LOUIS TOMLINSON, Forum, Köpenhamn den 28 mars 2022 – onödigt okänslig och blodlös ljudbild med sympatisk ex-One Direction-medlem

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Pojkband blir med några få undantag, typ Backstreet Boys och Westlife aldrig särskilt långlivade. Det blev inte One Direction heller. Efter sex intensiva och skamlöst framgångsrika år var allt slut, och därefter har alla fem gossarna dragit igång mer eller mindre framgångsrika karriärer på egen hand.

Sist ut med ett album i eget namn var Louis Tomlinson lagom till pandemin drog igång i januari 2020, och nu är alltså den kraftigt försenade turnén, som skulle supporta verket ifråga här. Något värt att vänta på? Det tyckte säkert i hög utsträckning den mestadels kvinnliga publiken av yngre årgångar på Forum. Ljudnivån på vrålen inledningsvis gick inte av för hackor om man säger så.

Välmenande trevlighet

För egen del är jag inte lika exalterad. Visst, ett okej gig var väl det här, och Tomlinson själv verkar vara en sympatiskt grabb att döma av mellansnacket som uttryckte både tacksamhet och tack till såväl publiken som crewet och förbandet.

Däremot vore det synd att hävda att jag kommer att skriva in det här giget som ett av de mera minnesvärda. Där gamle One Direction-kumpanen Harry Styles gav vibbar som antydde bredd och potentiell superstar på sin första världsturné 2018 frammanade Tomlinson mest välmenande trevlighet, som inte gjorde låtarna på habila fullängdaren Walls riktig rättvisa.

Inte samma artistiska tyngd

Och varför då undrar måhända vän av ordning. Well, till att börja med utstrålade Tomlinson väl inte samma artistiska tyngd som Styles. Han ägde helt enkelt inte scenen på samma sätt som den forne kollegan. Det kändes lite som om han egentligen nog hade föredragit ett lite mindre spelställe än en stor opersonlig betongbunker som Forumkomplexet.

Burdust burkigt trumljud

Å andra sidan hade man kunnat leva med detta om ljudbilden inte varit så trist. Överlag tedde den sig nämligen onödigt opersonlig och blodlös. Inte minst saboterade det burdusa burkiga trumljudet nyanserna i en oroväckande stor omfattning. Upptemposaken Defenceless framstod som ett skräckexempel i sammanhanget, för övrigt.

Inte alldeles långsökt indiekoppling

I samband med detta ska även också framhållas att jag långt ifrån är petig med sådant här, men under konsertens gång var det svårt att undvika att fundera över varför sångaren inte sett till att behålla det relativt organiska (pop)sound han åtminstone delvis presenterar på sitt förstlingsverk.

För i så fall hade ballader som Always You och Habit verkligen kunnat leva upp till sin verkliga potential. Likaså hade singeln Kill My Mind verkligen framstått som den indiebestänkta popkaramell den är i tillplattad form. Det där med indiekopplingen är förresten inte alldeles långsökt. Ibland kändes det som om Liam Gallaghers mindre nasalljudande brorsa stod bakom mikrofonen.

På bekostnad av popsnörebiten

Sedan ska villigt erkännas att softa Two of Us och Fearless, som tro det eller ej gav lätta, men ändå likväl Beatles-associationer, föranledde hyfsat hopp för Tomlinsons framtida (scen)karriär. Trots allt.

Dock tvivlar jag starkt på att det är bland tonårstjejerna och de unga kvinnorna Tomlinson lär finna sin publik i en fortsättning lite längre fram. Tror han har andra musikaliska ambitioner än sådana som drar åt det hållet. Något denna spelning faktiskt också utgör en hyfsat tydlig bekräftelse på. Vi talar i termerna siktet inställt på singer/songwriting på bekostnad av popsnörebiten, om ni förstår.

Skriven 2022-03-29

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners