MOUNTAIN, KB, Malmö den 18 november 2010

Annons

Förband: ASOKA, Malmö

För en gångs skulle kände jag mig inte överårig. En stor del av publiken var säkert i 60-års åldern. Men inget ont med det, roligt att banden har några gamla fans kvar.

ASOKA är ett Malmöband som släppte sitt första album 1971 och sedan tynade bort för att åter släppa en skiva med den den passande titeln ”36 år senare”som naturligtvis kom 36 år senare. Och i år har dom faktiskt släppt platta nr.3 där dom tolkar Allan Edwalls visor.

Stilmässigt är det en frisk blandning av progressiv musik, lite skånsk blues och svensk progg och hårdrock. Bandet NOVEMBER var säkert en stor inspirationskälla. I mina öron var det alltför splittrad stil och jag kan förstå att bandet inte lyckades speciellt kommersiellt när man blandar dom här stilarna och dessutom sjunger både på svenska och engelska. Dom öppnade med en fräck låt och småmysig låt (vad hette den?) med tung hammondorgel och en folksångsklingande gitarrmelodi. Nästa spår var en helt annan stil på skånska som hette DU KAN SÖKA. Jag tror detta var typiskt för svenska band som debuterade runt 1970. Dom var inkonsekventa och kompromissade med hur dom skulle låta. Och plötsligt blev det lite proggpunk typ MOTVIND… MERRY-GO-ROUND från ”36 år senare”-plattan är en kanonbra låt men svengelskan han sjunger på drar ner på betyget. Sista låten TRYING TO FIND A PARADISE från första plattan lät mycket Deep Purple när Tore Kjell släppte loss på sin Strata i bästa Blackmorestil.

Det var säkert en kul nostalgitripp för dom som var med redan för 40 år sen och gubbarna på scen tyckte säkert det var minst lika roligt.

MOUNTAIN som hade sina första spelningar på Woodstock redan innan dom hade hunnit släppa sitt första album är ju ett legendariskt band. Leslie West som leder bandet sjunger och spelar gitarr. På trummor sedan 1970 är Corky Laing som verkade ha rätt kul med en massa gester och lustigheter. Bassisten Rev Jones är ett inlånat nyförvärv från Michael Schenker Group. Stilmässigt är det tung blues och emellanåt riktigt bra sväng när dom väl lirar. Det är typiskt för den här generationens band flippa ut i en massa soloexcesser och bassisten spelade bassolon så fort han fick en chans. Så länge dom körde låtar var det kul men det andra var faktiskt ingen höjdare. Konserter tappar alltid tempo när en gubbe står kvar medan dom andra går o fikar……men Leslie West har fortfarande rösten i behåll med bra kraft. Han verkar var på gott humör och skämtar friskt med publiken. Ja, självklart var det ett trumsolo med. Fattas bara.

Under den timmen som dom lirade avslutade dom naturligtvis med deras största hit MISSISIPPI QUEEN från 1970. Deras tolkning av Bob Dylans BLOWING IN THE WIND är ju klart udda. Däremellan var det andra gamla hits som CROSSROADER och NANTUCKET i utflippade och uttöjda versioner. Man kan ju fundera på hur många gånger dom kört dom här låtarna? Det var sammanfattningsvis en ganska ojämn konsert men det absolut en upplevelse att se ett så legendariskt band live. Och bassisten hade kunnat vara med i vilken freakshow som helst.

skriven 2010-11-21

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners