TANKAR FÖR DAGEN: OM ATT LÄMNA SITT LAND

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Som vanligt, vaknade jag även i dag till min klockradio klockan 06.25.
Hörde jag rätt? Hörde jag mitt namn?
Och inte nog med det, hörde jag min egen röst i radion?
Det var som att glo i röstspegeln.
På vardagar brukar jag vakna klockan 06.25 till ett P1-program som heter Tankar för dagen, och som enligt programförklaringen ”ger en stunds eftertanke i nyhetsflödet”. Det är en hel del röster som jag känner igen som strömmar ut ur radiokällan och bjuder mig till en ny arbetsdag. Det är Emil Jensen, Stina Ekblad, Uje Brandelius, Ing-Marie Wieselgren, Ulf Danielsson, Bob Hansson, Navid Modiri, Stig Fredrikson, Patricia Tudor-Sandahl, Inga-Lina Lindqvist, Caroline af Ugglas, Alice Bah Kuhnke, Ann Heberlein, Ewa Fröling, Björn Natthiko Lindeblad, KG Hammar, Mark Levengood…
I dag, den 11 juli 2022 var det alltså jag som pratade.
Du får själv lyssna på mina tankar precis när du än vill, om du inte har något bättre för dig. (Repris kl 21.45)
Och här får du lyssna till vad jag tänkte för dagen (eller klicka på spelaren längst ner i denna text). Jag kallar tankarna Om att lämna sitt land.

Att jag skulle fly Tjeckoslovakien var givet redan när jag var fem år gammal. Familjen bodde i Bratislava, huvudstaden i den slovakiska delen av Tjeckoslovakien. Staden låg utmed floden Donau och den provisoriska bron som band samman de åtskilda stadsdelarna byggdes av den sovjetiska armén som befriade staden från tyskvänliga trupper den 4 april 1945. Det fanns ett järnvägsspår över bron och eftersom Österrike låg på Donaus högra sida uppströms, föreställde jag mig att rälsen slutade eller kanske började i detta för oss Bratislavabor så nära och ändå så avlägsna land.

På väg till och från min lekskola var jag tvungen att passera ett järnvägsspår, samma spår som jag trodde var draget över Donau mot eller kanske från Österrike. Graffitimålade tågvagnar i en lång rad kunde stå på spåret hur länge som helst och folk som ville passera var hänvisade till en omväg eller till att på annat vis försöka ta sig över. Vagnarna kunde helt oväntat sättas i gång med ett ryck och den stackare som överraskades av den plötsliga rörelsen när hon kröp under tåget över till andra sidan, kunde få finna sig i att en del av hennes kropp blev avskild från den förgängliga resten.
Jag antar att detta var ett starkt bidragande skäl till att mina föräldrar uttryckligen förbjöd mig att krypa under tåg eller att låta de rullande tåghjulen pressa småmynt, spik eller ammunition som vi barn lyckades hitta när vi strövade omkring i de nybyggda områdena i stadens utkanter.
Den kvällen hämtade min far mig på lekis och när vi kom till järnvägsspåret så stod det där. Tåget som väntade. Och väntade.
Vad väntade det på?
I dag vet jag att det väntade på mig, att det var ett öde, som skulle prägla mitt liv.
Hur?
Efter att vi väntat riktigt länge och troligen var de sista som var försiktiga nog att inte klättra över till andra sidan genom vagnarna, beslöt vi i alla fall att klättra över. När vi var i en av vagnarna, sattes tåget igång. Det var som om det väntade bara på oss.
Det var inte bekvämt att åka så, men det var äventyrligt. Min far och jag. Tillsammans. Äventyrare. Tänk om det åker till Österrike med oss, fantiserade vi. ”Och skulle det inte göra det så kommer du ändå att kunna göra det någon gång”, förutspådde min far.
Jag var ju bara fem år gammal och världen och alla dess möjligheter väntade på mig.

Det ovanberättade utspelade sig i början av 50-talet. Kalla kriget var en obehaglig verklighet och den kommunistiske stålmannen Josef Stalin, höll samtliga invånare i sin politiska sektor i ett järngrepp. Att klättra över järnridån var inte tillrådligt eftersom bakom den, predikades det, härskade brutal kapitalism och neonazism. Men det fanns sådana som inte lyssnade på det örat och drömde om att komma ut därifrån.
I mars 1953 dog den tyranniske ledaren, 74 år gammal. Från den dagen började världen en mycket långsam resa mot en förändring som resulterade i att Berlinmuren föll den 9 november 1989 och två år senare föll Sovjetunionen samman och upplöstes den 31 december 1991.

Lyckan varade dock bara 30 år eftersom Rysslands nuvarande president Vladimir Putin, åtog sig att vrida tiden tillbaka genom att vilja återuppbygga det fallna ofrihetens imperium och genom en så kallad specialoperation, avnazifiera Ukraina. De ukrainare som inte kämpar med vapen i handen, har inte många andra val än att fly sitt land.

Trots att det råder meteorologisk sommar, kalla kriget breder ut sig.
Jag tvingas att tänka på tiden när jag var fem år gammal.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker

© Vladimir Oravsky

print

Våra samarbetspartners