DAMON GALGUT : LÖFTET – vanlig vit familj i Sydafrika i en tid då apartheid går mot sitt slut

Klicka på bilden, för att se hela bilden

FAKTA
Förlag: Albert Bonniers Förlag
Genre: Skönlitteratur i översättning
Originaltitel: The Promise
Översättning: Niclas Hval
Antal sidor: 290
Format: Inbunden
Utgivningsdatum: 2022-07-25

Fyra begravningar. Och inget bröllop? Damon Galguts Löftet är 2021 års Bookerprisvinnare och skildrar tiden i Sydafrika då apartheidregimen går mot sitt slut. Allt börjar 1986 – med en begravning. Och ett löfte. Eller är det verkligen ett riktigt löfte? Eller är det bara ett missförstånd? Svaret på den frågan ger aldrig romanen. Faktum är dock att familjen Swart sviker sin tjänare, nannyn Salome, gång på gång. Om det finns ett löfte eller inte är egentligen sekundärt.

Amor, som är yngst i familjen, tycker sig höra att pappa lovar mamma att Salome ska få ett litet och ganska förfallet hus och en liten bit med relativt värdelöst land. Det är det minsta som familjen kan göra för trotjänaren Salome. Det är ett heligt löfte som mamma avkräver av pappa när hon ligger på sin dödsbädd, och pappa går med på det. Men Salome får aldrig något hus, aldrig någon egen bit land. Sviker pappa? Bryter han ett heligt löfte? Eller har Amor hört fel? Har hon missförstått?

De flesta sviker i den här romanen. Av de mer sympatiska karaktärerna är en judinna, en homosexuell och en svart. De tillhör alla minoriteter på olika sätt.

Olyckor, mord och ormbett

Familjen skingras efter den första begravningen och ses sedan egentligen bara när det är dags för begravning igen. Hur tar man död på en rad relativt unga och relativt friska huvudrollsinnehavare? Ja, man kan ju låta dem drabbas av en plötslig, fatal sjukdom, men annars återstår bara olyckor, mord, självmord och ormbett. Ormbett drabbade en av Galguts klasskompisars pappa – han försökte sig på att slå världsrekord i att tillbringa längst tid i en inhägnad med ormar. (Vad är det för fel i att slå rekord i antal uppfunna glassar?) Tydligen uppskattade inte alla ormarna det påträngande sällskapet, eller för den delen världsrekordförsöket.

Medlem av familjen – men ändå inte …

Att vita familjer i Sydafrika har en svart tjänare, det är inte något som har förändrats, påpekar Galgut när han gästar Bokmässan i Göteborg. Någon som hjälper till med att tvätta och passa barn, en nanny som är som en i familjen, men som ändå inte är en i familjen … Det här är ett problem som man känner igen från gamla viktorianska romaner. I Sydafrika får dock situationen en extra twist av att nästanfamiljemedlemmen befann sig på den andra sidan av apartheid.

En vanlig familj, utan hjältar och skurkar

Ett intressant drag av Galgut är att familjen Swart är så vanlig. Oftast skildras karaktärer som hjältar eller skurkar. Som i alla dessa filmatiseringar om “en vanlig familj under andra världskriget”, där någon gifter sig med en tysk, medan någon annan går med i motståndsrörelsen och ytterligare någon annan gör föraktliga affärer med tyskarna och blir medlöpare. I verkligheten gör de flesta ingenting, hävdar Galgut. Familjen Swart är inte för apartheid. Men de gör heller ingenting för att krossa apartheid. De har fullt upp med sitt.
Precis som de flesta människor i de flesta länder i de flesta tider.

Teatraliska blinkningar till läsaren, när fjärde väggen bryts

Berättartekniken i romanen är ovanlig och ovanligt rolig, speciellt med tanke på hur allvarliga ämnen som avhandlas. Man vet att detta är en konstruktion, berättaren pratar med läsaren och kommer titt som tätt med små ironiska blinkningar. Det märks att Damon Galgut har en bakgrund inom teatern. Där är det ju normalt med skådespelare som bryter den fjärde väggen för att prata med publiken och engagera den. Ett grepp som sedan gått vidare till film och TV. I, Tonya, The Big Short, Annie Hall, Enola Holmes, Tom Jones, Alfie, Deadpool, Ferris Bueller’s Day Off, House of Cards, Fleebag, Spelskandalen … vi är så vana vid att huvudpersoner, berättare, vänder sig till oss i publiken och påpekar att detta är en konstruktion, och vi är ju i maskopi med varandra, berättaren och åskådaren.

Kan inte döma karaktärerna för eventuellt tvivelaktiga val

Detta är mycket mer ovanligt i böcker, där illusionen av ett slags verklighet ska upprätthållas, vi ska dras in i berättelsen och känna oss som hemma i den. Kan du tänka dig Harry Potter komma med en ironisk blinkning och kommentera hur många usla planer som den där Voldemort kommer på?

Distansen gör också att berättaren inte kan döma karaktärernas eventuellt tvivelaktiga val. Läsaren har förmodligen själv nog med vardagskneget och är inte ute på dagliga hjältedåd för att förändra världen, krossa apartheid, radera rasismen, utplåna klimatförändringarna, eller vad som nu står på tapeten under olika decennier.

Amors moraliska kompass behandlas helt oironiskt

De enda karaktärerna som Galgut inte behandlar med ironi är den yngsta i familjen, Amor, som framstår som romanens allvarliga moralisk kompass, och familjens trotjänare Salome, som fått sitt namn från Galguts egen gamla nanny. En fin hyllning. Galgut insåg att han som barn tog det för givet att Salomes roll i världen bara var att älska honom – han tänkte inte på att hon lämnade bort sina egna barn till långtidsdagis för att kunna jobba och dra in pengar.

En situation som är aktuell även idag. I australiensiska The Unusual Suspects (Kuppen) tar familjerna för givet att deras filippinska nannys inte har något annat att göra än att ta hand om deras ungar, tvätt och dagliga göromål – men alla har familjer på hemmaplan som behöver pengarna som rullar in, familjer som de bara träffar via mobiltelefonerna. Och det finns smygrasism även utan apartheid.

Kommer inte nära alla karaktärer

I romaner ska man ju komma nära karaktärerna. Men Galgut låter oss inte komma lika nära alla karaktärerna. Amor behandlas med en mer respektfull distans än de andra i familjen. Salome kommer vi aldrig i närheten av. Vad vill hon, vad tänker hon, vad är hennes agenda? Är det dåligt av författaren att låta den enda stora, svarta rollkaraktären förbli en vit fläck (alltså: okänd mark på kartan) hela romanen igenom?

Nej, inte alls. Det är ett medvetet drag. Vi får aldrig lära känna Salome eftersom så är det för stora delar av Sydafrikas vita befolkning. De lär aldrig känna svarta människor på riktigt. Inte ens de som lever och arbetar mitt ibland deras egen familjer. Det är ett skickligt romanberättargrepp av Galgut, ett ypperligt exempel på “show not tell”, även om det så klart är frustrerande att inte få lära känna Salome. Som läsare blir man oftast bortskämd med att lära känna alla karaktärerna.

Bookerpriset garanterar en viss kvalitet

Bookerprisvinnare är bland det finaste du kan bli med din senaste roman. Ett pris som det talas om i hela världen. Det är som med Oscars: “Det är en ära bara att bli nominerad“. (Och visst var det konstigt att så många svenska kulturjournalister aldrig hade hört talas om Nobelprisvinnaren i litteratur, Abdulrazak Gurnah, trots att han blivit Bookerprisnominerad hela två gånger.)

Många ambitiösa läsare tar sig an hela kortlistan och får på så sätt en diger lista med fina pretentiösa romaner, om viktiga frågor, att läsa och begrunda. Men man får inte glömma bort att Damon Galgut är riktigt rolig, och viktiga frågor blir inte mindre viktiga för att de tacklas med ironi och humor. Löftet är mer lättläst och roligare än många underhållningsromaner. Tunga ämnen, lätt handlag och ytterst skickligt och filmiskt berättande gör romanen till ett bladvändare. Det här är en romanstund som förtjänar att nå utanför de finkulturella kretsarna.

Förfluten tid och ett annat land …

Det vore lätt och behändigt att säga att Löftet handlar om en förfluten tid och ett annat land – men det vore att låta läsaren, och hela den moderna världen, komma undan för enkelt. Löftet är en i högsta grad aktuell roman.

Fans av E.M. Forsters Howard’s End (även känd som Merchant-Ivory film med Emma Thompson och Anthony Hopkins) kan konstatera att huvudintrigen har gått i arv till Löftet och håller fortfarande. Och att det ibland går väldigt lång tid innan en romankaraktär får det hus som hen rättmätigt skulle ha fått redan i början av romanen. Om alla förmodade löften hade hedrats.

print

Våra samarbetspartners