HANNIBAL, VALENTINE och andra ruggigheter

Annons

Tre filmer av det lite otäckare slaget har videopremiär nu i dagarna. Två thrillers och en klassisk skräckis. De kräsmagade kan sluta läsa här, medan de som gillar att gripas av fasa nog bör spetsa ögonen lite extra.

Hannibal
Det är väl ingen som har glömt “När lammen tystnar” (“The Silence of the Lambs”) från 1991, en av tidernas i särklass bästa thrillers. FBI-agenten Starling (då spelad av Jody Foster) skulle fånga en av filmvärldens värsta brottslingar: Jame “Buffalo Bill” Gumb (spelad av Ted Levine). Denne hade fått för sig att han skulle sy sig en kostym av kvinnohud. Han gäckade polisen som försökte fånga honom i en hård kamp om tiden. I sökandet efter Gumb fick FBI ta hjälp av doktor Hannibal Lecter (Anthony Hopkins), mer känd som Hannibal the Cannibal, eftersom han åt upp sina offer. Doktor Lecter satt i denna film inspärrad på mentalsjukhus, men lyckades i slutet av filmen rymma. Slutkommentaren i filmen var hans: “I’m having an old friend for dinner.” Och jag kan lova att man inte vill ha en sådan invit från denne livsfarlige man.
Filmen blev en succé, och romanens författare Thomas Harris skrev naturligtvis en uppföljare, kallad kort och gott “Hannibal”. Som kuriosum kan jag berätta att detta är tredje gången gillt för Hannibal. Han gör nämligen sin debut i romanvärlden i boken “Röda draken” (på svenska redan 1983 och i senare upplagor kallad “Röd drake”), som även filmats.
Hollywood var inte sent att filma “Hannibal”, som nu har videopremiär. Vem tackar nej till en “När lammen tystnar II”? För det är ju en sådan det är frågan om, trots att namnet inte antyder det. Det har nu gått tio år sedan doktor Lecter rymde från sjukhuset. Hannibal spelas fortfarande av den alltid lika lysande sir Anthony Hopkins, medan agent Starling nu har fått byta skepnad. Hon spelas denna gång av Julianne Moore (“Magnolia”). Regin svarar ingen mindre än Ridley Scott för, som senast gjorde dundersuccén “Gladiator”.
När jag läste boken tänkte jag att den här vågar jag inte se filmatiserad. Den är nämligen precis hur äcklig som helst. Harris snålar inte med vidriga detaljer om hur mord går till. Ridley Scott har dock avhållit sig från att visa allt det obehagliga i bild. Precis när jag har börjat andas ut kommer en av filmhistoriens vidrigaste scener. Den kräsmagade bör med andra ord se upp. Min rekommendation är också: Glöm popcorn, godis och annat som kan tänkas finnas vid videosoffan. Se dessutom helst filmen på fastande mage.
För att ge er en ledtråd till hur äckligt det är, kan jag säga att matscenen i “Indiana Jones och de fördömdas tempel” (kolla om det verkligen är den) är en riktig aptitretare i jämförelse.
Handlingen i filmen går ut på att Hannibal är eftersökt från två olika håll. Dels jagas han av FBI, som har honom på sin “de tio mest eftersökta-lista” (tillsammans med bland andra bin Ladin), och dels av det enda av Hannibals offer som överlevt, Mason R. Verger, spelad av ingen mindre än Gary Oldman (“Leon”), vilket man inte kan se alls. Han är ute efter Hannibal för att ta en makaber och spektakulär hämnd. Masken som förvandlar Oldman till oigenkännlighet tog hela fem timmar att lägga och en och en halv timme att ta bort. Orsaken till att han stod ut med det var att han så otroligt gärna ville arbeta tillsammans med Ridley Scott. Gary Oldman gör rollen anonymt och har fått frågan varför. Han svarar:
– Därför att jag är mannen med många ansikten – jag har ju spelat Lee Harvey Oswald, Sid Vicious och Beethoven – och det här är mannen utan ansikte. Så vi ville helt enkelt skoja med anonymitetsgrejen. Det finns en massa människor som inte vet vem jag är, de ser mig inte hemma hos sig varje vecka, jag är inte på TV, så vi tänkte liksom: ‘inget ansikte – inget namn’.
Vid en presskonferens i New York i februari i år fick sir Anthony Hopkins frågan hur Hannibal hade förändrats sedan förra filmen. Han svarade:
– Tja, han har förändrats. Tio år har gått, och för mig med. ‘Okey dokey’ var en fras som jag lade in på ögonblickets ingivelse. Jag vet att publiken gillar sådant barnspråk, därför att det gör det hela kusligare. Det är något man säger till ett barn – ‘goodie goodie’ och ‘okey dokey’. Publiken är så pass mentalt förberedd att den vet att nu kommer han att göra något riktigt hemskt, just därför att han är så vänlig.”
Han fick också frågan hur det var att spela en roll som Hannibal. Var det lika roligt som det såg ut?
– Ja då, till exempel när jag säger ‘goodie, goodie’… och när jag serverar måltiden säger jag ‘det här skulle man kunna dö för’… och ‘ta, ta’… Det är komiskt, för han är en egendomlig figur, han är mycket rolig och han är samtidigt mycket skrämmande. Det var någon som sa till mig att han är ‘ett rättvisans verktyg’, men jag vet inte om det är sant, han bara dödar de onda. Det är som ‘Dirty Harry’ med Clint Eastwood när han säger: ‘Make my day’… Vi går allihop på bio och ser de där figurerna, och jag tycker inte att det är något speciellt oroande med det. De är underhållande, de skrämmer oss. Jag menar, Shakespeares tragedier och andra pjäser som skrevs i Europa på 1500- och 1600-talen var rätt gräsliga, ruggiga saker – engelska tragedier som ‘Tis a Pity She’s a Whore’ och ‘Duchess of Malfi’ är rätt makabra, därför att livet såg ut på det viset, och egendomligt nog utspelas allihop i Italien, vilket är en märklig påminnelse om att renässansens skönhet byggdes upp av barbari och fruktansvärd grymhet. Och vi i den moderna publiken sitter och ser liknande saker utspelas på film.
I det uttalandet svarar Hopkins även på en del av den kritik som kommit till ytan i och med filmer som “När lammen tystnar” och “Seven”, då en del kritiska röster anser att skurkarna glorifieras.
Men hur får Hopkins Hannibal att bli så otroligt otäck? Sir Anthony svarar att det egentligen inte alls är så svårt:
– Jag behöver inte göra någonting, jag låter publiken göra det. Manuset är så otäckt, precis som ‘När lammen tystnar’, det är fullpackat med bilder av skräck och fasa och hemskheter och så, så att jag behöver verkligen inte göra mycket, bara hålla mig lugn och stilla och låta publiken skrämma sig själv.”
Och antagligen är det just i det enkla som hemligheten ligger. Hur som helst är Hannibal the Cannibal en av de skurkar på film världen sent kommer att glömma.

De blodröda floderna
“De blodröda floderna” är namnet på en fransk thriller i regi av Mathieu Kassovitz. Den kände Jean Reno (“Leon”) spelar huvudrollen som den mycket skicklige polisen och ensamvargen Pierre Niémans. Han kallas till en liten univeritetsstad, Guernon, i Alperna där ett osedvanligt hemskt mord ägt rum.
Samtidigt får en annan polis, Max Kerkerian, spelad av Vincent Cassel (“Guest House Paradiso”), i uppdrag att granska vad som hänt med en skändad grav och en vandaliserad skola i det lilla samhället Sarzac.
Snart visar det sig att de två poliserna stöter på varandra ute på fältet. De två utredningarna har med andra ord någon gemensam länk. Frågan är bara vilken. De två poliserna, som bägge är vana att arbeta på egen hand, blir tvungna att hjälpa varandra för att pussla ihop bitarna av det mystiska mordet. Spåren leder till elituniversitetet i Guernon, ett ställe som mer eller mindre enbart består av lärare och deras barn.

Valentin
“Valentin” är en film som antagligen faller skräckfilmsfantasterna på läppen. Den utspelar sig i samband med Alla hjärtans dag, då fem snygga och populära tjejer, som känt varandra sedan barnsben, får märkliga valentinkort. Kort efter att dessa kort levererats till dem dödas de brutalt av en man iklädd mask. Spåren efter mördaren leder tillbaka till skoltiden, då de populära tjejerna vägrade att dansa med en mobbad kille på en valentinfest. Men hur har den lille tanige, glasögonprydde killen med hartänder utvecklats sedan skoltiden? Snart inser tjejerna att de inte kan lita på någon kille i sin närhet, eftersom det kanske är just han som är ute efter att få sin hämnd.
I rollerna ser vi bland annat Marley Shelton (“Never been kissed”), Denise Richards (Bondfilmen “Världen räcker inte till”), Jessica Capshaw (dotter till Kate Capshaw och styvbarn till Steven Spielberg), Jessica Cauffiel (“Mördande legender 2”), Katherine Heigl (TV:s “Roswell”) och David Boreanaz (från TV-serien “Buffy och vampyrerna”). Regin svarar Jamie Blanks för, som tidigare gjort skräckfilmen “Mördande legender”.

Natasja Atterbom
skriven 2001-??-??

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners