill bli ifrågasatta.

Nu är jag i och för sig rätt säker på att Szigas bok är långt ifrån övertygande – recension följer förhoppningsvis längre fram i denna tidning – men debattoviljan och intoleransen mot andra åsikter än de egna är inte så lite skrämmande. Särskilt om man betänker vad många av dessa individer står för. När Patrik Arve i Teddybears Sthlm skojar och hotar döda alla som röstar på moderaterna är det långt ifrån roligt, bara ansvarslöst. Samma sak kan sägas om ett av Lukas Moodysons uttalande som gick ut på att terroristyrket legat nära till hands om han bara inte varit en sådan fegis.

Dennis Lyxzén i (International) Noise Conspiracy brukar lyckligtvis inte prata om att ha ihjäl folk. Han nöjer sig med att vara en hängiven kapitalisthatare som orerar om hur depraverande och fult det är att tjäna pengar. I hans ögon kan det förmodligen aldrig vara fel med en liten uppfriskande kravall mot etablissemanget på nästa WTO-möte.

Det är väl därför han uppmanar folk sno andras musik på nätet. För det är ju rent ut sagt för dj-vligt om skivbolagen tjänar pengar, är budskapet. Visserligen förlorar artisterna också på att bli bestulna, men det skiter Lyxzén i eftersom hans band ändå drar in mest kulor på turnérande och tröjförsäljning. Ett märkligt resonemang, minst sagt. För vad händer med de artister som inte är typiska liveakter som kan jobba sig upp från klubbstadiet och skapa sig ett namn den vägen? Lyxzén och hans gelikar brukar rutinmässigt yra om solidaritet i tid och otid, men det snacket är tydligen inte mycket värt när allt kommer till kritan.

Dessutom borde det väl i rimlighetens namn vara musiken som i första hand genererar pengar i ett artisteri. Det är trots allt det enda som finns kvar när en akt lagt ner verksamheten för gott. Därför är det min fromma förhoppning att alla sega skivbolag får tummarna loss på allvar även här i Europa när det gäller möjligheterna att ladda ner musik legalt för en rimlig summa. I USA är sajter som Itunes, återuppståndna Napster och indiespecialisten Emusic redan stora succéer, så visst finns det hopp. Men jag är ändå allvarligt oroad för framtiden. Visst, gratis är alltid kul. Men det finns inget sådant som en fri lunch. Åtminstone inte på lång sikt. Någon måste hosta upp de pengar det kostar att producera musiken. Sedan spelar det ingen roll om bandet själv eller en multijätte typ Universal står för investeringsfiolerna från början.

För övrigt borde momsen på CD-plattor sänkas till samma låga nivå som bokmomsen.

skriven 2004-07-01

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners