ALBERT HAMMOND – Hitmakaren om låtskrivandet: ”Jag måste vara inspirerad, men när livet är en plåga händer något”

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Albert Hammond? Namnet kanske inte säger något för gemene man, men det räcker troligen med att vara bara en aning nördig för att känna igen det. Men så sträcker sig också hans karriär ett halvt sekel. Mest känd är han som låtskrivare åt andra, däribland The Carpenters. Celine Dion, Heart, Diana Ross och Bonnie Tyler har han skrivit in sig i pophistorien för evigt.

Bland de största hitsen märks bland annat One Moment in Time, inspelad av Whitney Houston, Nothing’s Gonna Stop Us Now med Starship och When I Need You, som spelats in av ett helt gäng stjärnor, inklusive Leo Sayer, Rod Stewart och just Celine Dion.

En kreativ period

Men mannen har inte sällan också spelat in sina kompositioner själv, och nu vid 80 års ålder presenterar han ett nytt fullmatat album bestående av hela sjutton sånger. Body of Work är den passande titeln på denna oväntat mastiga samling. Vilket förstås också antyder att Hammond genomgått en hyfsat kreativ period den senaste tiden.

– Yeah, jag skulle nog vilja säga att jag började arbeta på de här sångerna för ett och ett halvt år sedan, säger veteranen från hemmet i Gibraltar. Då skrev jag en del med min gode vän John Bettis, som jag bland annat skrivit One Moment in Time med.

Pengabiten tog över vid skilsmässa

Sedan hoppar Albert hastigt och lustigt tillbaka ända till 2016 för att förklara sin nuvarande kreativitet. Och han blir väldigt personlig direkt.

Du vet jag gick igenom en skilsmässa då, och det berodde inte på en annan kvinna eller så. Jag hade ett barn med henne och två innan dess, och sedan kom pengabiten in och tog över.

Sjukdom hindrar honom från att turnera

Som om inte detta vore nog blev sångaren diagnostiserad med en immunsjukdom i samma veva, som hindrade honom från att turnera. Något han sörjer. Saknaden efter scenen och fansen är stor.

I samma studio som Depeche Mode och U2

Det var i det läget kontakten med John Bettis återupptogs, vilket resulterade i närmare fyrtio nya låtar. Knappt hälften av dessa hamnade alltså i slutänden på Body of Work.

Inspelningarna skedde för övrigt först i Berlinstudion där Depeche Mode och U2 spelat in tidigare. Kanske anden från dem finns kvar där, myser Albert.

”Kände mig som Beatles”

– Sedan bestämde jag mig för att åka till Nashville och spela in med deras Wrecking Crew*. Det var som när jag började göra skivor på sjuttiotalet, och då kändes det som om det var menat att jag skulle göra det här albumet.

– Det är ett ganska eklektiskt album?

– Ja, jag kände mig som Beatles när de gjorde The White Album. Det finns så många olika sorters sånger på den här plattan. Det är country, rock, hillbillymusik och psykedeliska gitarrer om vartannat. Men låten Goodbye L.A. spelade jag faktiskt in i min sons vardagsrum i Los Angeles.

L.A. har blivit märkligt

– På tal om det. Man skulle lätt kunna se den som ditt farväl till stan?

Yeah, det skulle man. Jag är inte en kille som gillar att partaja. Jag har blivit nominerad till Oscar och Grammys, men aldrig gått på galorna. Sedan har L.A. förändrats mycket, det har blivit ganska märkligt där, så jag tänkte att jag skriver en sång om den trevliga lady det var i min ungdom. Men jag älskar fortfarande L.A. även om jag inte gillar wokegrejen det blivit. Jag tycker inte om världen som stan är nu. så jag skrev en låt om det.

Kaoset i världen är illa

Fast det är förstås inte bara L.A. som förändrats. Från Änglarnas stad till världen är steget inte så väldigt långt. Eller det kanske det är, men här glider samtalet snabbt in på hur lätt det är att vara frustrerad, arg, sorgsen och uppgiven över världens tillstånd rent allmänt.

Det som händer nu har hänt tidigare. Folk verkar aldrig lära sig någonting alls. Det verkar som om vi människor tappar allt gott i oss, så fort vi får lite makt. Och det på ett enormt egocentriskt sätt. Jag är 80, så jag har levt mitt liv. Men kaoset i världen är illa, så om vi inte skärper oss så kommer det att få oss alla dödade en dag.

Så där fortsätter samtalet ytterligare en stund. Albert pratar om att människor likt Jesus måste fokusera på kärlek och medkänsla, att republikanerna och demokraterna i USA är av samma skrot och korn, och kvinnorna och barnen som dör i Gaza.

Öppningsspåret skrevs först

Det är i det läget jag undrar om vilket spår på Body of Work som skrevs först. Kunde det möjligen inte vara American Flag. I den kritiseras trots allt det mesta från Wall Street till diverse sociala medier-individer, såväl små som stora.

Fast den teorin avfärdar Albert. För den första sången som skrevs var istället det rockiga öppningsspåret Don’t Bother Me.

American Flag kom inte förrän halvvägs in i skrivandet, och då var John lite skeptisk. Han tyckte den var lite för mycket, och ville softa en rad i texten. Det var något om att FBI och CIA mördade Kennedy.

Allvarligt i kärlek

Fast långt ifrån allt på skivan avhandlar allvarliga ting. Man hittar kärlekssånger på den också, men jag antar det handlar om att hitta en balans?

Det måste man. Men även kärlek kan innehålla det allvarliga. Som i Bella Blue. Bella i sången blev förälskad, gifte sig och sedan gick mannen ut i krig bara för att aldrig komma tillbaka. Så på det sättet är det lätt att relatera till det som händer i världen även i en kärlekssång.

Pratar USA, Israel och Gaza

Här kommer Albert in på Living in the Universe, ett annat spår på albumet. Den är något som John Lennon hade kunnat skriva, säger han allvarligt.

– Det är också en kärlekssång. Vi lever alla i detta universum. Livet är kort och vi måste älska varandra. Men vi ger bomber till våra allierade och hjälper folket som lider samtidigt. Och ingen verkar läsa in mysteriet i detta.

Dödande leder ingenvart

Albert pratar naturligtvis om USA, Israel och kriget i Gaza här, och beklagar samtidigt att ingen någonsin verkar kunna vara överens om att inte vara överens längre. Agree to disagree, som det heter.

– Allt dödande leder ingenvart. Ingen vill prata längre. Vi kunde använt pengarna som läggs på krig till att forska om Alzheimers och cancer istället. Vad som helst utom krig. Eller för att någon ska bli ännu rikare.

Måste vara inspirerad

– Men oavsett vad du nu skriver om, så verkar kreativiteten finnas kvar. Har du aldrig känt att det blivit svårare att skriva?

– Jag tror att om du är en riktig låtskrivare, så kommer du alltid att skriva. Men jag har aldrig skrivit varje dag, jag måste vara inspirerad. Så när jag känner att livet är en plåga händer något, och det är då jag blir inspirerad att skriva. Då kommer energin. Jag är ingen Leonard Cohen, jag sitter inte och skriver nio till fem.

– Jag förstår.

– Ja, och nu är det nästan tjugo år sedan jag skrev något till mig själv. Det var en väldigt annorlunda erfarenhet att skriva för andra. Jag lärde mig om buddhism från Tina (Turner) och om Jesus Kristus från Johnny Cash. Det är alltid trevligt att umgås med alla dessa underbara människor.

Pengabiten inte särskilt viktig

Som bekant är det också mycket riktigt ”dessa underbara människor” som bidragit till att hans kompositioner dragit in ordentligt med pengar till honom. Men när frågan kommer på tal är det tydligt att den biten inte ä särskilt viktig för honom.

– Jag är ingen ”big spender”, men även om jag inte skulle skriva mer hade jag haft det bra. Fast jag tänker inte på det där. Jag bryr mig mer om världen än mig själv. Så om jag kan hjälpa till på något sätt och få ut ett bra budskap är jag nöjd.

Spännande liv göra miljoner glada

– Du har skrivit musik sedan du var tonåring. Hur ser du på din väldigt långa karriär så här långt?

– Som att jag inte skulle vara utan det för någonting. Det har varit ett fantastiskt spännande liv att få göra miljoner människor glada. Med min första hit köpte jag inte en dyr klocka eller bil, utan en lägenhet till mina föräldrar.

Allt kan inte vara rosenrött

– Så nej, jag skulle inte ändra på något även om det har funnits tuffa tider också. Allt kan inte vara rosenrött. Det kan alltid komma sjukdomar eller vad det nu kan vara. Men jag försöker ha ett lyckligt liv. Du vet, jag skulle ha kunnat köpa en Porsche för vad det här albumet har kostat, men ingen kan ta ifrån mig erfarenheten, och det är något jag är så tacksam för.

Bättre att göra något du älskar

Finns det annars något kvar för dig att göra på det här stadiet i din karriär?

Om man gör det man älskar pensionerar man sig inte. Det var det The Free Electric Band** handlade om. Att gå upp varje dag och göra något man hatar är inget bra liv. Då är det mycket bättre om att göra något du älskar. I alla fall så länge du överlever ekonomiskt. Så många har kommit fram till mig och sagt ”När jag hörde Free Electric Band hatade jag mitt liv, men den sången öppnade mitt hjärta, så jag kunde göra något jag älskade”. Och det betyder så mycket för mig. För mig är det dom största priserna, inte det som hänger på väggen.

* The Wrecking Crew var en samling studiomusiker baserade i Los Angeles under 1960- och 1970-talen. De medverkade på hundratals hits från den tiden.

** The Free Electric Band var en hit för Albert Hammond 1973, och hämtades från albumet med samma titel. Texten avhandlar låtens jag och hans mod att våga ge upp allt det som systemet erbjuder till förmån för musiken med The Free Electric Band.