JERSEY GIRL

Annons

FAKTA
Regi: Kevin Smith
I rollerna: Ben Affleck, Liv Tyler, George Carlin

BETYG: TVÅ
PREMIÄR: 2004-06-11

Det är alltid – ja okej, nästan alltid – såväl intressant och uppfräschande som spännande med filmskapare som går emot strömmen, som avviker från de vanliga standarduppläggen, för att istället berätta sin egen personliga historia. Kevin Smith var en sådan regissör. I och med ”Jersey Girl” går han dock emot sitt eget flöde och fiskar istället i ytterst välkända mainstreamvatten.

Kevin Smith slog igenom 1994 med ”Clerks”, en fräck, fräsch, anarkistisk, välskriven lågbudgetproduktion i svart-vitt om några videobutiksbiträden i New Jersey, alltihop baserat på egna upplevelser. Det var här vi såg de – fram till ”Jersey Girl” – ständigt återkommande karaktärerna Jay (Jason Mewes) och Silent Bob (gestaltad av Kevin Smith själv) för första gången. Därefter följde ”Mallrats” (1995) och ”Chasing Amy” (1997) som tillsammans med ”Clerks” anses bilda en numera kultförklarad slackertriologi.

”Dogma” dök upp 1999 och ”Stjärnor utan hjärnor” (”Jay and Silent Bob Strike Back”) 2001 och även om de anarkistiska dragen fanns kvar och den sjuka, skruvade fantasin tilltog, kändes dessa verk mer som film som skulle göras bara för att film skulle göras. Speciellt det senaste verket, någon form av parodi på allt och alla i Hollywood, är mer pubertalt tramsigt än tilltalande.

Att kraften kanske höll på att avta, hade man nog alltså lite på känn. Men denna totala helomvändning! 180 grader! En inte alltför vild gissning är att hardcorefansen kommer att känna sig minst sagt (be)svikna.

Nu har Smith själv nyligen blivit pappa, samtidigt som han mist sin egen far (som filmen är dedicerad till) och detta har tydligen satt sina spår. Plötsligt har dårskaperna flugit sin kos och den stabiliserande, familjebaserade medelåldern slagit till. Nu handlar det om “de rätta värdena”. Och det med besked! Katolska kyrkan skulle applådera detta verk om någon där av någon anledning skulle ta sig en titt. Och detta från mannen som alldeles nyss gav oss ”Dogma”, som av vissa – speciellt amerikaner, givetvis – ansågs som hädisk mot just katolska kyrkan och de heliga kalkylerna.

Självfallet kan inte en filmskapare tvingas befinna sig i ett – självvalt eller påtvingat – fack för evigt, det är bara det att här har Smith givit så gott som upp all sin originalitet och gör en film som många andra. En film som det redan finns tretton på dussinet av. Det är inte så lite tråkigt. Dessutom är filmen i stora delar inte så lite tråkig.

Före detta nästan äkta paret Ben Affleck och Jennifer Lopez spelar en yuppieduo som väntar barn. Affleck jobbar som pr-chef på ett stort film-/musikbolag. Den yngste i sin position någonsin minsann! Endast 27 bast. Vad hon gör minns jag faktiskt inte. Om det nu sägs.

10 minuter in på filmen följer så dess största överraskning. J-Lo dör i barnsäng. Affleck tvingas själv ta hand om sin dotter, men som den yuppie han är, är detta inget han hänger sig speciellt helhjärtat åt. Snarare är det hans gamle far (George Carlin), som de flyttat in till, som får göra grovjobbet – ända tills Affleck får sparken efter att ha gjort bort sig på en presskonferens, och mer eller mindre tvingas ta ansvar.

Jag tillhör inte dem som anser att Affleck är världens sämsta skådespelare, däremot en man med ett rätt begränsat register. Detta bevisas här; i scener där han spelar o-empatisk yuppie är han riktigt bra (lika bra som i ”Changing Lanes”, vars karaktär kunde vara denna films huvudrollfigurs tvilling), när det är dags att spela komedi snudd på pinsam. I en scen där han tvingas ta sitt fadersansvar och diskutera lite sexualupplysning med sin vid det här laget 7-åriga flicka (Raquel Castro, faktiskt riktigt charmig och dessutom väldigt lik J-Lo) är han riktigt förfärlig. Men i stora delar däremellan varken bra eller dålig, bara lika nollställd som så många gånger förr.

Det finns intressanta undertoner i verket. Att falla från karriärstegen och tvingas försörja sig som sopåkare och leva med sin gamle, lätt försupne far tillsammans med ett litet barn är bara en tråd. En på framför allt det teoretiska planet sexintresserad ung kvinnas (Liv Tyler) eventuella personlighet är en annan. (På tal om katolska kyrkan, måste det i detta sammanhang nämnas att Affleck inte har sex med någon annan de närmaste sju åren efter sin hustrus död…) Att sju år senare försöka återgå till karriären och tvingas be sin dåvarande assistent (Jason Biggs; väldigt övertygande de korta stunder han får vara med) om hjälp är en tredje. Tyvärr görs allt bara så schablonartat och på en höft att det är svårt att ta till sig. För ytligt, för fegt helt enkelt.

Den kanske intressantaste scenen för oss movie-buffs är ett samtal med Will Smith – som spelar sig själv – där Smith säger något i stil med att “den senaste filmen jag spelat in, I, Robot, är inte heller något vidare märkvärdig…” Hmmm…

Skriven 2004-06-11

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners