Julskivor och en flod av musik på DVD

Annons

Nu är det snart jul igen, och med den kommer oundvikligen också julskivorna, dessa ömsom älskade ömsom hatade alster som ska fungera som ljudband till decembermyset. Själv kan jag å det varmaste rekommendera Chris Isaaks lika traditionstyngda som opretentiöst värmande Christmas. Så ska det låta, skulle man kunna säga för att travestera den där fryntlige programledaren på TV.

Också har det fd. countryunderbarnet LeAnn Rimes gått och blivit storband på sin julhyllning What A Wonderful World. Inte illa alls är min spontana reaktion. Smakfullt måttfullt snarare än överlastat sliskigt tycks ha varit ledstjärnan hon följt i studion.

Lustigt nog tycks ingen enskild artist ha kommit på idén att släppa en jul-DVD än, men annars är floden av musik DVD:s närmast sanslös för tillfället. Gamla konserter dammas av i parti och minut och får plötsligt ett nyhetens behag över sig bara för att det hela råkar ha överförts till en blänkande plastbit.

Ett betecknande exempel på detta är Cardigans release av det åtta år gamla giget på Londons Shepherds Bush Empire. Nostalgikerna kan för all del drömma sig tillbaka till tiden då kvintettens tongångar hade mer cocktailstuk än renodlad popfeeling, men själv längtar jag knappast tillbaka. Bandet har utvecklats rejält sedan det begav sig. Minst sagt.

Ett annat band som grävt djupt i arkiven är hitmaskinen Erasure. I lådorna från 1992 har Vince Clark och Andy Bell plockat fram en upptagning av showen The Tank, The Swan And The Balloon från Manchester Apollo, och vad ska man säga. Roligare än så här kan man inte ha om ohejdat gayigt paljettbeströdd syntpop är din grej.

Rolig är knappast ordet för att beskriva inspelningen av Norah Jones från Nashvilles Ryman Auditorium. Däremot är det här högklassigt balsam för öronen. En höjdarkonsert, helt enkelt. Alla som i likhet med undertecknad sett Norah live på riktigt vet vad jag talar om. Köp, således.

De flesta vet säkert också vad som åsyftas om jag säger att det ska smidas när järnet är varmt. Ja, just det. Gyllene Tider förstås. Bandet förärar oss med såväl en liveplatta som dito DVD, så här lagom till jul, men skivbolagsfolket hade begått tjänstefel om de inte tagit tillfället i akt. Och Gessle han vore förstås inte Gessle om han inte hängt på. Eller förhåller det sig tvärtom?
Fast det är förstås lätt att vara kritisk. En ny GT-live är väl inte precis vad världen behöver. Punkten för övermättnad är passerad med råge vid det här laget även om jag inte har några problem med att erkänna att DVD:n är välgjord. Giget från Ullevi ter sig riktigt mäktigt och nervigt även på TV-skärmen, vilket inte är det sämsta.

Det var allt för den här gången. Fler platta klapptips kommer i nästa krönika. Förutsatt att ni på sant julmaner fortsätter vara snälla förstås.

För övrigt bör momsen på CD-skivor sänkas till samma låga nivå som bokmomsen.

skriven 2004-12-01

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners