D-A-D, KB, Malmö den 22 (-24) september 2022 – rena trisslotten med Sator och The Nomads

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Ja, det tyckte jag var en passande titel när ovan nämnda band tre dagar i rad för utsålda hus spelade på KB. Jag var där första kvällen och hade man varit tillräckligt driven (samt singel/gräsänkling) skulle man varit där alla kvällar för att göra en riktigt rättvis bild av hur det var. Men det jag upplevde första kvällen var till full belåtenhet.

The Nomads

Först ut på plan var The Nomads och de har sedan debuten 1980 levererat garagerock med ett jädrans sväng. Den okomplicerade rocken är lätt att ta till sig även om man inte hört alla låtar tidigare. Bandet själva hävdar att de var 20 år före sin tid då både The Hives och Backyard Babies har blivit inspirerade av detta band.

Slamrigt och ylande gitarrer

Bandet öppnade med instrumentala Rat Fink a Boo-Boo och Hangman’s Walk är en låt som man garanterat har hört utan att veta vem som gjort den. Den hårt drivna Don’t Kill the Messenger fick igång publiken rejält och det blev snabbt tryck längst fram.

Rockabillydoftande Where the Wolf Bane Blooms var en annan höjdare och det var svårt att stå still. Wasn’t Born to Work låter verkligen urpunk. Slamrigt och ylande gitarrer. Synd man inte kollade in dessa i början av deras karriär när de var unga och arga. Förmodligen mycket mer intensivt då. Men det här de presterade denna kväll var helt klart ett VG.

Sator

Nästa man till rakning var Sator, som även dessa spelat sen tidigt 80-tal. Stilmässigt lite elegantare än Nomads. Mera stämsång och snitsigare melodier. Inte undra på att de 1992 fick en grammis för albumet Headquake. Under timmen som de fick till förfogande bjöd de förstås på hits från deras långa karriär.

På sång och gitarr hade vi Kent Norberg, som med sitt gummiansikte artikulerade på sällan skådat sätt. Bara det var underhållande. Bandet var förstärkt med två blåsare som gjorde att det lyfte ytterligare. Från senaste plattan fick vi höra Brown Eyed Son som för övrigt är en cover skriven av Katrina and the Waves.

Minnesvärt med blåsare

Ja, hela den nya plattan är covers som de tolkat och stuvat om. Wanted: Hope and Pride Before I Die var lite mer countrypophållet. Radiovänlig, som man sa förr i tiden. Bandet verkade ha väldigt roligt på scen och skämtade friskt med både varandra och publiken. Dance to the Rocket from the Crypt med de två blåsarna var en de mer minnesvärda låtarna de körde under kvällen.

Också blev det dags för en av deras största hits, I Wanna Go Home. Är det något som spelas på radio är det garanterat den här. Men låten håller absolut ännu. Och publiken kan självklart texten utantill.

Snyggt framfört utan trams

Lite mer covers blev det i form av hyllning till Gasolin, This is My Life. Snyggt framfört utan något trams. Konserten började lida mot sitt slut och som extranummer blev det ännu fler hits. We’re Right, You’re Wrong och självklart Abbas Ring Ring.

Som vanligt bjuder jag på lite värdelöst vetande, och berättar då att gitarristen Chip Kiesbye producerat Wilmer X nya platta. Han har för övrigt producerat en hel del annat med. Och dessutom varit gift med Henrik Schyfferts syster. Sators cover på Lili & Susies Oh Mama i hårdrocktolkning blev en stor hit men omslagsbilden ansågs så kontroversiell att den fick tryckas på insidan av omslaget. Ni kan googla själva…

D-A-D

Då var det slutligen dags för kvällens headliner. D-A-D, som även dessa har funnits sen tidigt 80-tal. Glamrock, cowboypunk, hårdrock? Vad spelar de? Lite av varje skulle jag vilja säga. Skivorna är ju välproducerade, men det blir annat när de står på en liten scen på KB.

De inledde med Isnt’t That Wild, och det var fullt ös från första sekunden. Jespers Binzers sång är raspig och hes och inte sällan lät det som Lemmy. De är ju vana att spela på stora scener, så nu höll de nästan på att springa ner varandra. Direkt vidare till Burning Star, och med en hård drivande trummis blev det bra tryck direkt. Har man dessutom rosa trumset och rosa kläder blir det ännu bättre… Hm. Får ju bara konstatera att det är väldigt olika personligheter på scen.

Allt över två strängar är onödigt

Basisten Stig Pedersen är unik på alla sätt och vis. Glittriga kläder och vansinniga basar är hans signum. Gemensamt är att alla hans basar bara har två strängar och således blir halsen (basens hals!) väldigt smal. Varför det då? Enligt honom så spelar man bara på två strängar så allt över det är onödigt. Klart lustigt. Tror jag räknade till sju olika basar som liknade allt från en rymdraket till en oliv med tandpetare. Bara det hade ett högt underhållningsvärde. Beklagar utsvävningarna, men jag har själv spelat bas.

Nåväl, D-A-D larmade på och höll ett högt tempo och med snygga stämmor blev det tunga versioner av Jihad och Written in Water. Bandet verkade inte ha några behov av att pausa, så de han knappt avsluta en låt förrän introriffet till nästa drog igång. Lite lugnare blev det med Everything Glows, åtminstone till en början . Sedan brakade det loss igen. Får säga att detta var väldigt intensivt. Mina fördomar om att D-A-D spelade lite sådär-hårdrock blev helt grusade.

Världens bästa pensionsförsäkring

Ja men nu blev det visst lite trumsolo och cowboypunk med gitarrsvaj. Riding with Sue. De har ju haft många hits genom åren och Monster Philosophy tillhör dessa. Det blev dessutom uppmaning att sjunga med efter Jespers direktiv. Publiken var självklart med på noterna. Fler kända låtar blev det och Bad Craziness lär vara en deras största hits.

Efter en kort vätskepaus blev det lite akustiskt med ytterligare en megahit, Laugh ‘n’ a ½ ända ifrån 1991. Min reflektion är att det måste var världens bästa pensionsförsäkring att ha en hit i början av karriären som kan ticka in i all oändlighet.

Konserten började närma sig slutet och Sleeping My Day Away och It’s After Dark blev avslutningen på kvällen.

Kanske en sammanfattning kanske…

Tre bra band som kompletterade varandra bra. Väldigt hög lägstanivå rakt genom. The Nomads och Sator har mycket kvar att ge och D-A-D överraskade med att vara mycket tyngre än förväntat. Som jag nämnde lät Jesper Binzers hesa röst emellanåt som Lemmys, och hela konserten andades 70-tals hårdrock.

Samtliga band verkade ha roligt på scen, vilket smittade av sig på publiken. Och förmodligen var fredagen och lördagens konserter lika trevliga. Kan dessutom tänka mig att banden kunde koppla av ännu mer när allt funkade första kvällen.

Foto: Michael Lindström (bilderna är från konserten den 23 september)

The Nomads setlista från övriga kvällar:
23 september
24 september

Sators setlista från övriga kvällar:
23 september
24 september

D-A-Ds setlista från övriga kvällar:
23 september
24 september

print

Våra samarbetspartners