NOTHING MORE, Amager Bio, Köpenhamn den 1 februari 2024 – berörande adrenalinkick med 00-talets metal som avsändare

Klicka på bilden, för att se hela bilden

De är onekligen på gång, Nothing More. Ett nytt album ligger färdigt, publiken växer gradvis och i backspegeln kan San Antonio-bandet se tillbaka på ett tiotal hits på de amerikanska rocklistorna det senaste årtiondet.

Ja, också är de ute på en ny Europaturné. Den största hittills i eget namn, dessutom, och premiärgiget gick alltså av stapeln på Amager Bio i torsdags. Inför drygt 900 personer. Inte illa, var jag benägen att tänka vid min entré på spelstället ifråga.

Intensivt och tajt

Uppenbarligen handlade det om underskattning där från min sida. Men har trots allt legat och skvalpat runt med siktet seriöst inställt på högre höjder ett tag nu, och det är lätt att förstå varför. Aftonens förställning var inget annat än en intensivt tajt och fokuserad show, som mest tedde sig som en fullmatad mangling där allt bandet är kondenserats till endast 75 minuter.

Precis lagom

Vilket räckte gott och väl. Får tala för mig själv, här. Vet inte hur fansen på plats såg på det här, men för egen del kändes det precis lagom att kvartetten tackade ödmjukast och lämnade scenen efter de femton nummer som hanns med.

Framgångar av mainstreamsnitt

Annars är det en given sanning att bandet spenderade sina tidigaste år på milleniets första decennium med att likt många andra harva på småscener och ge ut sina tidigaste skivor på oberoende etiketter. Men sedan hände något när trummisen Jonny Hawkins lämnade skinnplågandet och tog över som sångare istället. För det visade sig vara ett synnerligen klokt drag. Det efterföljande fjärde och tillika självbetitlade albumet uppnådde framgångar av mainstreamsnitt de aldrig varit i närheten av tidigare.

Den gängse rutinen

Samtidigt ska villigt medges att Nothing More kanske inte är det mest lättillgängliga gänget på metal-himlen. Taktbyten, temposkiftningar och en hel del variation i ljudbilden är den gängse rutinen. Å andra sidan är det många andra som inte låtit sig hindras av en sådan fånig detalj. Vilket väl bara visar att man inte bara rutinmässigt ska underskatta publiken.

Tänk lite grovt bandet som en blandning av låt säga landsmännen Avenged Sevenfold och Papa Roach minus rapen, så dyker kanske vissa tankar om soundet dyker upp i medvetandet.

Begraven refräng

Det som är smått fascinerande är att bandet inte sällan mitt i sin fullmatade ljudbild uppvisar en snygg refräng precis lagom begraven i helheten. Som i kvällens inledande låt trio Spirits – titelspår från senaste verket, efterföljande Tired of Winning och Don’t Stop, med tillhörande häftigt skuttande bas.

Mycket handlar föga förvånande också om nyanser i ett sådant här (metal)sammanhang. Som i If It Doesn’t Hurt där en ordentligt riffig vers avlöstes av en klistrig refräng i väsentligt friare miljö.

Krigsfrustration vrålades ut

En annan given given höjdpunkt var amerikanska rocklistettan Go to War i vilken det verkligt spröda gavs utrymme i Hawkins nakna sång i versen samtidigt som krigsfrustrationen strax därefter vrålades ut i refrängen. Och låt oss för all del inte heller glömma en mer aggressiv sak som Do You Really Want It?. Här finns verkligen en killer-refräng att hämta, men tyngden gick knappast att bortse ifrån igår.

Förlorade finesser live

Ni förstår säkert poängen. Det är mycket sådant där i Nothing Mores repertoar, men jag upplever att det här är ett gäng som verkligen betonat kontrasternas betydelse. Sedan kan jag kanske tycka att en del av finesserna gick förlorade i liveformatet. Något som för all del inte är direkt ovanligt, och då speciellt inte i metalsammanhang. Men det tål onekligen att påpekas ändå.

Mixade metalrörelser

Fast överlag får jag nog säga att kvällens övningar i positiv bemärkelse överlag mest framstod som en berörande adrenalinkick värd namnet med amerikansk 00-tals metal som avsändare. Med allt vad det innebär av influenser och hyfsat tvära kast i kölvattnet på de högst mixade postgrunge- och alternative metalrörelserna.

Är sådant som kallas karisma

Och mitt i allt detta stod vokalisten Jonny Hawkins like en metal-inkarnation av Michael Hutchence där barbröstad i likartad frisyr och skinnbyxor och ägde scenen fullständigt. Inga jämförelser i övrigt dock. Men precis som Inxs-sångaren gjorde då det begav sig ägde han scenen fullständigt. Det är sådant som kallas karisma.