SWEDEN ROCK 2024, dag 4 (8 juni) – Alice Cooper 76, kvällens utropstecken

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Fullmatat så det förslår med Alice Cooper som logiskt klimax är väl en rimlig beskrivning på avslutningsdagen på årets Sweden Rock. Däremellan var väl Bruce Dickinson det mest meriterade namnet, men utanför sina Iron Maiden-kumpaner är han ingen headliner. Även om nya soloverket råkar vara en kritikersuccé.

På väg mot presstältet hördes Richie Kotzen, denne lika eklektiske som produktive herre, som de flesta enbart känner till som kortvarig ex-sångare i hårfagra Poison. Men ska sanningen fram var Pain på Fesivalscenen första målet i egenskap av första gig för dagen.

Melodier mitt i det kyligt maskinella

Grundaren av Hypocrisy, alias Peter Tägtgren har i detta sidoprojekt där elektronisk metal är grundpelare, skapat en combo där melodier står i förgrunden mitt i allt det kyligt maskinella. Således vimlade det av catchy alster med lättillgängliga refränger.

Inte de enda att glädjas åt

Från purfärska albumet I Am – det första på åtta år – hade Don´t Wake the Dead och extra klistriga Party in My Head hämtats, och dessa två nummer var inte de enda att glädjas åt.

Vi talar positiv överraskning, helt klart. Kanske dags att plocka fram de tidigare albumen ur samlingen för att friska upp minnet om den förträfflighet som går att finna bland dessa.

Flabbframkallande juvenilt skämtande

Steel Panther härnäst var aktuella för tredje gången på Sweden Rock. Med helt nytt mellansnack, minsann. Samt ny basist. Fast annars var det mesta sig lik vad gäller inkluderat skoj om 80-talets hårfagra rockexcesser. Det ingår liksom i helheten.

Klädde ut sit till Ozzy

Det blev en del dialog om kokainsniffande, kärleken till ”boobies” och lustigheter om ”Den enarmade trummisen i Def Leppard”. Mest skratfframkallande var dock när sångaren Michael Steel klädde ut sig till Ozzy Osbourne och stapplande gjorde en cover på signaturmelodin Crazy Train.

Den självklara hemligheten

Fast här tål det att påminna om att inget av det här hade varit roligt om kvartetten inte varit precis lika duktiga musiker som 80-talsstjärnorna de parodierar. Det är det som är den självklara hemligheten till att de alltjämt är ett namn att räkna med. 

Sedan är repertoaren självklart lika barnslig som mellansnacket. Således gör sig de lättprovocerade inte besvär. Men ändå, faktum kvarstår. Asian Hooker är en stark hairmetal-hit alltmedan Community Property utgör en god hyllning till powerballaden. På samma sätt är lyriken som sig bör allt annat än barnvänlig.

Bidrog till genombrottet

The Darkness har för övrigt också en del barnförbjudna sånger. I alla fall en, och det är förstås Get Your Hands of My Woman. Vid närmare eftertanke var det till icke oväsentlig del detta alster som bidrog till genombrottet. 

Samtidigt satte det tillhörande albumet Permission to Land välförtjänt bandet på världens glammiga hårdrockskarta för evigt, och kvartetten har fortsatt ge ut album även om nyhetens behag lagt sig för länge sedan.

Falsett som inte går av för hackor

Sedan ska villigt erkännas att jag uppskattar sångaren Justin Hawkins. Han är en personlig sångare med en falsett som inte går av för hackor. Mannen vågade vara over the top när ingen annan gjorde det på den trendänngsliga brittiska rockscenen.

Med detta sagt står The Darkness alltjämt ut, vilket framgick tydligt på Festival Stage i lördags. Sånger som Growing on Me, Givin´Up och Love is Only a Feeling samt initialt nämnda Get Your Hands Off My Woman är moderna klassiker, något man påmindes om denna afton.

Win-win för publiken

Beast in Black i sin tur må inte vara någon trendsättare. Däremot reste sig bandet ur askan när grundaren Anton Kabanen fick kicken från ett annat band han startade, Battle Beast. Elände för Anton, men för publiken blev resultatet win-win. Istället för ett extremt catchy metalband begåvades vi alla med två.

Dessutom trodde det vara givet att Besten i nuläget hunnit bli lika populärt som moderbandet. Vilket är lätt att förstå. Redan när jag såg dem som förband till Nightwish 2018 låg det i luften att de skulle växa om inte snabbt, så i alla fall gradvis.

Positiva energin överträffar många andra

Så någonstans var det väl bara logiskt att bandet spelade på festivalens näst största scen i fredags. I likhet med Battle Beast dagen innan, för övrigt. För det här är onekligen ett metalband, vars positiva energi överträffar många andra, de har också en förmåga att strössla med hittiga melodier i parti och minut. 

Sångaren, en genuin talang

Vilka som sedan är favoriter kan bero på dagsformen, men denna eftermiddag liåg det nära till hands att framhålla Born Again, True Lies och Blind and Frozen, tre nummer som varierar tempot och bygger upp till klimax mer än en gång.

Sedan behöver det väl knappast påpekas att grekiske sångaren Yannis Papadopoulos är en genuin talang med röstresurser långt ifrån alla frontmän är i besättning av.

hög lägstanivå

Från Beast in Black till HammeFall är inte steget särskilt långt. Även om svenskarna i i min bok ter sig som mer utpräglat inriktade på powermetal. Fast oavsett vilket är det här ett band det är lätt att hysa beundran för. Om jag uttrycker mig så här; att vara så långlivade och ha en så hög lägsta nivå i albumproduktion och på scen är inte det lättaste, men det här gänget har fixat det. Så den imaginära hatten av för  det. 

Att beteckna Alice som ett utropstecken

Samma hatt bör verkligen också lyftas på för Alice Cooper. Sedan kanske det kan tyckas märkligt att beteckna denne veteran som ett utropstecken, men jag gör det ändå. För det fanns inte ens på kartan i min bok att mannen skulle bjuda på en sådan stark och underhållande föreställning som den här,

Knockad av showen

Om jag låter kryptisk ber jag om ursäkt, men i mina ögon är Alice festivalens största överraskning. Nog för att förväntningarna låg på rimlig nivå, så det är inte frågan om underskattning.från min sida. Däremot är jag faktiskt knockad både av showen och Alice själv. Om jag säger så här; var detta rocklegendarens svanesång live har han alla all anledning att vara nöjd. Ett bokslut som är avsevärt mer än duga, helt enkelt.

Tideräkngen slutade kring 1994

För det kändes onekligen som om Alice hade tänkt till för få till en show som täcker in både själva artisteriet med allt vad det innebär av look, stil och teatraliska infall och den musikaliska repertoaren genom åren. Dock slutade tideräkningen kring 1994  med småpunkigt politiska Lost in America. Om man då bortser från olycksbådande öppningslåten Welcome to the Show, hämtad från höstens release The Road, det vill säga.

Hits framförda av excellent band

Fast på det hela taget var det väldigt lätt att vara riktigt nöjd med setlistan. Utöver ett väsentligt schok av de vanliga 70-talsklassikerna avverkades även sådant som skamlöst medryckande He”s Back (The Man Behind the Mask) och sällan spelade Bed of Nails, båda från artistens underskattade 80-talskatalog. Allt framfört av ett excellent band med skickliga gitarristerna Ryan Roxie och blonda yrvädret Nita Strauss i spetsen. 

Vid god vigör med en boa

Vad mer? Jo, såväl en plågad Alice i tvångströja som en guiljotinerad Alice och den där boa constrictorn runt mannens hals kunde avnjutas med största nöje. Men allra roligast var förstås att den åldrade skräckrockaren är vid sådan god vigör.

Who the Fuck is Alice? skaldade Smokie i sin tramsversion av den där gamla hiten. Behöver någon ens undra? Det finns bara en Alice, och hans namn är Alice Cooper.

print

Våra samarbetspartners