KAMELIADAMEN, Lunds Stadsteater den 16 februari 2023 – sevärt, men sparsmakat med kärleksbudskapet intakt

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Manus och regi: Sunil Munshi, fritt efter Alexandre Dumas d.y. 

Scenografi: Sunil Munshi och Tobias Hallgren

Ljusdesign: Tobias Hallgren
Videodesign: Andreas Skärberg

Kostymdesign: Magnus Flobecker
Maskdesign: Rebecca Afzelius
Dramaturg: Jani Lohikari 
Producent: Riksteatern i samarbete med Helsingborgs Stadsteater
Foto lanseringsbild: Markus Gårder


Roller:
Andreas: Jakob Eklund
Marcus: Jacob Ericksson
Frun: Evamaria Björk

Turnéplan:
februari
18 Varbergs Teatern, Varberg
22 Gävle Teater, Stora salongen, Gävle
24 Storsjöteatern, Östersund
26 Tonhallen, Sundsvall
mars
1 Väven, Vävenscenen, Umeå
2 Väven, Vävenscenen, Umeå
3 Medborgarhuset, Aspen, Lycksele
5 Nordanåteatern, Skellefteå
8 Kalix Folkets Hus, Malören, Kalix
10 Folkets Hus, Saga, Boden
12 Folkets Hus, Teatern, Sandviken
14 Maximteatern, Borlänge
16 Folkets Hus i Motala, Teatersalongen, Motala
23 Stora Teatern, Stora scen, Norrköping
25 Culturum, Nyköping
27 Konferencecenter Safiren (Cosmos), Katrineholm
29 Eskilstuna Teater, Stora Scenen, Eskilstuna
30 Forum, Köping
31 Hjalmar Bergmanteatern, Teatern, Örebro
april
3 Stora Teatern, Göteborg

Hur många fina uppsättningar har inte Alexander Dumas den yngres roman Kameliadamen gett upphov till? Listan går att göra lång eftersom handlingen har förädlats till teater, opera, balett och film många gånger om sedan 1848. I somras såg jag operan La Traviata, Guiseppes Verdis tolkning av dramat, och nu sju månader senare Sunil Munshis version på Lunds Stadsteater. Vad skiljer dem åt? Det korta svaret är: allt och inget.

Fördömd kärlek

Berättelsen handlar i grunden om Dumas den yngres eget kärleksdrama med Marie Duplessis, död i tuberkulos och som genom kärlek skulle få upprättelse. Inte helt oväntat fick pjäsen spelförbud när den sattes upp. ”Ett ämne för vår egen tid”, menade Verdi några år senare. Men även hans version av kurtisanens öde i La Traviata ansågs allt för chockerande. Att omge en prostituerad med samtida möbler och klä henne i tidens mode ansågs för mycket för 1800-talets pryda publik.

Ett oväntat möte

I Sunil Munshis version har kopplingen till det tabubelagda inte kamouflerats. Däremot är dramaturgin samma som tidigare: det effektfulla oväntade mötet. Här låter Munshi den bilsäljande fotbollsfarsan Andreas (Jakob Eklund) och transpersonen Marcus (Jacob Ericksson) träffas på en queerklubb där Andreas råkat hamna, av misstag(?). På vägen hem till fru och barn och radhus förolyckas han, får hjälp av Marcus som uppträder på klubben under artistnamnet Kameliadamen och hittar för första gången hem på riktigt.

Sparsmakad scenografi

En ensam pulserande pelare och Marcus skrällande hosta följer oss genom föreställningen. Vi vet att Marcus måste dö för att vara en sann kameliadam. Och det är mot plastpelaren som handlingen utspelas. Den blinkar och ändrar färg i takt med karaktärernas känslosvängningar. Scenografin är med andra ord kärv och betydligt mer sparsmakad än de miljöer vi brukar möta Kameliadamen i.

Men desto tydligare blir kopplingen till ursprungsversionens kärleksbudskap. Det störiga blinkande plaströret i kombination med att huvudrollen är dragqueen skulle med viss illvilja kunna tolkas som ett enkelt försök att anspela på hur föregående versioner tagits emot. Men Kameliadamen handlar inte om provokation. Den handlar om ofrånkomlig kärlek, inramad av känslor.

Dialogen och det outtalade i centrum

Eftersom karaktärernas innersta tankar uttrycks väldigt väl via dialogen behövs inte mycket mer. Däremot går det att läsa in mycket i gester och tomrum, inte minst i det drabbande mörkret mellan scenerna. Även Andreas bedragna fru, spelad av Evamaria Björk, är en gripande roll och belyser människans stund på jorden som kompromissande varelse. Nytolkningen är sevärd och kokar ner till det mest värdefulla myntets två sidor; samtidigt som lyckan att älska är paradisisk, är vetskapen om sorgen efter förlorad kärlek helvetisk.

En ny värld

I förhållandet mellan Marcus och Andreas framträder en ny vacker värld, trots att den är ödesbestämd. Vi får vara med och ta del av när den tunna hinnan mellan bottenlös sorg och total lycka får lov att brista, oavsett vem som älskar. Jag återvänder i tankarna till 1800-talet och ler överseende. Idag låter sig ingen chockeras eller lämnar ett rum i affekt på grund av kärlek eller provocerande dekor. Eller?

Jag vet inte om manuset skrevs före eller efter debatten om lämpligheten i att låta dragqueens ha högläsning för barn på bibliotek. Men oavsett är det dit associationerna går när Marcus läser högt för Andreas ur boken Kameliadamen. Jag lyssnar uppmärksamt. Något skaver. Ska kärlek vara så svårt?