STAIND : CONFESSIONS OF THE FALLEN (BMG) – ett comeback-album värt att kolla in

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Staind är definitivt ett av de absolut största postgrunge-banden där ute. Efter en blygsam debut med självutgivna debuten Tormented 1996 slog gruppen igenom med första storbolagsalbumet och tillika dubbla miljonsäljaren Dysfunction tre år senare.

Uppföljaren Break the Cycle från 2001 var dock albumet som förde dem upp i den tyngre rockens högre divisioner. Backat av singlarna It´s Been Awhile och Outside nådde verket ifråga fem gånger platinastatus hemma i USA, och resten av västvärlden hängde på med idel fina placeringar.

En solokarriär i countryfacket

Resten är historia. Succén fortsatte, om än ackompanjerad av en fallande linje på säljdiagrammet. Ända tills en dag allt tog stopp, Sommaren 2012, i kölvattnet på releasen av det självbetitlade och tillika sjunde albumet gick sångaren Aaron Lewis ut och avslöjade att bandet skulle ta en paus.

En solokarriär i countryfacket hägrade, och i samband med detta visade han sig dessvärre också vara en högljudd supporter av det republikanska partiet tokhögerflank. Alltså stöttade han då fullt logiskt The Donald alias Donald Trump inför presidentvalet 2016.

Experimenterande med synthar

Under tiden låg Staind i stort sett i träda. Det skulle dröja till dussinet år för Lewis och gänget att ta sig samman och släppte ett nytt album. Därmed är vi framme vid nutid. Mycket vatten har runnit under broarna, men det vore synd att hävda att skillnaden mot förr är enorm.

Lite experimenterande med synthar är den enda uppenbara innovationen. Även om nu sistnämnda ord kan te sig en aning övermaga i sammanhanget. För ärligt talad, det där med synthelementet är inte särskilt tydligt. Om nu sanningen ska fram, och det ska den ju.

Gedigen och tung öppning

Däremot får man väl säga att Staind, modell 2024 alltjämt rockar. Alltså, gör det som om året alltjämt är 1995. Öppningen Lowest in Me utgör en lika gedigen som tung öppning. Refrängen är stark och lyfter helheten samtidigt som ett kort vrålarparti mot slutet får en yppa ett förvånat ”Oj, vad händer här”.

I samma liga tyngdmässigt spelar The Fray, och här hör man för övrigt de där omtalade syntharna då gitarr-manglandet tar paus. I dessa två spår bekräftas att Staind alltid varit det där post-grunge-bandet som varit något mer heavy-orienterade än resten av gänget.

Något Nickelback kunnat göra

Å andra sidan; på andra sidan spektrat finnes Here and Now, det närmaste en powerballad som går att uppbringas på detta album. Det här är faktiskt en ”bit” som både Creed och Nickelback hade kunnat göra. En riktigt stark powerballad postgrunge—style, om ni frågar mig. Därtill behäftad med en rörande lyrik. Som dessutom förstärks av den tillhörande videon med Alzheimer-tema.

Ilskan följer med

Komplettera sedan detta ess med Better Days, en annan ballad med en tydligt sorgsen ton. Som brukligt, vi talar trots allt om post grunge.

Det låga tempot behålls i riffiga Hate Me too, men här är tyngden väsentlig, och Lewis låter definitivt förbannat på riktigt här, och när tempot höjs i Cycle of Hurting följer ilskan med där också.

Avsevärt roligare än grunge

Låter det här som något att skriva hem om, så har ni helt rätt för er. Åtminstone om du likt undertecknad känner att nu post-grunge och nu-metal är avsevärt roligare och intressantare än det som föregick alltihopa, alltså grungen.

Ändå måste väl konstateras att det här mest lär göra de redan frälst exalterade. Som brukligt. Men det betyder inte at Confessions of the Fallen inte är ett comeback-album väl värt att kolla även för de icke invigda (metal)fansen. För oavsett vilket kan det var idé att upptäcka amerikansk tyngre rock från mitten av 90-talet och framåt.

Oförsonlig kritik

Vem vet, sådant nörderi kanske kan leda till en uppenbarelse värd namnet i framtiden. Som att den inte sällan oförsonliga kritiken av det som kom efter grungen var allt annat än rättvis.