Patriotism på amerikanska rockar och popar

Annons

Patriotism är svårt. Särskilt för oss svenskar. Vi har ju noll av den varan. Här i Sverige är ju som bekant måttfullhet en dygd, och jantelagen säger att vi inte ska tro att vi är något. Sedan blir naturligtvis saken inte bättre av att många inte ens vågar ha en svensk flagga i hemmets lugna vrå av rädsla för att associeras med rasistiska element av olika slag. I vissa politiska kretsar verkar man mer eller mindre medvetet förväxla vanlig stolthet över födelselandet med främlingsfientlighet.

Kanske är det därför många av oss i allmänhet och en stor del av massmedia i synnerhet är så kritiska mot amerikanernas patriotism. Fast oavsett vilket förstärktes detta självklart efter den 11 september. Det märktes inte minst bland skribentkollegorna i rocksvängen. Så fort de första musikaliska reaktionerna från “over there” släpptes i tillplattad form började gnället över att det inte fanns några försonande drag i artisternas alster. Varför all denna vrede och/eller okritiska patriotism? Våld och hurra vad vi är bra löser ju ingenting, var budskapet.
Men vadå, jag tycker bara det är självklart att countrysångaren Lee Greenwoods drygt femton år gamla God Bless The USA blev en betydligt större hit andra än första gången, att folk garvade gott åt Ray Stevens Osama Yo´ Mama, som antyder att Usamas ondskefullhet beror på att hans morsa virade turbanen för hårt runt skallen när han var liten. Och inte minst att Toby Keiths kamplystna Courtesy Of The Red, White And Blue klättrade ända upp till förstaplatsen på USA-listan. “Justice will be served. And the battle will rage. This big dog will fight when you rattle his cage. And you´ll be sorry that you messed with The U.S. of A, sjunger countrysångaren i slutversen på nämnda låt, och ingen tvivlar på att han menar allvar.

Det är klart att det amerikanska folket bokstavligt talat köpte budskapet med hull och hår. Det ville bli tröstat och resa sig ur förnedringen. Det är ju en högst mänsklig reaktion.
Men denna poäng tycks ha försvunnit helt i debatten. Keith har av kollegorna framställts som en korkad reaktionär redneck som gör kass musik, punkt slut. Å andra sidan är detta bara logiskt. Jag menar, Bon Jovi har också fått sin släng av sleven. När den nye popgurun på den sting(sliga) kvällstidningen recenserade dem i New York nyligen beklagade han över att Richie Sambora hade en amerikansk flagga i fickan. Löjligt och futtigt, kan jag tycka. Att sedan det nya albumet inte lever upp till förväntningarna rent musikaliskt är förstås en helt annan sak.

De enda namn som klarat sig helskinnade från svenskt kritikerhåll i denna fråga är väl i viss mån Bruce Springsteen. Samt Steve Earle förstås. Men så gjorde han också en liten kontroversiell sak om USA-talibanen, och det tyckte alla var såååå modigt. Skit samma, säger jag. Om jag varit amerikan hade jag också blivit förbannad och lyssnat vidare på Toby Keith.

Bäst på patriotfronten just nu
Courtesy Of The Red, White And Blue, Toby Keith
hitig countryrock om arga amerikaner
The Day America Died, Jim Peterik & Johnny Van Zandt
Pompös FM-ballad av gott klassiskt 80-talsmärke
God Bless The USA, Lee Greenwood,
oemotståndligt smörig countryballad
Waiting On A Sunny Day, Bruce Springsteen
Hoppfull muskelrock av New Jerseys största stolthet
Undivided, Bon Jovi
Patenterad arenarock av New Jerseys näst största stolthet

Bäst på patriotfronten då
Hands Across America,Voices That Care
David Foster och vännerna gör en USA For America.
The Pride Is Back, Kenny Rogers & Nickie Ryder, Rockös som först fick liv i en reklamfilm för Dodge
The Aiatollah Is An Asshollah, Roger Hallmark. Kul redneckcountry från tiden då Khomeini var som mest på tapeten.

skriven 2002-10-07

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners