NÅGRA SNABBA ORD OM ITALIENSK FILM OCH LUIS BACALOV

Annons

Klicka för att se hela bilden

På SVT Play kan man just nu se en radda utsökta, välgjorda och minnesvärda italienska filmer: Rocco och hans bröder, Cabirias nätter, De två kvinnorna, Vi som älskade varann så mycket, Galna av lycka, Vad döljer du för mig?, Dogman, A Ciambra och Il Postino Jag rekommenderar samtliga.

Jag anbefaller även en rad japanska filmer som visas på samma SVT Play just nu: Hiroshi Teshigaharas Kvinnan i sanden, Akira Kurosawas Rashomon, Naomi Kawases Under körsbärsträden och Mot solnedgången Hirokazu Kore-edas Systrarna, Efter stormen och Shoplifters, samt, och inte minst, Yasujirô Ozus Föräldrarna, tidigare visad under titeln Tôkyô monogatari och även Tokyo Story.

Rocco och hans bröder såg jag 1961 i Bratislava på en mastodontisk friluftsbiograf under Bratislavas slott. Jag var 14 år gammal och tyckte att det var en fantastisk film. Men på den tiden tyckte jag att alla västerländska filmer, alla de få som visades i ”kommunistiska” Tjeckoslovakien, var fantastiska. Och jag var inte ensam om denna syn. När jag såg om den i går, 60 år senare, föll jag för den ännu mer Rocco och hans bröder åldrades över huvud taget inte. Regi, klippning, manus, foto och skådespeleri, kan tävla med vilken som helst samtida produktion.

Cabirias nätter såg jag 1960 på biografen Hviezda, dvs säga Stjärna. Den biografen kan jag inte glömma, då den var helt klädd i gråa plattor gjorda av halmliknande grovt material dränkt i asbest. Asbest är i för sig ett alldeles utmärkt byggmaterial inte minst för biografer, men den lilla smolken i bägaren är att den orsakar exempelvis asbestos och andra obehagligheter som avsevärt försämrar livskvalitén och i förlängningen förkortar livet.

Cabirias nätter var Fellinis 7:e film och nu i retrospektiv kan jag se att den innehåller samtliga element som Fellini använde sig av i sina återstående 20 filmer. Det var hans programförklaring, ett slags ouvertyr som i korthet presenterade allt det som skulle komma att följa.

Som trettonåring såg jag Cabirias nätter tre gånger på raken. Det var något i den filmen som borrade sig så djupt i mig att jag till dags dato hämtar inspiration från den. Min pjäs AAAHR!!! som fick en hel del priser världen över, är helt och hållet inspirerad av Cabirias nätter.

I förrgår såg jag detta filmiska mästerverk på nytt, om än med viss tvekan: kommer filmen att hålla, eller blir jag besviken och kommer gräma mig över att denna min livslånga inspirationskälla var inget annat än en oerfaren tonårings, känsloförvridna förälskelse?
Cabirias nätter höll och den gav mig mer än jag förväntade mig.

Cabirias nätter belönades med en Oscar för bästa icke engelskspråkiga film vid 1958-års Oscar-utdelningar. Trots dagens konkurrens, skulle jag tilldela den en Oscar även för regi [Federico Fellini (nominerad för 12 Oscar för både regi och manus)], musik (Nino Rota), skådespelarinsats (Giulietta Masina), foto (Aldo Tonti), klipp (Leo Catozzo) och inte minst manusarbete [Federico Fellini, Ennio Flaiano (nominerad för 3 manus-Oscar), Tullio Pinelli (nominerad för 4 manus-Oscar), Pier Paolo Pasolini och Brunello Rondi (nominerad för 2 manus-Oscar)]. Fellini var en mästare i sin egen person, men dessutom var han en baddare på att välja de rätta medarbetarna.

För en timme sedan såg jag Il Postino från 1994. Hur kunde jag ha missat den här pärlan? (Filmen Neruda skriven av Guillermo Calderón och regisserad av Pablo Larraín var ingen dålig film, men Il Postino kunde man leva sig in i.)

Il Postino är dedicerad till Massimo Troisi, som också co-skrev filmens manus, co-regisserade filmen och spelade huvudrollen i den. Den mästerlige Massimo Troisi dog innan filmen var färdiginspelad, därav 2 regissörer. (Den andre var Michael Radford.)

Il Postino bygger på den chilenske författarens Antonio Skármetas roman Ardiente Paciencia som skildrar Pablo Nerudas vänskap med sin ”private postmästare” Mario Ruoppolo under den förstnämndas exil år på Isla Negra. Neruda dog av cancer bara 69 år gammal, hans Nobelprisbelönade poesi lever dock vidare, och jag har åtminstone delar av den på skiva, Miramax Records/Hollywood Records 162 029-2. Detta tack vare soundtracket till Il Postino som är uppdelad i två akter: 17 musikaliska nummer av den prominente Louis Enrique Bacalov och 14 nummer av Nerudas poesi skriven mellan åren 1924 och 1973.

Dikterna och sonetterna är framförda av Sting, Madonna, Andy Garcia, Julia Roberts, Miranda Richardson, Wesley Snipes, Ethan Hawke, Glenn Close, Willem Dafoe, Vincent Perez, Samuel L Jackson, Rufus Sewell och Ralph Fiennes. ”Poesin tillhör inte dem som skriver den, utan dem som behöver den”, som Neruda sade.

Bacalov fick en Oscar för musiken till Il Postino och det välförtjänt. Jag tror att musiken var komponerad och inspelad innan filmen började spelas in. Det syns och det hörs. Det finns scener där filmens soundtrack spelas av skådespelarna i filmens handling. Att spela in musiken först var inte ovanligt i italiensk film. Fellini använde sig av denna metod, och det mest kända exemplet är samarbetet mellan Sergio Leone och Ennio Morricone. Jag har själv hört Morricone berätta om Leones inspelningar då Morrricones spelades med åskvädrets styrka under tagningar och skådespelarna och kameran fick följa musiken.

När man nämner de stora filmkompositörerna glömmer man inte så sällan rada in Luis Bacalov bland dem. Men musikmedvetna regissörer, som exempelvis Quentin Tarantino var välmedvetna om Bacalovs förföriska förmåga. Det är ingen tillfällighet att Tarantino använde sig av Bacalovs musik både i Kill Bill: Vol.1 och Django Unchained.

SVT bjuder sällan på något som är värt att förbruka sina timmar på, men den senaste månaden bjuder SVT Play på filmiska pärlor både från japanska och italienska manus- och regi-mästarna.

Klicka här för köp av och information om artikelförfattaren Vladimir Oravskys böcker.

© Vladimir Oravsky

Skriven 2021-10-15

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners