Av någon anledning förväntas man ha ett favoritdjur, precis som man förväntas ha en favoritfärg. Speciellt som barn. Min kompis Elizabeth, som såg ut som en ljuslockig Alice i Underlandet, var bergsäker på att snöleoparder var världens coolaste djur och att snöleoparder var hennes favoritdjur. Hon hade till och med ett stort gosedjur som nästan var lika stort som en verklig snöleopard.

Själv var jag lite skeptisk till varför man måste ha ett favoritdjur framför alla andra djur, och om man bara får lov att gilla ett enda djur allra bäst … varför då välja snöleopard som man förmodligen aldrig får se, varför inte Dartmoorponnyer? De är vilda och vackra och möjliga att få syn på. Inte behöver man köpa ett gosedjur heller. “The real deal” kan låta sig klappas, under rätt omständigheter, speciellt om man har med sig morötter. De glupskaste ponnyerna kommer ända fram till bilvägen som går genom heden.

Men. Om snöleoparder nu är ditt favoritdjur och du vill se snöleoparder i sin naturliga miljö – då är det ingen billig upplevelse. Varken när det gäller att spendera tid eller pengar.

Fransk trio drar till Tibet

I dokumentärfilmen Snöleoparden drar en fransk trio till Tibet. Det är dokumentärfilmaren Marie Amiquet, naturfilmaren Vincent Munier och författaren Sylvain Tesson. Filmen är bokstavligen en riktig höjdare – den utspelar sig på 5000 meters höjd. Och den hade inte varit möjlig att göra utan den tibetanska lokalbefolkningens hjälp. (I en mycket komisk scen konstaterar Tesson att hans tibetansk-franska parlör är helt värdelös.)

Maries jobb är att filma de båda gubbarna, Vincents jobb är att filma naturen och djuren, Sylvains jobb verkar vara att prata om allting och anteckna visdomspärlorna ur sin egen störtflod av ord i en liten svart anteckningsbok. Ibland gör han en skiss också.

Civilisation kontra natur, strumpor och iskall väntan

Sylvain Tesson är inte bara författare, han är också en fanboy som avgudar Vincent Muniers filmer och han bjöd in sig själv till den nya snöleopardresan. Han pratar och filosoferar hela tiden om civilisationen kontra naturen och vart vi är på väg, och det är nog åt fanders. Ibland filosoferar han om mer vardagliga ting. Som att han fryser något helvetiskt om fötterna, och om han ska dra på sig ännu ett par varma strumpor (kommer något djur fram precis under strumpsekvensen … eller väntar de snällt med att göra entré?). Civilisationen har i alla fall gett oss ett par bra saker. Varma strumpor.

Ingen garanti för succé

Vincent Munier har sett och fotograferat snöleoparder förr och han visar upp sina bilder. Sylvain Tesson vill så gärna själv se en snöleopard. Men han vet att denna dyra, tidsödande och smärtsamma resa, med så mycken väntan och så mycket frysande, inte är kommer med någon garanti för att få se en snöleopard.

Fascinerade variation av tibetansk fauna

Under tiden som det väntas får vi se en fascinerande variation av alla de djur som finns i Tibet. De bräker, brölar, bökar, kvittrar, fräser, jagar, blir jagade, boxar på varandra, varnar för inkräktare och så vidare… beroende på vad det är för djur. Nomaderna har jakar som tamdjur. Små gnagare boxas mot varandra. En liten uggla sitter orörlig på en sten och väntar på action. En pallaskatt ser ut som en ovanligt ilsken och uppburrad vildkatt med “mucka inte med mig attityd!”. En småfågel ser ut att ha röda byxor på sig.

Djurvärldens Marilyn Monroe?

På det hela taget … alla som inte har snöleopard som favoritdjur hade varit väldigt nöjda med resan. Spektakulär natur, spektakulärt väder, spektakulära djur. Men. Sylvain vill ju se den skygga snöleoparden! Han hade gjort klokt i att ha Dartmoorponnyer som favoritdjur, de levererar alltid en show.

Snöleoparden kommer inte fram och har föreställning på beställning. Den är som Marilyn Monroe under sina mest opålitliga år. Kanske hon kommer sent, kanske inte alls.

I väntan på Godot

Filmen blir mer och mer som den klassiska pjäsen I väntan på Godot. Två frusna män väntar på Godot – kommer hen? Har all väntan någon mening? Finns Godot eller är hen en myt, som yetin?

Filmen kunde ha hetat I väntan på Snöleoparden istället för bara Snöleoparden. För det är mer väntan än snöleopard. Men till sist kommer den. Och bara levererar. Gör en djurvärldens Marilyn och sträcker ut sig framför de tre fransosernas gömställe. Och bjuder dokumentärfilmarna på en show som inte kan mätas med världsliga mått.

Men lite världsligt klirr i kassan har det i alla fall blivit och ett pris för bästa dokumentärfilm på prestigefyllda Cannes filmfestival.

Behjärtansvärt filmprojekt

Det här är en behjärtansvärd dokumentärfilm som verkligen bryr sig om naturen och djuren och människorna som den skildrar.

Snöleoparden i Tibet. En större upplevelse än yetin. Och minst lika mytomspunnen.