MÄGO DE OZ : BANDERA NEGRA (Warner Music) – spanska folkmetalveteraner hade varit superstars med engelska som modersmål

Annons

Klicka på bilden, för att se hela bilden

Välkända i Sydamerika och närmast en institution i hemlandet Spanien. Men föga förvånande helt okända i resten av världen och då inte minst i den engelsktalande delen av densamma. Det är livets lott för melodiska folk-/symphonic metalbandet Mägo de Oz. Men så blir det lätt när något annat språk än engelska är på tapeten. Ursprunget må annars inte vara något hinder för världsherravälde i dessa dagar, i synnerhet inte i hårdrockskretsar. Att sjunga på något annat språk än engelska är dock en helt annan femma.

Väldigt synd, får man väl säga. För jag lovar; hade Madridbandet haft engelska som modersmål hade de rimligen varit superstars vid det här laget. I snart tre decennier har niomannacombon konstant givit ut lika varierade som låtmässigt starka album utan svackor.

Inte ett svagt spår

Bandera Negra är gruppens fjortonde skiva, och utan att nu överdriva kan bara konstateras att den positiva trenden håller i sig. Vid ett första avnjutande gick inte ett enda svagt spår uppdagas, och det intrycket håller i sig även efter några ytterligare genomlyssningar.

Mäktigt, men ändå lättsamt epos

Redan från och med det instrumentala och initialt akustiska introt La Isla de las de Siete Calauseras kommer en känsla över en som bådat gott innan alltihopa övergår i den refrängstarkt (folk)hårdrockande El Abordaje. Ett extra plus bör härmed utdelas här för spårets läckra mellanspel med balladparti och tillhörande duettsång med vokalissan Patricia Tapia och sångaren Javier Dominguez i fokus. Samt för efterföljande tunga riff innan den medryckande vägen mot klimaxet följer upp. Summa summarum talar vi mäktigt, men ändå tämligen lättsamt epos här som inte alls känns långrandigt trots sina 8.23 minuter.

”Baksmälla i pandemin”

Och på tal om lättsamt, så blir det väl sällan så uppsluppet som i Resacosix en la Pandemia. Här går det också plötsligt upp ett ljus som säger att det här är ett konceptalbum om pirater. Det borde förstås ha räckt med att betrakta omslaget ordentligt, men ibland rullar hjulen trögt i huvudregionen. Hur som helst ger detta detta spår associationer både till piratmetal à la skojarna i Alestorm och speedad punk. Mitt i alltihopa kommer dessutom ett instrumentalt parti där man lånat en slinga från blodiga snapsvisan Lille Ivan – egentligen Bamsevisan om man nu ska verkligen ska hålla sig till faktan. Så passande tänker jag med tanke på att titeln betyder ”Baksmälla i pandemin”,för pandemin har ju inte precis varit nådig mot världen.

Präglas mer av rötternas folkmetal

Mer av samma vara finner man i lika korta som frejdiga La vida pirats och i viss mån fina La dama del mar. Men om nu sanningen ska fram präglas Banda Negra mer av bandets folkmetalrötter än av den smala piratmetalnischen. Lyssna bara på organiskt färgade lägereldssången Abrazos que curan eller dess raka motsats, den hetsigt uppskruvade El aplauso herido.

Imponerande hög lägstanivå

Eller varför inte ge Nunca te fallaré, en skapelse modell folk goes powermetal en chans. Eller för den delen Guerra y paz, ett avundsvärt melodic rockstycke med flöjten och fiolen som given tjusig garnering.

Som sagt, Bandera Negra är ännu ett lika urstarkt som gediget verk från ett gäng veteraner som fortsätter hålla en imponerande hög lägsta nivå. Det som möjligtvis kan saknas lite denna gång när de symfoniska och lättproggiga inslagen lämnats därhän är de smått utflippade infallen. Men man kan inte få allt. I alla fall inte varje gång.

Skriven 2022-02-08

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners