WHITNEY ROSE, Gustavscenen den 18 augusti (Malmöfestivalen 2022) – en god dos genuin country med det opretentiösa i centrum

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Whitney Rose är sannerligen ingen potentat för att uppnå superstarstatus i countryns mainstreamfåra i brådrasket. Inte så konstigt kanske. Hennes favoriter stavas kvinnliga klassiker som Kitty Wells, Tammy Wynette och Dolly Parton alltmedan gubbs, typ Hank Williams och George Jones står högst i kurs på den manliga sidan.

Ja, och låt oss för all del inte glömma vurmen för The Ronettes, tjejgruppen, som härjade på listorna ett mindre antal år på 60-talet. Rose är till och med begåvad med en röst som påminner starkt om den en av deras vokalissor Ronnie Spector var i besittning av, och rent musikaliskt skulle nummer som Better to My Baby och covern på Linda Ronstadts When Will I Be Loved kunna ha varit inspelad i början på 60-talet.

Tvättäkta honkytonk

Men det är förstås i egenskap av countrysångerska med viss retrofeeling Rose har gjort sig ett namn. Eller kanske snarare varit en välbevarad hemlighet som samtidigt blivit känd bland folk som inte är intresserade av Nashvillevarianten av genren.

Således var det väl därför heller ingen där på Gustav Adolfs Torg med kännedom om hennes existens som blev förvånade över att få sig till livs lite tvättäkta honkytonk. Som i softa Wake Me Up In Wyoming eller den något snabbare When Will I Be Loved. Eller i Arizona, en redig uptemposak som inte så diskret fungerade som uppmaning att ropa yihaaa högt över torget.

Popkänsla i givna favoriter

Samtidigt vilade det onekligen viss popkänsla i sådant som i Believe Me, Angela och You Don’t Scare Me, men det countryfierade fokuset tappades för den sakens skull aldrig bort. Vi talar i termerna två av gigets givna favoriter här. Utan tvekan.

En god dos av genuin country

Och på tal om favoriter. Kvällens gig var det fjärde i Malmö genom åren för fröken Rose, och hon var outsägligt tacksam över att vara tillbaka i skånemetropolen.

– Jag behövde verkligen det här, sade hon mot slutet av tillställningen och syftade väl mest på pandemieländet, men förmodligen på annat också.

Den hälsningen sänder jag härmed genast tillbaka till den sympatiska kanadensiskan. För nog behövde stan en god dos av genuin och tidlös country med opretentiöst anslag så här i grevens (festival)tid. Utan åthävor och märkvärdigheter. Det kändes både tryggt och mysigt på något sätt.

Även om jag misstänker att alla på plats där framför scenen förmodligen inte själva insåg det medan de stod där.

Foto: Tommy Lindholm

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners