Mången skamfläckar går att skärskåda i samband med kolonialismen, och här skildras ännu en. Till kriget som skulle ända alla krig tvångsrekryterades afrikanska tonåringar och män av franska armén för att strida och ofta bli kanonmat på de skoningslösa slagfälten. De dog eller blev skadade och traumatiserade för livet i ett krig de vare sig kände till eller kunde relatera till.

Året är 1917 och platsen Senegals stäpper. Där lever Bakary Diallo och hans familj ett fattigt, men till synes harmoniskt liv. Oron för att vita soldater ska komma till byn och plocka de unga männen är dock ständigt närvarande i dessa tider, så sonen Thierno lever på lånad tid. Bokstavligt talat. För snart befinner sig de båda männen i skyttegravarna kring Verdun. Bakary tänker göra allt för att skydda sin son, men i en värld där likvagnarna ständigt passerar revy är insikten om svårigheten att göra just detta uppenbar. Thierna inser detta före sin far, vilket leder till konflikt med den hierarki som männen lever med i sin hemby.

Planerar ett självmordsuppdrag

För medan Bakary planerar en flykt tillsammans med en av lägrets krasstänkande fifflare gör Thierna karriär och blir officer med insikten att enda sättet att komma ifrån krigsmisären är att vinna kampen mot fienden. Ivrigt påhejad av sin närmast överordnade planerar han därför ett rent självmordsuppdrag. Det går såklart illa, men kanske inte på det sätt vi i publiken tänkt oss.

Helvetesögonblick

Om detta låter som stoff för en verklighetsbaserad historia, så är det för att det också är det. Därmed är det också givet att känslospröten aktiveras mer eller mindre automatiskt. Givetvis serveras man också de sedvanliga helvetesögonblicken från skyttegravarna. Dock bör vän påpekas att detta i hög utsträckning också ger intrycket av ett fader/son drama med tillhörande komplicerande kulturkrockar. Det som i byn i Senegal var självklart suddas rätt omgående ut på plats i kolonisatörernas krigiska skådeplats.

I långbänk helt i onödan

Här hade man kanske också kunnat önska lite mer kött på benen vad gäller görande och låtande från Frankrikes sids vad gäller dess brutala tvångsvärvande av soldater från sina kolonier. Och då till och med på bekostnad av konflikten mellan Bakary och sonen. Den dras nämligen något i långbänk helt i onödan.

Välgjort och engagerande

Å andra sidan är det här historien som filmmakarna och producerande stjärnan Omar Sy velat berätta. De har velat hylla de som offrade liv och lem snarare än ställa de ansvariga till svars för deras sorgliga belägenhet. Mycket riktigt avslutas filmen också med att man uppmärksammar Den okände soldatens grav som placerades under Triumfbågen redan 1921.

Alltid sevärd

Summa summarum får man väl säga att Fader och soldat är ett både välgjort och engagerande krigsdrama. På samma gång känns det hela emellertid också en aning löst i konturerna. Dramat hade behövt stramas upp, helt enkelt. Välmenande och sevärt är det hela tveklöst ändå. Och Omar Sy är alltid spännande att skåda. Mannen har onekligen byggt upp en lika varierad som intressant filmografi sedan genombrottet i megasuccé En oväntad vänskap för dussinet år sedan.