MICHAEL SCHENKER GROUP, Amager Bio, Köpenhamn den 1 maj 2022 – stark tillställning, signerad av en av rockvärldens mest uttrycksfulla gitarrister

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Tiden går skrämmande fort. Nästan ett helt decennium har passerat sedan min senkomna första konsert med Michael Schenker. Då 2013 var spelplatsen KB i Malmö. Nu handlade det om Köpenhamn, och den pågående 50th Anniversary Tour.

50 år, tanken svindlar. Har mannen hållit på så länge trots att 70-årsdagen ändå ligger några år bort? Ja, han började ju i ärlighetens namn tidigt med att spela på Scorpions debut Lonesome Crow från 1972.

Glada gamänger mötte sina fans

Men bortsett från det; med tanke på tillfället var uppslutningen verkligen usel. Generöst beräknat kanske högst 400 personer hade sökt sig till Amager Bio, en lokal som rymmer tusen själar till. Ändå har gamle kumpanen Robin McAuley från 90-talets sejour med McAuley Schenker Group värvats för den här turnén. Något som med all rätt borde ha lockat en del extra fans att närvara.

Fast huvudpersonen själv lät sig inte nedslås. Eller någon i bandet heller för den delen. Det var ett gäng leende gamänger som mötte sina fans, och ingen såg gladare ut än Robin McAuley, denne vane showman med en smittande glimt i ögat.

70-årsdagen hägrar

Det bästa med honom var dock som sig bör rösten. En röst som bar och lät imponerande stark, säker och fräsch denna afton trots att 70-årsdagen hägrar i januari nästa år. Nu borde man ju i och för sig inte vara förvånad, McAuley har redan visat på sistone att han är inne i en bra period så här på (rock)ålderns höst tack vare förra årets soloskiva Standing on the Edge och arbetet med supergruppen Black Swan, vars andra album Generation Mind släpptes alldeles nyligen.

Då det begav sig på KB stod Doogie White, känd från bland annat Rainbow i frontlinjen, och då lät det dessvärre inte lika bra. Det var en trött pipa som inte orkade upp i de högre regionerna längre som mötte en. Formen har varit bättre än då, om man säger så.

Harmonisk och inspirerad gitarrhjälte

Någon som däremot oavbrutet hållit formen länge nu är Schenker själv. Efter en strulig (dryckes)period under millenniets första decennium skärpte han till sig och blev sitt gamla jag igen, och på den vägen är det. Mycket riktigt såg det också ut som om det var en harmonisk och glad gitarrhjälte man betraktade där uppe på scen

För att inte tala om inspirerad. Det verkade inte bekomma honom ett dugg att det var glest i publiken. Det var fullt fokus på gitarrspelet och han delade generöst med sig av sina välbekanta poser längst fram på scenkanten för bästa fotomöjligheter.

En del av laget

Och på tal om generositet, här har vi någon som trots sin gitarrhjältestatus ändå har insett att han bara är en del av laget. En oumbärlig del av det samma, men ändå. Det var närmast ren glädje att se det inbördes samspelet mellan folket där på scen. Allt till fromma för showens bästa.

Se och lyssna Yngwie Malmsteen. Det är inte coolt att låta förvisa dina bandkumpaner längst ut på ena sidan av scenen och sedan sno åt dig all uppmärksamhet själv via ändlösa solon på bekostnad av det publiken serveras. Och nej, att spela snabbast för att show off gör inte tilltaget automatiskt intressant.

Relevant att gå bananas

Däremot kan det vara både coolt och relevant at göra i alla fall ett nummer där en gitarrgud som Schenker går bananas och drar iväg ett lååååångt solo. I alla fall om det är varierat, genomtänkt, utfört med känsla och inte bara är mekaniskt på ett repetitivt sätt. Som i mellanspelet till gamla UFO-klassikern Rock Bottom. Trodde det skulle sluta mer än en gång, vilket det inte gjorde. Men det var okej eftersom Schenker ville bjuda på något extra, snarare än bara nära sitt ego.

Fast visst, det betyder inte att Schenker inte var tongivande. Såvitt man kunde höra innehöll alla nummer ett gitarrinpass och/eller dito detaljer, som adderade något extra och lyfte helheten på respektive nummer. Som sig bör. Det hade varit märkligt om en tongivande gitarrist inte satt sin tydliga stämpel på det färdiga (konsert)resultatet.

En lastbil full med goda sånger

Lika viktig är repetoaren. Det är den för alla, men den gitarrguru som fått för sig att melodierna kommer i andra hand är illa ute. Ovannämnde Yngwie är ett betecknande exempel på det – Rising Force-tiden ter sig väldigt länge sedan idag – men Michael Schenker har en hel lastbil full med goda sånger. Repertoaren är enorm, och mannen har åtminstone 40 skivor att hämta material från, inklusive sådant han gett ut med Scorpions och UFO.

Verkar aldrig ta semester

Och Schenker fortsätter leverera. Förra årets album Immortal tedde sig överraskande starkt, och detta verk representerades denna kväll av snygga midtempo-alstret Sail the Darkness. Men eftersom mannen aldrig verkar ta semester är ett nytt album redan färdiginspelat, och från denna kommande skapelse hämtades likartade och likaledes lyckade A King has Gone och Emergency, kvällens mesta power metalförsök.

Hitkavalkad för UFO-frälsat

För övrigt var det spridda gracer som gällde vad beträffar repertoaren, men som förväntat avverkades en hel del av sådant som släppts under Michael Schenker Group-flagg. Likaså var det givet att det skulle bli en del UFO-grejor, Schenker verkar hysa fortsatt varma känslor för materialet han släppt med dem genom åren.

Mycket riktigt utvecklade sig det hela också till en veritabel hitkavalkad för de UFO-frälsta mot slutet med sådant som Shoot Shoot, boogierockande Let It Roll och avslutande Only You Can Rock Me som givna ess. Och låt oss för all del heller inte glömma den där versionen av Rock Bottom, som nämndes tidigare.

Kan ha fel

Fast frågan är om i inte öppningen med i tur och ordning ösigt instrumentala Ascension, doften av tidigt 80-tal, Cry for the Nations, UFO-boogien Doctor Doctor och Deep Purple-anstrukna Sleeping With the Lights On var starkast.

Eller jag kan ha fel där. För jag uppskattade verkligen sådant som stämningsfulla Warrior och den bräckliga varianten på Scorpions In Search of the Peace of Mind också. Bland annat.

Anledning ångra att inte köpte biljett

Med andra ord; det här utvecklade sig raskt till en överraskande stark tillställning väl värd att minnas, signerad av en av rockvärldens mest uttrycksfulla gitarrister och hans skickliga medmusikanter genom årens lopp. Ni kännare som inte var där har således all anledning att ångra att ni inte löste biljett.

Foto: Henrik Hildebrandt

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners