SWEDEN ROCK 2024, dag 3 (7 juni) – Treat, Nestor och en habil leverans av Judas Priest

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Judas regerade denna dag, men inte förrän klockan 22 och nittio minuter framåt. Innan metal-guden Rob Halford intog Festival Stage tillsammans med sina gamänger vankades det i sedvanligt ordning en brokig samling band på menyn.

Samtidigt var det här ännu en dag då melodisk hårdrock av olika slag åter var väl representerad, och den som kände sig manad kunde klämma tre band på raken tidigt på dan. Vi talar i tur och ordning nya unga sleazecombon Velveteen Queen, veteranerna Treat och nygamla Nestor

Återuppbyggd karriär

Dessvärre missades förstnämnda band på grund av trafikproblem, så det fick bli till att inleda dagens övningar med Treat. Vilket inte var det sämsta. Snarare tvärtom. Stocholmsbandet har på senare år återuppbyggt sin karriär genom att fortsätta spela live och vara ett musikproducerande band. 

Och de har gjort det med framgång. Deras album på senare år har hållit precis samma klass som deras tidiga album. Minst. Det senaste The Endgame släpptes så sent som 2022, och det är väl inget som tyder på att det är det sista.

Minst hälften av Europes framgångar

Sedan bör det också påpekas att kvintetten levererar på scen. Det är ett övermaga rutinerat gäng som om någon rättvisa funnits här i världen åtminstone borde fått minst hälften av de framgångar som generationskamraterna i Europe fått.

Snygga 80-talsdängor

Till skillnad från Tempest & Co. Har Treat dock förblivit vid sin musikaliskt läst, och gammal och ny repertoar smälter därför också fullt logiskt omärkligt samman. Tvivlar på att någon skulle kunna tidsbestämma rätt denna dag på en sådan sak som Soul Survivor, hämtad från platta två och Freudian Slip, plockad från nyss nämnda The Endgame.

Skapar nytt och hedrar det förgångna

Men det är heller inte tanken. Snarare tvärtom. Således är detta tankeexperiment också tämligen ointressant. Det viktiga är att bandet fortsatt skapa snygga 80-talsdängor som hedrar det förgångna. 

Sedan måste jag säga det är en fröjd att skåda den (spel)glädje detta band utstrålar. Det vilar något rörande i i att ett gammalt band som Treat får i alla fall en del av den cred de förtjänar, och samtidigt får chansen att leve ut sina rockdrömmar.’

Lysande AOR-melodiskt hårdrocksalbum

Nestor är ett annat band som fått tillfälle att leva ut sina rockdrömmar i mogen ålder. Efter trettio år har de tagit tag i det som aldrig blev av då, och vips blev det succé.

Förståeligt då den självbetitlade debuten var och är ett lysande AOR-/melodiskt hårdrocksalbum. Samtidigt visade sig att herrarna kunde uppfylla förväntningarna live, och därmed var (framgångs)bollen i rullning på allvar.

Nestor-tåget går inte att stoppa

Så sent som förra veckan släpptes så nya verket Teenage Rebel, och den välförtjänta goda responsen så här långt tyder på att Nestor-tåget inte går att stoppa för tillfället. Och kvintetten tog mycket riktigt en lätt promenadseger i fredagssolen genom att helt enkelt bara fortsätta på den inslagna linjen. 

Skandal med 30 år i träda

Sånger från föregångaren, som Stone Cold Eyes och A Perfect 10 samsades med nya, typ keyboardblippiga Caroline och Victorious. sistnämnda för övrigt illustrerad med en septett perky cheerleaders, så en extra stjärna i katalogen för detta ovanliga grepp.

Som helhet måste det sägas att det är inget annat än en skandal att detta band legat i träda i trettio år, Men det är i alla fall en ynnest för publiken att gänget själv tog tjuren vid hornen slut och satsade på bandet.

Heavy Load tillbaka efter comebacken

Ett annat band med ungefär samma story är Heavy Load. Efter sisådär tre decennier gjorde de comeback för ett antal år sedan just på Sweden Rock. Nu var de tillbaka igen. På Rock Stage. Själv arbetade jag i presstältet, men jag kan härmed meddela att de lät precis lika mycket klassisk heavy metal som vid det första besöket.

Mycket mer än sydstatsrock

Black Stone Cherry får som enda band representera sydstatsrocken i år, och gudarna ska veta att det behövs påfyllning i denna åldrande genre. Men precis som bandet själv argumenterar för är de är mycket mer än så. 

Vilket väl framgick hyfsat tydligt igår på Rock Stage. Såväl 70-talshårdrock som country och för all del också mer samtida hårdrock lyser tidvis igenom i mixen. Men oavsett vilket är det här ett band värt att hålla ögonen på. Helt klart är det så. De har fått musiken med modersmjölken av sina musicerande föräldrar, och det märks.

Lystmäte av står röst och dito

Samma scen äntrades några timmar senare av Battle Beast, men eftersom dessa recenserades på Köpenhamnska Pumpehuset i våras nöjer jag mig med att konstatera att de som förväntade sig en stor röst och dito refränger fick sitt lystmäte. Amazonen Noura Louhimo och en bukett killermelodier i klatchig kaloririk skrud  år precis vad (metal)doktorn ordinerar varje dag i veckan.

Okänsliga och överhårda beats

Fast för den melankoliskt lagde vore nog Evanescence ett avsevärt bättre alternativ. I egenskap av allra störst i den gothiga sfären. Samtidigt ska också villigt erkännas att det här för egen del var en av festivalens  absolut mest emotsedda spelningar. Synd bara att förväntningarna inte uppfylldes. Okänsliga och överhårda beats gav en ljudbild som tog bort större delen av nyanserna hos låtarna. I stort sett överlag, skulle jag vilja säga. 

Skulle kunna bli så mycket bättre

Synd på så rara ärtor? Verkligen. Det här skulle onekligen kunna utmynna i något så mycket bättre, för att nu travestera det där TV4-programmet. Sedan var det knappast något plus heller att Amy Lees röst i stort sett bara låg i det högre registret hela tiden.

Men det fanns ljuspunkter. Trots allt. Fina valsiga balladen Wasted on You fungerade hyggligt liksom tidiga Going Under, klistriga debutsingeln Bring Me to Life och fantastiska My Immortal. 

Nytt tänk krävs inför nästa turné

aMed andra ord kunde vokalissan längst fram och hennes vapendragare lämna scenen med hyfsat gott samvete och en till synes nöjd tålmodig publik, men inför nästa turné krävs att man tänker om vad gäller både arrangemang och recept.

För mycket orerande för showens bästa

Sedan måste också något nämnas om The Hives. Bandet har existerat lika länge som festivalen. Utan att få frågan om att spela där. Något Howlin’ Pelle inte var sen att påpeka. 

Men nu var det alltså dags för 75 minuter av högst energisk rock, och sångaren såg till att klättra ner i publikhavet redan i samband med tredje låten You Might as Well. Så respekt för det. Inte fullt lika roligt var Pelles orerande. Det blev väl mycket snackande för showens bästa i längden. På svenska, dessutom. Det kanske hade varit smart med engelska istället, så att de utländska fansen förstod.

Men visst, för den som undrar; självklart rockade Fagersta-combon fett som vanligt. Något annat var knappast att förvänta.

Med ålderns rätt

Huruvida Judas Priest rockar just fett kan diskuteras, men denna kväll höll de i alla fall inte på längre än 75 minuter. Trots sin headlinerstatus. Precis som The Hives. Se där det var i alla fall en sak de brittiska metallegendarerna hade gemensamt med svenskarna denna afton.

Å andra sidan berodde detta troligen mest på Rob Halford. Med ålderns rätt tryter orken, och det är väl inget att säga om det. Särskilt om han nu faktiskt kan leverera så länge det varar.

Tämligen överflödig allsångsövning

För det kunde han. Om inte annat höll rösten. Sedan mellansnacket har det aldrig varit mycket bevänt med i Priestland, kommunikationen med publiken inskränkte sig till en sanning tämligen överflödig allsångsövning.

Fast den häftiga MC:n med Halford i högsätet fick förstås i vanlig ordning illustrera Hellbent for Leather, vilket förstås uppvägde en del..

Idel stapelvaror och något nytt

För övrigt vore det synd att påstå att setlistan var en sensation. Med undantag för smakproven Panic Attack och titelspåret från färska albumet Invincible Shield var det idel stapelvaror från den digra repertoaren.

You´ve Got Another Thing Comin´avverkades redan som andra nummer. Därefter kom de välbekanta numren efterhand, däribland Turbolover, en förlängd Painkiller och som avrundning Living After Midnight.

Summa summarum Judas Priest anno 2024; ingen sensation. Däremot en habil leverans, och det är väl gott nog. Trots allt.

print

Våra samarbetspartners