PET SHOP BOYS, Royal Arena, Köpenhamn den 7 juli 2023 – upplyftande nostalgitripp i den breda syntpopens tecken

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Pet Shop Boys hymlar inte. De har döpt sin nu pågående och inom väldigt kort avslutade turné för Dreamworld: The Greatest Hits Live. Därmed kunde denna varudeklaration inte te sig sannare. För allt som hördes denna fredagsafton var hits, hits och åter hits. Duon har ju som bekant haft en hel drös sådana genom åren även om de i ärlighetens namn har sinat en hel del på senare år.

Men det där sistnämnda behöver man ju inte ta notis om i onödan. Det verkar nästan lite futtigt att göra det med tanke på duons status som lika ständiga som pålitliga leverantörer av synth-dängor från 1985 och framåt i sisådär 25 år.

80-talet, ett fantastiskt musikdecennium

Dessutom var det här hur man än ser det ett popparty med syntiga förtecken som gav impulser till nostalgiska återblickar till 80-talet, ett decennium som var fantastiskt nästan oavsett vilken musikgenre man talar om. Värt att notera i detta sammanhang är förstås att Pet Shop Boys utgjorde en icke oväsentligt del. Deras videos vevades på MTV jämt och ständigt, samtidigt som man kunde lita på att en ny hit alltid väntade strax runt hörnet.

Spartanskt sceneri

Fast det tog i ärlighetens namn en stund att vänja sig vid det något spartanska sceneri som först presenterades. Visst, maskerna av naturfolkskaraktär på Neil Tennant och Chris Lowe var ett coolt, arty drag, men två spotlights, modell gatlampor och en sparsmakad svartvit bildslinga på fonden som rullade i bakgrunden tedde sig allt lite tunt. Åtminstone i längden.

En halvtimmes prolog

Ska det vara så i två timmar, var min första tanken innan man vande sig. Särskilt som ”boysen” inte direkt tillhör välrldens mest rörliga på scen,. Stenstoder, någon. Men det skulle visa sig att det här bara var ett långt intro. En halvtimmes prolog till vad som skulle komma. Därmed inte sagt att det hela var undermåligt på något sätt, det kan det liksom inte bli när sånger som Suburbia, Opportunities (Let’s Make Lots of Money) och Rent står på menyn. Men ni förstår säkert poängen.

Stilistiskt läcker helhet

En poäng som visade sig vara rätt smart när allt kommer omkring. För när scenen till till slut plötsligt begåvades med en mer förväntad arena-set up blev effekten faktiskt större än om man bara droppat ett gigantiskt skynke och avtäckt den stilistiskt läckra helheten med ett bokstavligt talat glittrande band, fyra stora led-skärmar, femton rörliga små dito och en ljusshow av samma tjusiga snitt från början.

Första saken de skrev tillsammans

Showens storskaliga del fortsatte sedan som om ingenting – mer – hade hänt med sådana ess som Domino Dancing, skön tvättäkta gaydisko i form av New York City Boy och balladartade hyllningen till kärlekens makt och kraft, Love Comes Quickly.

Sistnämnda föregicks för övrigt av en annan ballad i form av Jealousy, en finstämd sak Neil Tennant påpekade var den första han och Chris Lowe skrev tillsammans i mitten på 80-talet. Vi talar uppenbar kontrast till de välbekant uptempo-spåren, men min första tanke när duon avverkade detta nummer igår var att duon borde skriva fler genuina ballader av detta slag.

Har alltid tillhört duons signum

Fast om man nu som Pet Shop Boys tillhör syntgruppernas garde ligger det väl närmare till hands att anamma ett högre tempo. Kanske för att sådant som Heart, What Have I Done to Deserve This? och flera av de redan nämnda sångerna mer eller mindre alltid tillhört duons signum.

Fick arenen att koka

Så om jag nu säger att den väldigt entusiastiska publiken såg till så att riktigt starka versioner av You Were Always on My Mind och It’s a Sin närmast fick arenan att koka borde ingen bli överraskad. Mer upptempo blir det aldrig än när dessa två megahits är på tapeten.

Försumliga hårdpumpande saker

Sedan är jag personligen inte så förtjust när duon går in sitt clubbing mode. Därmed inte sagt at den typen av musik kan vara hypnotiserande i viss mån, men jämfört med resten av repertoaren framstod sådana hårdpumpande saker som So Hard och It’s Alright som tämligen försumliga denna afton.

Håller med vår fotograf och redaktör om att det varit roligare om Neil Tennant berättat några fler anekdoter än de två han drog om några av sångernas tillkomst och skippat den här typen av nummer. Å andra sidan hade det förmodligen inte funkat lika bra i egenskap av showelement som det musikaliska, så det vore väl att kräva för mycket.

Låtskatten lär överleva

Men oavsett vilket, en riktigt upplyftande nostalgitripp i den breda syntpopens tecken var det här allt. Sanna mina ord; duons låtskatt lär överleva upphovsmännen med god marginal.

Klicka på valfri bild för att se bildspelet.