HOME FREE, Slagthuset, Malmö den 19 september 2023 – genomgående imponerande precision i stämsången

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Acapellagrupper växer rent allmänt inte precis på träd, och än sällsyntare är det med en som verkar inom countryn. Har i ärlighetens namn inte ens hört talas om något. Inte förrän nu, det vill säga, För Minnesota-konstellationen Home Free är det högst påtagliga beviset på att fenomenet verkligen existerar.

Samtidigt är väl ordet fenomen inte helt malplacerat i det sammanhang som stavas Home Free. Kvintetten inledde sin artistiska bana redan som tonåringar, och det som initialt var en hobby växte gradvis till något annat. Något med tydlig potential. Men de fick kämpa länge och väl för det genombrott som kom i tv-bolaget NBC:s acapellashow The Sing-Off 2013. Vilket i förlängningen ledde till kontrakt med Sony Music.

Uppemot 200 gigs årligen

I dagens läge är kontraktet med multijätten historia, men det verkar inte ha påverkat gruppen särskilt mycket. Populariteten håller i sig, något som yttrar sig i digra turnéscheman på uppemot 200 gigs årligen. Men så är det här bandet också synnerligen om sig och kring sig när det gäller att marknadsföra sig själva. Det räcker med att gå in på deras hemsida för att inse detta.

Första spelningen i Malmö

I årets skörd ingick ett första besök någonsin i Malmö, och rutinen märktes omgående. Det vilade en avslappnad stämning över tillställningen som höll i sig ända till slutet efter sisådär hundra minuters effektiv speltid.

Enda sången med instrument

Eller speltid är väl fel ord att begagna i sammanhanget. Vi talar trots allt om en acapellagrupp. Enda gången ett instrument dök upp på scen var när tenoren Adam Chance plockade fram den akustiska gitarren i sin egenkomponerade Skull & Bones, en stämningsfull, men ändå trallig piratvisa som hade passat i en eventuell sjätte Pirates of The Carribean-film som handen i handsken.

Läten med imponerande ackuratess

För övrigt var kompet till rösterna obefintligt. Såvida man nu inte räknar med beatboxaren Adam Rupp. Men det bör man väl. För mannen skapar trumljud och diverse udda läten med en imponerande ackuratess.

Dock var det inte svårt att ifrågasätta den utdragna soloutflykten han stod för. En litet smakprov hade varit både relevant och roligt, men att dra ut det hela till sisådär sju, åtta minuter var inte motiverat.

Helheten lyfts sällan då

Då vandrade associationerna till ”vanliga” konserter med tillhörande trumsolon. Självklart präglas hantverket av uppenbar skicklighet men det hela blir ganska snart enahanda. Visst en hel del i publiken tjoar och tjimmar oftast, men sett ur ett rent objektivt perspektiv är det sällan som helheten lyfts av den här typen av inslag.

Särskilt fantastiska tillsammans

Nåväl, nog med gnäll. För i övrigt var det lätt att hitta ljusglimtar denna afton. En hel del sådana, bör tilläggas. Till att börja med bör betonas att kvintetten är fantastiska på att sjunga, och att då särskilt på att göra det tillsammans. Precisionen i stämsången var genomgående imponerande.

Känsla för att balansera det egna med covervalen

Repertoaren då? Well, variationen finns där onekligen, och sällskapet har bevisligen god känsla för att balansera de egna melodierna med valen av covers. Även om inkluderandet av Rick Astleys Never Gonna Give You Up i ett medley mest kändes kul, snarare än något som smälte väl samman med resten.

Vemod och klagan

Men på det hela taget så fungerade det. Inledande mashupen av Fishin’ in the Dark och Boondocks tedde sig en del som swampblues i botten på en sak som svängde upplyftande å det värsta. Det gjorde det väl inte direkt i Man of Constant Sorrow en stund senare. Där regerade istället vemodet och en klagan baserad i den djupaste södern.

USA-etta i nytappning

Svänget var dock uppenbart i luftiga turnéutsagan Road Sweet Road. Eller för den delen i, covern på underskattade Sawyer Brownes Some Girls Do, en skapelse Home Free med emfas kan hävda att de gör rättvisa.

Och vem kan motstå Oak Ridge Boys Elvira i nytappning. Fyrtio år drygt efter att den toppade USA-listan har Home Free gett den nytt liv, och sällskapets mest pratsamme, Tim Foust adderade givetvis den nödvändiga basrösten vid behov.

Kvällens vackraste

Sedan gick det icke att förglömma att uppbringa några mer nertonade nummer, modell balladmode i setlistan också. Ett av dem var Stargazer Lillies, kvällens kanske vackrast nummer, med tenoren Austin Brown på ledsång. Här har vi en sång som borde varit en etta överallt. Eller åtminstone på Billboards countrylista.

Dock måste påpekas att även Take Me Home Country Roads också stod ut i detta avseende. Vi talar nedtonad version präglad av av oväntat mycket melankoli här. Tror John Denver ler där i sin himmel åt denna tolkning varje spelkväll nu under turnétider.

Professionalismen och känslan

Och på tal om att le. Det var en glad och uppspelt publik som lämnade Slagthuset och gick ut i kvällsmörkret igår. Vilket inte var svårt att förstå. För även de mest skeptiska måste medge professionalismen. Sedan kan vi andra kan skriva under på entusiasmen och känslan i hjärtat dessa herrar har för sin musik.