Tveeggat svärd med muslimsk andlighet i hip hopen

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det har blivit inne att att vara muslim inom hip hoprörelsen i USA, kunde man läsa i den andra Malmöbaserade morgontidningen nyligen. Anledningen lär vara att många svarta vill markera ett motstånd mot kristendomen, som ses som de vitas religion. Min respons på detta kan mest liknas vid ett tveeggat svärd. Så bra då, tänkte jag först. Lite andlighet kan aldrig skada i denna till stor del machoorienterade och sexistiska gangstakultur. Det faktum att den kontroversiella medborgarrättsrörelsen Nation Of Islam har hoppat på tåget och propagerar mot droger och agerar medlare mellan dödligt tjafsande hip hopare är ju enbart positivt.

Å andra sidan finns det grupperingar typ Soldiers Of Allah också, som pratar om att ena hela den muslimska världen enligt ett mer traditionellt militant mönster, och då blir åtminstone jag mer än en aning nervös. Inte för jag vill måla hin håle på väggen. Men är inte det al-Qaidas mål också? Jag vågar inte ens tänka på effekten om en karismatisk rappare med ett fundamentalistiskt budskap på agendan skulle slå igenom på bred front. Då är risken uppenbar att någon fan förr eller senare spänner på sig ett bombbälte på en överfull buss väl medveten om de förödande konsekvenserna.

Detta för oss osökt in på betydligt säkrare religiösa marker. Läste förra veckan en rutinsågning av nya succébandet Maroon 5:s debut där de kallades för smygkristna. Ursäkta, men sedan när förtjänar ett eventuellt ickefanatiskt religiöst engagemang en nedlåtande verbal smäll på käften? Dessutom är kvintetten såvitt jag vet inte mer kristna än, tja, U2.
Några som däremot ska vara uttalat kristna är Kutless och miljonsäljande Switchfoot. Fast det märks i ärlighetens namn inte överdrivet mycket. Vi talar mest allmängiltiga positiva budskap här utan minsta predikande. Musiken då? Jodå, Switchfoots The Beautiful Letdown är småkantigt melodistark collegerock medan Kutless Sea Of Faces är en ohämmat kommersiell historia någonstans mellan 3 Doors Down och en snällare variant av Linkin Park. Läckert, var ordet för att formulera det musikpolitiskt inkorrekt..

Lika läckert som det Jamie Cullum presterar, för övrigt. Är förvisso ingen större jazzfan. För att uttrycka det diplomatiskt. Men duktiga crooners som för traditionen från Frankie vidare är jag svag för, och på nya plattan Twentysomething levererar Cullum godset med en kombination av ungdomlig övertygelse och förvånande professionalism.
Levererar gör även Diana Krall. Förstås. Hon har varit stor länge, men om giftermålet med Elvis Costello och Norah Jones massiva genombrott kan bidra till att hon blir upptäckt av ännu fler är jag den förste att applådera. För nya varmt sensuella utspelet The Girl In The Other Room regerar onekligen.

Det gör E-Type också på färska Loud Pipes Save Lives även om han föga överraskande låter som vanligt. Men det finns ingen annan som gör det han gör lika övertygande. Mannen rockar alltjämt trots att han sjunger som Kalle Anka och gör det i eurodiskotakt. Jag kan bara inte förstå varför det ter sig så provocerande i somligas öron. Vi talar ju bara om partymusik för tonåringar i alla åldrar.

På tal om provokationer, så är det väl tveksamt om det finns något som irriterar de klassiska finsmakarna mer än artister som mer eller mindre medvetet försöker popularisera genren. Hädelse och plundring muttras det på sina håll. Men vadå, de klassiska verken är väl lika öppna för tolkningar som allt annat. Stings ständige gitarrist Dominic Miller har t.ex. med sin Shapes gjort ett riktigt skön lyssnarplatta med den akustiska gitarren i centrum och arbetsgivaren som gästvokalist på två spår.

Amici Forever å sin sida ser mest ut som ett moget uppklätt boy/girlband, men är i ärlighetens namn relativt trogna sina klassiska rötter. Även om för all del är uppenbart att Bonds och Sarah Brightmans popflirtar inte gått dem obemärkt förbi. Till de renlärigas stora sorg, får man förmoda.

Och för övrigt borde momsen på CD-skivor sänkas till samma låga nivå som bokmomsen.

skriven 2004-04-15

print

Våra samarbetspartners