SJÖWALL & WAHLÖÖS MARTIN BECK – skådespelarna och de svensk-regisserade filmerna bäst i samlingsutgåva

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Roseanna
Regi: Daniel Alfredson
Skådespelare: Gösta Ekman, Kjell Bergqvist, Rolf Lassgård, Niklas Hjulström, Lena Nilsson
År: 1993
Längd: 95 minuter

Mannen på balkongen
Regi: Daniel Alfredson
Skådespelare: Gösta Ekman, Kjell Bergqvist, Rolf Lassgård, Niklas Hjulström, Bernt Ström
År: 1993
Längd: 91 minuter

Brandbilen som försvann
Regi: Hajo Gies
Skådespelare: Gösta Ekman, Kjell Bergqvist, Rolf Lassgård, Niklas Hjulström, Daniela Ziegler
År: 1993
Längd: 90 minuter

Polis polis potatismos
Regi: Pelle Berglund
Skådespelare: Gösta Ekman, Kjell Bergqvist, Rolf Lassgård, Niklas Hjulström, Ingvar Andersson
År: 1993
Längd: 91 minuter

Polismördaren
Regi: Peter Keglevic
Skådespelare: Gösta Ekman, Kjell Bergqvist, Rolf Lassgård, Niklas Hjulström, Johan Widerberg
År: 1994
Längd: 89 minuter

Stockholm marathon
Regi: Peter Keglevic
Skådespelare: Gösta Ekman, Kjell Bergqvist, Rolf Lassgård, Niklas Hjulström, Corinna Harfouch
År: 1994
Längd: 87 minuter

Land: Sverige, Tyskland
Genre: Brott, Drama, Mysterium
Format: Blu-ray
Distributör: Studio S Entertainment

Jag ägnade årsskiftet åt Martin Beck. Detta beroende på att Studio S släppt en Blu-ray-box med de sex Martin Beck-filmerna med Gösta Ekman från 1993-1994. Jag var lite extra ambitiös den här gången: jag passade på att köpa den allra första Beckfilmen, Hans Abramsons Roseanna från 1967, på DVD, den hade jag aldrig sett, och jag köpte Bo Widerbergs Mannen på taket från 1976 på Blu-ray, den har jag sett ett flertal gånger, men jag har aldrig ägt ett fysiskt exemplar.

En nära släkting till mig är pensionerad kriminalassistent. Hon har flera gånger sagt att Mannen på taket är den bästa polisfilm som gjorts, åtminstone den bästa svenska polisfilmen. Hon har jobbat med poliser som var precis som Carl-Gustaf Lindstedts Beck och Håkan Serners Rönn. Beckfilmerna med Peter Haber tycker hon däremot är fruktansvärda – tramsiga, orealistiska och rent allmänt dåliga. Vad hon tycker om de sex Gösta Ekman-filmerna vet jag inte, jag vet inte om hon sett dem.

Tyckte de var trista

Jag minns inte vad jag tyckte om Gösta Ekman-filmerna när de kom. Tre av dem gick upp på bio, men jag såg dem på video – jag hade börjat recensera film på video i NST då, så jag fick dem hemskickade. Antagligen tyckte jag att de var trista och torra. Jag såg om dem på någon streamingkanal för några år sedan, och nu har jag sett om dem igen på Blu-ray.

Kul åka tillbaka till tidiga 90-talet

Vad som hänt sedan de kom, är att de plötsligt blivit 30 år gamla – och därmed lite intressanta på ett annat sätt än när de var nya. Precis som det är roligt att titta in i Sverige i mitten av 70-talet i Mannen på taket (jag minns ju 70-talet), är det kul att åka tillbaka till det tidiga 90-talet. Jag minns den tiden som nyss, men det är ju faktiskt ganska längesedan.

Ser lite billiga ut

De här svensk-tyska samproduktionerna är en blandning av högt och lågt. Vad tre av dem skulle upp på bio att göra vet jag inte, de ser inte ut som något annat än de TV-filmer de är, de ser lite billiga ut, de är lite platta, och kameraåkningar får väl klassas som specialeffekter.

Jag såg nu om de här filmerna i den ordning de hade premiär – vilket kanske var dumt. På skivorna ligger de nämligen i den ordning böckerna kom ut, och filmerna bör ses i den ordningen. Varför de ursprungligen visades i omkastad ordning (Tintin-ordning) vet jag inte.

Skådespelarna i huvudrollerna bättre än filmerna

Det jag mindes mest från de här filmerna var att de återkommande skådespelarna i huvudrollerna är bättre än filmerna, i synnerhet Gösta Ekman. Ekman är en utmärkt Beck, antagligen den bäste efter Carl-Gustaf. I en intervju på Mannen på taket-Blu-ray:en säger Maj Sjöwall att hon inte alls tycker att Thomas Hellberg passar som Gunvald Larsson i Bo Widerbergs film, han är alldeles för klen och tanig. Hon tycker att Rolf Lassgård, som gör Gunvald i de här sex filmerna, är perfekt. Kjell Bergqvist spelar Kollberg, som är radikalt annorlunda än Sven Wollters Kollberg 1976.

De ”svenska” filmerna bättre än de övriga

Filmerna är regisserade av två svenskar, en tysk och en österrikare. Några av manusen är författade av en tysk. De filmer som är skrivna och regisserade av svenskar är betydligt bättre än de övriga, av flera skäl. Filmerna, i böckernas ordning, är Roseanna, Manen på balkongen, Brandbilen som försvann, Polis polis potatismos, Polismördaren och Stockholm marathon. Den sistnämnda bygger – väldigt löst – på romanen Terroristerna.

Gamla romaner måste bearbetas om de ska utspelas i nutid

Mannen på taket var samtida med romanerna. 90-talsfilmerna utspelar sig i ett annat Sverige. Världen förändrades under 80-talet och ännu mer under 90-talet. En av anledningarna till att Widerbergs film funkar så bra, är att den handlar om sin samtid. Romaner från 60- och 70-talen måste bearbetas om de ska utspelas i nutid – eller på 90-talet.

Bättre rent allmänt

Bäst av de här filmerna, med ganska bred marginal, är Polis polis potatismos, i regi av Pelle Berglund och med manus av Berglund och Jonas Cornell. Pelle Berglund var den som producerade Mannen på taket. Jag tycker att det här är en av de bättre Beckfilmerna rent allmänt.

En väldigt skånsk polis

Berättelsen utspelar sig i Malmö, bland annat på Hotel Savoy, och Ingvar Andersson medverkar som den väldigt skånske polisen Per Månsson. Månsson är en bra figur, jag hade gärna sett en serie filmer med honom som huvudperson. Månsson dyker även upp i Roseanna, vilken regisserades av Daniel Alfredson efter ett manus av Cornell. Jag upptäckte alldeles just nu att jag faktiskt recenserat Polis polis potatismos – för 13 år sedan! Jag hade helt glömt bort att den biovisades i Malmö i samband med en utställning.

Har försökt göra en Inga Lindström-film?

Sämst av filmerna är de två sista, Polismördaren och Stockholm maraton, båda i regi av österrikaren Peter Keglevic, efter manus av tysken Rainer Berg. Polismördaren utspelar sig i en liten ort på landet och det ser ut som om Keglevic försökt göra en sådan där Inga Lindström-film – ”Inga Lindström” är den där tyska TV-serien som låtsas vara svensk; den utspelar sig i Sverige och spelas till stora delar in i Sverige.

Allt annat än övertygande dubbning

Polismördaren är fånig, ryckig och osammanhängande, men det som verkligen saboterar filmen är de tyska skådespelarna, vilka måste vara med eftersom det handlar om en samproduktion. I de föregående filmerna spelar tyskarna vad jag minns tyskar. Den här gången har ett par tyskar större roller som svenskar, och de är dubbade till svenska på ett allt annat än övertygande sätt.

Johan Widerberg, som var 19 när filmen gjordes, spelar en 16-åring som driver runt med en tonårstjej han råkar på. Hon spelar av den serbiska skådespelerskan Anica Dobra. Hon var 30 år gammal, men försöker spela tonåring – och hon är illa dubbad till svenska. Resultatet är jättekonstigt.

Tyskar försöker göra något typiskt svenskt

Tomas Norström spelar landsortspolis och Mikael Persbrandt medverkar ungefär en minut som ”Polis 1”. Fyra år senare skulle han spela Gunvald Larsson i Peter Haber-serien. En musikvideo med Sator visas på en TV stående på högkant. En klunga journalister beter sig väldigt osvenskt. Det känns verkligen som att det här är en tysk film av tyskar som försöker göra något typiskt svenskt.

Ska skjuta popstjärna

Stockholm marathon är riktigt flängd. Den är så dum att underhållningsvärdet blir rätt stort. Mats-Helge Olsson-stjärnan Mats Huddén ska hämnas sin fru och skjuta popstjärnan Ypsilon, som ska springa Stockholmsmaran. Ypsilon spelas av Thomas Anders från Modern Talking! Den tyska popduon från 80-talet, alltså. De, vars låtar alltid gick likadant. Inte nog med att Ypsilon spelas av Thomas Anders – han är dessutom dubbad till svenska av ovan nämnde Tomas Norström!

Flera omotiverade nakenscener

En större roll görs av den östtyska skådespelerskan Corinna Harfouch, som håglös hasar omkring och är dåligt dubbad till svenska. Vidare innehåller Stockholm marathon Mona Seilitz i 30 sekunder, flera omotiverade nakenscener, och en bebis som kräks.

En konstig detalj i de här två sista filmerna är att folk säger ”ni” till varandra. Som folk gör i Tyskland. Det har vi ju inte gjort på över 50 år i Sverige – med undantag för ungdomar som står i kassan på McDonald’s.

Nominerades till guldbaggar

Övriga filmer befinner sig någonstans mellan Polis polis potatismos och Stockholm marathon kvalitetsmässigt. Brandbilen som försvann, i regi av tysken Hajo Gies, utspelar sig till stor del i Danmark. Där samarbetar Martin Beck med en jovialisk dansk polis som vill dricka en lille en.

Liksom Roseanna regisserades Mannen på balkongen av Daniel Alfredson. Märkligt nog tilldelades den här filmen en guldbagge för bästa manus (författat av Cornell och Alfredson) och den nominerades till guldbaggar för bästa film, regi och filmfoto. Det är ganska häpnadsväckande. Det måste ha varit ett dåligt filmår. Mannen på balkongen är en habil, hyfsad thriller, men den hade inget på bio att göra.

Statistroller i alla sex filmerna

För att sammanfatta: det här är en ojämn samling filmer – men jag tyckte att det var trevligt att se om dem, i alla fall de flesta av dem. Jag tycker fortfarande att Gösta Ekman är bättre än filmerna.

Jag noterar att 1993 hade folk börjat använda mobiltelefoner i större utsträckning, man läste fortfarande papperstidningar, och internet var okänt. De flesta kör Volvo. Maj Sjöwall har små statistroller i samtliga sex filmer. Sjöwall flyttade förresten till Ven på ålderns höst och bodde på ett äldreboende i Landskrona när hon dog år 2020. Jag träffade henne på Hotel Savoy 2010.

Keve Hjelm som den blekaste Beck

Roseanna från 1967, då? Hur är den? Tja, den var ju kul att se. Den är intressant, men inte speciellt bra. Keve Hjelm spelar Martin Beck, och han är väl den blekaste av dem jag sett göra rollen. Han ser ut som en mattelärare som heter Hans Bengtsson.

Pratar som in en 40-talsfilm

Filmen har bra filmfoto av Sven Nykvist och stora delar är inspelade i Puerto Rico (Gösta Ekman-versionen höll sig i Sverige), men tempot är svajigt och folk pratar som i en 40-talsfilm. DVD:n från Studio S har skarp bild, men färgerna har bleknat och fått en rödaktig ton. En dryg fjärdedel av filmen är på engelska, men utgåvan saknar text.

Matthau som Jake Martin istället för Beck

Ytterligare ett gäng skådisar har gestaltat Martin Beck. Walter Matthau gjorde rollen i Den skrattande polisen från 1973, här hade handlingen flyttats till San Francisco och Beck var omdöpt till Jake Martin, eftersom Sjöwall & Wahlöö inte gett producenterna tillstånd att använda namnet Martin Beck.

Filmen finns på DVD från Studio S och är väl hyfsad. 1980 spelade Derek Jacobi Beck i den ungersk-tysk-svenska Mannen som gick upp i rök, vilken jag inte sett.

Ytterligare filmer jag inte sett, är Незаконченный ужин från 1981, som är en rysk version av Polis polis potatismos (den finns på YouTube), den tjeckiska Záhada zamceného pokojo från 1986, och den nederländsk-belgiska Det slutna rummet från 1992.

Haber väntar på lönekuvertet

De trista Peter Haber-filmerna tittar jag nästan aldrig på. Några av de tidigaste var väl halvhyfsade, men luften gick snabbt ur och Peter Haber ser mest ut att sitta och vänta på lönekuvertet. Det finns visst 50 filmer i den här serien. Jag har väl sett ett tiotal. Jag såg de som biovisades och några på video. Beck med Haber är något jag bara tittar på när jag sitter i sommarstugan och det inte visas något annat man kan titta på. Ungefär som Morden i Midsomer. Jag ser ett avsnitt av Morden i Midsomer om året och ångrar mig varje gång.

Den bästa svenska polisfilm som gjorts

För övrigt anbefalles verkligen Studio S Blu-ray-utgåva av Mannen på taket! Den är snygg och har en massa bra extramaterial – däribland Bo Widerbergs väldigt förvirrade introduktion när filmen TV-visades 1978. Det var första gången jag såg filmen. Då tyckte jag bara den var tråkig, jag var för liten för att uppskatta den. Men: det är den bästa svenska polisfilm som gjorts, och en av de bästa polisfilmerna rent allmänt.

print

Våra samarbetspartners