TANKAR FÖR DAGEN : OM ATT KLARA SIG UTAN

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Som vanligt, vaknade jag även i dag den 13 juli 2023, till min klockradio klockan 06.25.
Hörde jag rätt?
Hörde jag mitt namn?
Och inte nog med det, hörde jag min egen röst i radion?
Det var som att glo i röstspegeln.

På vardagar brukar jag vakna klockan 06.25 till ett P1-program som heter ”Tankar för dagen”, och som enligt programförklaringen ”ger en stunds eftertanke i nyhetsflödet”. Det är en hel del röster som jag känner igen som strömmar ut ur radiokällan och bjuder mig till en ny arbetsdag. Det är Emil Jensen, Stina Ekblad, Uje Brandelius, Bob Hansson, Ulf Danielsson, Navid Modiri, Stig Fredrikson, Patricia Tudor-Sandahl, Inga-Lina Lindqvist, Caroline af Ugglas, Alice Bah Kuhnke, Ann Heberlein, Ewa Fröling, Björn Natthiko Lindeblad, KG Hammar, Mark Levengood…
I dag var det alltså jag som pratade. Här är länken. I webbspelaren får du själv lyssna på mina tankar precis när du än vill, om du inte har något bättre för dig. (Repris kl 21.45)

Och här får du läsa vad jag tänkte för dagen. Jag kallar tankarna ”Om att klara sig utan”.

Under kalla kriget släppte västvärldens imperialister flygblad från luftballonger och flygplan, som med vindens hjälp föll över vårt bostadsområde i Bratislava. Dessa påstod att Tjeckoslovakien inte var en demokrati, något som man kunde ifrågasätta med hänsyn till att enligt den statliga statistiken hade vi nästan 100%-igt valdeltagande och nära på 100% röstade på kommunisterna.

Min far plockade upp ett sådant flygblad på gatan och för det hamnade han i finkan. Detta betydde att min morsa förlorade sitt arbete som damskräddare och jag uteslöts från möjligheten att bli medlem i den obligatoriska massrörelsen pionjärer. Detta skulle kunna innebära livslånga men för min framtida karriär, sades det.

En av grannfruarna var kommunist och i sitt hem sydde hon kanter på trekantiga, röda pionjärhalsdukar, så att de inte skulle fransa sig.

Eftersom hon var en riktig kommunistsamarit, gav hon min mor möjlighet att vika in och sy kanter på dessa halsdukar och för det tog hon inte mer än futtiga 50 % av morsans lön. Dessutom fick grannfrun en Stakhanovs utmärkelse för att hon månad efter månad bröt nya arbetsackord.

Trots att jag i vårt kök blev begravd under alla dessa halsdukar, fick jag ändå inte bära en. Jag klarade visserligen alla prov, så som varför halsdukarna var röda, varför var de trekantiga, vem fick bära dem etc. men, som den ende på hela skolan, en pionjär-ed fick jag inte avge. Min morsa kom dock på en i vårt land alltid användbar lösning. Hon designade och sydde svart vackra klänningar till skolans rektor, vicerektor och klassföreståndarinnan utan anspråk på betalning. Dessa var vana vid mutor och dessutom betraktade de morsans gåvor som ett bevis på att hon fullt anammade den sanna kommunismens praktik. På det viset blev jag pionjär. Fast jag inte fick avlägga något löfte, i alla fall inte offentligt. Jag fick den röda halsduken runt halsen knuten av självaste rektorn. ”Va stolt över denna halsduk och försvara den med ditt liv, pionjär Vladimir Oravsky”, sade hon, samtidigt som hon tuggade på den Napoleontårta som min mor bjöd på med anledning av att jag blev pionjär.

Efter denna ceremoni hade jag bråttom till en park där jag brukade röka tillsammans med mina kompisar. Det fanns två vägar att komma in i parken. En som vuxna och välartade människor brukade ta och en som sådana som jag tog, dvs genom ett kasernområde omringad av ett järnstaket. Denna genväg besparade mig åtminstone 10 minuter och dessutom var den mycket mer äventyrlig, jag jagades nämligen nästan alltid av en uniformerad, kommunismens väktare. Jag var alltid snabbare fast inte denna gång. Han hann upp mig precis när jag var uppe på staketet. Han tog mig i den röda pionjärhalsduken men jag hoppade ändå ner på andra sidan, så halsduken blev kvar i väktarens grepp. Han viftade med den och ropade, ”nu är du fast, nu kan du inte komma undan. Kom tillbaka så får du den tillbaka. Du vet vad den betyder? Du gav ett hederslöfte att du skall försvara den med eget liv. Den är röd som kommunisternas blod. Kom och ta den. Annars kommer du ångra dig resten av ditt liv.”

Mina kompisar såg hela spektaklet och ropade tillbaka till väktaren ”behåll du den. Nästa gång han kommer behöva den är till oktoberrevolutionen och fram till dess…”

Jag blev medveten om att vissa saker inte är kompatibla med mig, att de liksom gör allt för att undvika mig. Och jag har lärt mig att klara mig alldeles utmärkt utan dem.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker

© Vladimir Oravsky