CRAZY LIXX, Rock Stage den 13 augusti (Malmöfestivalen 2022) – ännu en gedigen insats kan noteras

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Det är sällan man upplever ett band med särskilt täta skott, men Crazy Lixx är ett undantag från regeln. Bara lite dryg nio månader hade förflutit sedan förra giget avnjöts av yours truly när kvintetten stegade in på den tillfälliga scenen bara ett stenkast från Centralen. Således vore det också lögn att hävda att det inte vilade viss déjà vu över giget på festivalens Rock Stage denna afton.

Men vad var det nu Huey Lewis sade när han hörde Ray Parker Jr:s megahit Ghostbusters för snart fyrtio år sedan? Just det, “En bra låt förtjänar att spelas en gång till”, och syftade på sin egen stora hit I Want a New Drug. På samma sätt kan ett likartat gig avnjutas i repris om det håller måttet.

Om än i kortare form, bör tilläggas. För eftersom det nu aktuella giget gick av stapeln på en festival inskränktes speltiden till en timme. Därmed hade också en handfull nummer med nödvändighet plockats bort.

En effektiv cocktail

Fast i övrigt kände man igen sig. Öppningen med låttrion Rise Above, Hell Raising Women och Wild Child låg till exempel alltjämt fast. Vilket var förståeligt. De här tre sångerna utgör onekligen en effektiv cocktail att dra igång en show med om syftet är att engagera varje trogen fan av hårfager sleazig metal.

Bästa Top Gun-låten

På samma sätt fortsätter Silent Thunder vara den absolut bästa Top Gun-relaterade låten där ute som inte är adderad på något av de två soundtracken. En klar publikfavorit? You bet. Det kunde var och en se som närvarade denna kväll. Kolla in den snygga videon på YouTube, så förstår ni precis vad som avses.

Anthem om USA-skärpning

En annan given favorit denna kväll var Blame It on Love. En uptempo powerballad skulle det hela kunna karaktäriseras som med lite god vilja. Det är i alla fall den feeling man får vid varje lyssningstillfälle. Vi talar i alla fall hur som helst i termerna 80-talsromantisk metal. Samtidigt i kategorin anthems hittade vi Anthem for America. Flaggviftande? Nej, knappast. Däremot ett takfast vädjande via en enorm refräng om att USA ska skärpa sig och återgå till 80-talets musikaliska (rock)ideal.

Liten brasklapp om ljudmixen

Så långt är allt gott och väl. Precis som senast. Dessa lokala storheter övertygade igen, helt enkelt. Låtmaterialet lyser varje gång, och entusiasmen där på scen var som alltid smittande.

Dock skulle jag vilja slänga in en liten brasklapp för kvällens ljudmix. Ljudbilden var förvisso fet så det förstår, men både frontmannen Danny Rexon och bakgrundssången hamnade i bakvatten alldeles för ofta eftersom gitarrer och trummor tilläts dominera och ta över.

Men ändå, ännu en gedigen insats av Crazy Lixx kan noteras efter detta festivalgig på hemmaplan. Något jag inte alls är förvånad över.

Klicka på valfri bild för att se bildspelet.