När ska SKIVBOLAGEN sluta skinna musikälskare som betalar mer än en skitsumma till Spotify?

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Gudarna ska veta att jag på det hela taget alltid stått på skivbolagens sida. Inte nog med att jag genom åren stöttat dem genom att ösa ut alldeles för mycket pengar på skivor både före och efter de fysiska recensionsexens tid blev historia.

Utan framförallt för mitt stolta motstånd mot piratmaffians tjuverier och snyltande på andras arbete i samband med pirattsunamin som drog igång kring hösten 2001. Genom hela den lika ruttna som korkade fildelningsdebatten med tillhörande framväxt av Pirate Bay med gelikar och dess roffande stöldorgier var jag där och argumenterade.

Missriktat David mot Goliath-kort

Liksom vid bildandet av det enastående enkelspåriga Piratpartiet, när trotsiga operatörer saboterade varje försök att mota olle i grind satte upp sitt hycklade tryne, när populistiska politiker sade sig tycka kultur skulle vara gratis och majoriteten av mina journalistkollegor spelade ut ett totalt missriktat David mot Goliath-kort, och så vidare. Ständigt fanns jag där som en av få som slog näven i bordet. Fast få vågade förstås hålla med. Eller publicera mina skriverier.

Varför? Av rädsla för att backa de multinationella ”riiiiika” skivbolagen? Ellar av rädsla för att inte vara för det nya och vara ”nere” med kidsen? Eller kanske både och. Vem vet säkert, men det sistnämnda alternativet verkar nog mest troligt.

Inte ens en skitsumma

Värt att notera är att piratdrägget alltjämt kör på under en lägre profil i dessa dagar. Och det fungerar. Folk lockas alltjämt av stöldgodset trots att de digitala tjänsterna erbjuder ett enormt utbud för en löjlig skitsumma. I fallet Spotify handlar det inte ens om en skitsumma eftersom de även erbjuder ett gratisalternativ.

WTF kan jag fortfarande utbrista efter alla år. Borde inte en streamingtjänst erbjuda en ekonomiskt hållbar modell istället för att anpassa sig till piraternas digitala tjuvgodsbasarer? Frågan är egentligen retorisk, men visst är det definitivt så.

En återkomst med ansenlig entusiasmn

Samtidigt är det nya tider nu. För parallellt med detta har vinylen kommit tillbaka, och ökar stadigt i popularitet. Något inte skivbolagen har missat att notera. Både ”gamlingar” som gått och längtat efter flydda tider och unga finsmakare som vill ha något mer än en display på en skärm att titta på har tagit emot vinylens återkomst med ansenlig entusiasm. Ja, också är det ju det här med ljudet. Många vill ha ett varmare, mer organiskt ljud när de lyssnar på musik.

”Nä, nu är det för dyrt”

Så varför har skivbolagen då valt att sabotera en bra sak? Ja, ni hörde mig. Det skivutgivarna gjort på senare år är rent och skärt sabotage. Jag talar naturligtvis om den absurda prisnivån på vinylskivor som närmat sig en nivå där smärtgränsen och kanske framförallt toleransen hos skivköparna är nådd. Skivbolagen ockerartade inpriser till skivaffärerna ger summa summarum, det svindyra utpriset åt konsumenterna.

Men någonstans är den enkla versionen vad gäller det här också att så länge det finns efterfrågan kör man på, säger Sten Leyer på Malmös klassiska skivbutik Folk å Rock. Det fortsätter tills folk kommer in och säger att ”Nä nu är det för dyrt”.

599 kronor för en Neil Young

Samtidigt är det också en frågan om vem kunden är, menar Leyer. Medelålders jazzfantaster har råd att betala för dyra Blue Note-utgåvor medan ungdomarna har svårare för att skaka fram 570 kronor för One Directions sista album Made in the A.M., som är fallet på en av våra vanligaste sajter på nätet.

Dessutom är det lätta att förstå, att det är uppenbart att rockgubbar i den äldre medelåldern inte har några större problem med att betala 599 kronor för Neil Youngs klassiker Harvest i den senaste nyutgåvan om viljan finns, Men det handlar likväl om ocker av samma dignitet. Här bör för säkerhets skull också nämnas att denna prissättning knappast tillhör sällsyntheterna.

Betalar vettigt styckpris

Enligt Leyer kostar till exempel dubbel-utgåvorna från världens största skivbolag Universal alla just 599 kronor. Deras jazzetikett Blue Note med tillhörande Tone Poet-serien, i sin tur ligger även den på samma nivå.

I samband med detta är det lätt att göra ett statement som går ut på att de musikkonsumenter som till skillnad mot genomsnittlig Spotify-konsument betalar vettigt styckpris för en ”produkt” vare sig det nu är frågan om en vinylskiva, en CD eller obegripligt nog en kassett, utnyttjas av skivbolagen eftersom de pressat upp priserna till oskälig nivå.

Samlarna och nördarna köper lyxiga boxar

Undantaget då är diverse lyxiga boxar, som inte sällan består av nyutgåvor av remastrade klassiska album med massor av extramaterial, typ flott booklet, unika bilder, en digital kopia och så vidare.

– Ja, alltså när det gäller boxar handlar det ju inte om nya fans, menar Leyer. Det är inte dom som köper boxar, utan de som redan har de vanliga versionerna. Det är samlarna och nördarna.

Fullt utnyttjade vinylpressar

– Men för övrigt är det inte mycket att göra åt de (över)priserna. Det är bara att gilla läget?

– Lite så är det ju. Och att det är så har lite att göra med att (vinyl)pressarnas kapacitet är fullt utnyttjad. Sedan finns världens största CD-fabrik i Österrike. Att de inte slänger ut en CD-maskin där och sätter in en vinylpress istället. Fast samtidigt är det här ett hantverk, så det behövs rätt sorts personal också.

Se på omvärldsläget

Vad Leyer säger är alltså att en underdimensionerad produktionskapacitet i viss mån ger näring åt höga priser. En fullt förståelig logik, får man väl säga. Dessutom finns det ett större perspektiv att ta i beaktande.

– Vi får ju ta och se på hur omvärldsläget är. Det vore ju konstigt om allt går upp utom skivorna. Men höjningen har varit för stor på på kort tid. Även om skivbolagen nu motiverar det med högre råvaru- och transportpriser. Fast där har vi också det ologiska. För varför har viss bolag lyckats hålla nere priserna ändå?

Känns som det spårat ur

– Det kan man verkligen fråga sig.

– Ja, och som det är nu känns det som om vi har en lite tuffare period framför oss. Nu måste folk vänja sig och svälja sin ilska över det som hänt med vinylen. Och samma sak gäller med CD:n. Varför höjer vissa medan andra inte gör det? Samtidigt hade inte CD:n höjts på 15 år medan vinylen stått still i åtta, tio år innan, men nu känns det som om det spårat ur.

Börjar närma sig smärtgränsen

– Så med detta i åtanke. Vad tycker du själv är ett rimligt pris på en vinylskiva av normaltypen?

– Det kan jag inte säga. Jag kan ju inte stå här och säga att de borde säljas för 200 när jag säljer dem för 600. Men priset börjar närma sig smärtgränsen nu. När välbetalda jazznördar kommer in är det väl okej, men när tonårstjejer kommer in och betalar 599 för Lana Del Reys nya. Då är det en annan sak.

Relevanta förklaringar

En annan sak, ja. Det är så sant som det är sagt. Samtidigt framstår de skenande vinylpriserna rent allmänt som inget annat än ocker. Sedan är de förklaringar som nämns tidigare i texten för all del relevanta allihop. Det är verkligen viktiga perspektiv, och det är nödvändigt att se helheten. Men pandemin, Ukrainakriget och inflationen kan inte förklara allt som hänt prismässigt på sistone. Den olycksaliga (pris)trenden tog sin början långt tidigare, så jag upprepar frågan som ställs redan i rubriken: när ska skivbolagen sluta skinna musikälskare som betalar mer än en skitsumma till Spotify varje månad?