Gessle går solo igen, men glöm inte Roxette

Annons

Det är inte överdrivet ofta jag och kollegorna är sådär rörande överens om någonting, men i fallet Per Gessle och hans nya Mazarinplatta måste jag lyfta på hatten. Ja, inte för recensenterna alltså, utan för Gessle. För det här är verkligen en samling skönt luftiga popbakelser som heter duga. Här finns ju inte en svag låt. Mannen har uppenbarligen hittat hem illa kvickt efter sin första och enda engelskspråkiga soloutflykt. Lägg därtill att texterna är av det personligt utlämnande och vardagliga slaget, så förstår säkert var och en att det här är en både lysande och logisk fortsättning på de tidiga svenska plattorna. Att påstå att jag ser fram emot att se Halmstadsonen på turné är således ett understatement av stora mått.

Men bara för den sakens skull får man inte glömma Roxette. Jag tycker nämligen att Gessle fått ta oförtjänt mycket skit för sina framgångar utomlands. På senare år har jantelagens fula tryne stuckit fram mer eller mindre diskret när duons alster kommit på tal. Visst, i viss mån kan jag väl förstå kritiken. För han har väl i ärlighetens namn aldrig riktigt kunnat leva upp till förväntningarna sedan mästerverket Joyride släpptes för drygt tio år sedan. Ändå går det inte att komma ifrån att kvaliteten på Roxettes alster överlag har varit väldigt hög. Särskilt om man sätter det i relation till all dynga som hypats obegripligt mycket under samma tidsperiod.

Men jag tror inte riktigt bara det är där skon klämmer. För Gessle är som bekant inte bara musiker, utan affärsman också. Det sistnämnda är han i för hög utsträckning. Det anser i alla fall somliga som tycks må fysiskt illa av andras framgångar. För annars hade han väl inte släppt ett balladalbum på spanska eller två samlingsplattor med tryckare respektive poprökare. Eller? Själv struntar jag i motivet. Vem bryr sig? Det är väl kul killen tjänar pengar. Jag mår varken bättre eller sämre om han inte gör det? Dessutom har han förtjänat sina framgångar, och i vilket fall som helst gör smart marknadsföring inte musiken mindre bra.

Å andra sidan är det samtidigt lätt att Roxette aldrig kan få respekt i en snedvriden värld där Håkan Hellström betraktas som en idealisk lokal popkung och amatörer som Broder Daniel och patetiskt kaxiga Mando Diao fått prinstitlar.

Men det finns förstås andra som sitter sämre till än Roxette i detta avseende. Tre aktuella exempel på detta är Eros Ramazzotti, Annie Lennox och Sarah Brightman. För varken pop på italienska, vit mogensoul eller teatralisk operapop faller någon som vill ge intryck av att vara hipp på läppen. När jag för ett drygt år sedan försökte dra igång en seriös e-mail diskussion med Aftonbladets rockguru nr 1 var en av mina käpphästar att den som ville ha honom som kollega aldrig kan ge viss sorts musik bra kritik, en uppfattning jag alltjämt håller fast vid. Fast rockgurun svarade att man visst kan gilla Sting och få arbete på Aftonbladet. Men han hade inte hittat någon sådan person än. Frågan är bara hur noga han letat. Jag tycker t.ex. Sting är helt ok. Åtminstone så länge han skippar den jazziga instrumentalonanin. Å andra sidan så njuter jag som bekant inte bara av den fd. Policesångaren, utan även av nu metal, Nashvillecountry, latinopop, arenarock, 80-talsdisco, västkustrockmmm. också. Så jag hade nog varit körd i samma ögonblick sommfrågan om favoritmusik kommit på tapeten under anställningsintervjun. Men varför bry sig, undrar ni kanske? Frågan är befogad, men det stör mig att så mycket musik aldrig får en objektiv bedömning bara för att den råkar tillhöra en viss genre.

Fast i denna krönika struntar vi förstås i vad som är politiskt korrekt. Därför kan jag helt ogenerat rekommendera den nya eminenta dubbelsamlingen med systrarna Wilson i Heart. För första gången är alla hitsen från 70-talets folkrockperiod och 80-talets FM-höjdpunkter samlade på samma bräde. Ett givet köp, således, och samma sak kan sägas om generationskamraten Carly Simons Anthology på vilken fyrtio låtar hämtade från trettio års produktion avverkas i kronologisk ordning. Långt ifrån lika ambitiös är inte den fd. maken James Taylors nya samling The Best Of. Det mesta är hämtat från Warnerperioden mellan 1969 och 1976. Men den är ändå värd att kolla in. Både Simon och Taylor är hur som helst två klassiska singer/songwriters som aldrig blir omoderna, bara otrendiga.

Bra på CD just nu:
Michael Bublé (Reprise)
Han är inte någon Frankie Boy än, men visst finns både känslan och svänget där på denna David Fosterproducerade debut.
Lloyd Cole, Music In A Foreign Language (Showtime)
Melodiskt, laidback, sympatiskt, och inte ett dugg coolt. Men väldigt bra.
Evanescence, Fallen (Epic)
Alldeles lysande mix av goth, nu metal, FM och Tori Amos.
Per Gessle, Mazarin (Capitol)
Han är tillbaka på svenska och är bättre än någonsin.
Dana Glover, Testimony (Dreamworks, kommande album)
Bluesig gospelpopig singer/songwriting och en själfylld röst att minnas.
Jars Of Clay, Furthermore (Essential/Naxos)
Lågmäld akustisk rock med kvaliteter utöver det vanliga.
Live, Birds Of Pray (Radioactive)
Starkare låtar och mer ös har gjort det här till deras bästa album på länge.
Eros Ramazzotti, 9 (BMG)
Något av det starkaste italienaren gjort någonsin.
Michael Sembello, The Lost Years (Frontiers/Atenzia)
En rysansvärd mix av soul och westcoastpop från mannen som gav världen Maniac.
“Weird Al” Yankovic, Poodle Hat (Zomba, import)
Aningen ojämnt som vanligt, men parodierna på Complicated och I Want It That Way är obetalbara.

skriven 2003-06-25

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners