DROPKICK MURPHYS : TURN UP THAT DIAL (Born & Bred Records) – sträck upp knytnäven och spela den högt

Annons

Klicka för att se hela bilden

Folkpunk med keltiska rötter lever, och få eller inga kan konkurrera med Dropkick Murphys. Det skulle väl i så fall vara Los Angelesbaserade Flogging Molly, men vid en närmare granskning distanserar Bostonbördiga likväl sina kollegor med hyfsad marginal. Med singlar som Tessie, Rose Tattoo, The State of Massachusetts och, förstås den i USA platinasäljande I’m Shipping Up to Boston, som kunde höras på ljudbandet till Marin Scorseses Oscarsbelönade gangsterfilm The Departed, har bandet gjort ett starkt avtryck i tjugofem år vid det här laget.

Nya verket Turn Up That Dial följer upp 2017 års 11 Short Stories of Pain & Glory, och om sistnämnda nu var var en mörk historia som hämtade inspiration från den skenande opioidkrisen på den amerikanska hemmaplanen, så är Turn Up that Dial något annat. I alla fall vad gäller lyriken.

Ska enbart vara kul

Enligt en av bandets två sångare Ken Casey är musiken huvudsaken denna gång. Den och banden som gjort Dropkick Murphys till dem de är idag. Det här albumet ska få folk att glömma sina bekymmer för en stund. Sträck upp knytnäven och spela den högt, är budskapet.

Vilket får mig att fundera, och tänka; är inte det syftet varje gång sextetten släpper en ny platta? Jo, så är det nog, men jag förstår vad Casey menar. Det ska enbart vara kul att lyssna den här gången, och så är väl. Första singelsläppet Smash Shit Up är en trotsig sak, som ledsagas av en video där bandmedlemmarna med liv och lust går bärsärkagång på ett rivningshus.

Spännande historia absolut favorit

Det blir dock aldrig mer speedat än i Good as Gold och Middle Finger, om någon som bara inte kan låta bli att ge fingret när något känns fel. Eller för den delen i Mick Jones Nicked My Pudding, med en fotbollsrefräng så god som något. Och det hela avhandlar för övrigt precis det titeln mer än antyder. Om nu någon undrar.

Mer sansad är gruppen i City By the Sea och Queen of Suffolk County, förmodligen min absoluta favorit i denna sångsamling. Bandet avtäcker en spännande historia om en oemotståndlig trubbelmakerska i grannskapet som inte tog skit och gjorde precis vad hon kände för. ”She’s tough like a tiger, she’s all dressed up. She’s soft as a kitten, but she’ll still mess you up”, sjunger Casey och kollegan Al Barr, och man tror dem gärna.

Hyllning till de som lämnat jordelivet

Ja, också bjuds man på några långsamma saker också i form av skojfriskt sarkastiska födelsedagssången H.B.D.M.F och I Wish You Were Here. Sistnämnda är är en fin hyllning till nära och kära som lämnat jordelivet i samband med pandemin. Vi talar kärvt och hjärtevärmande på en och samma gång. Som sig bör med tanke på avsändaren, får man väl säga.

Vädrar frustration

Men som sagt; överlag är det här inte bara ännu en låtmässigt stark skiva, det är också trots allt, en ovanligt ljus skapelse, som bandet fått till. Dessa socialt medvetna herrar har tagit välförtjänt semester från politiken och de tunga frågorna den här gången.

Om man bortser från Chosen Few då, som både vädrar frustration över tillståndet på hemmaplan och den tillhörande polariseringen. Fast i ärlighetens namn är jag lite förvånad över att dessa övertygade demokrater inte är tydligare i sin kritik av den avgående presidentens odiskutabla skuld i denna situation. Men visst är det en storsint ståndpunkt, det går inte att komma ifrån. Dessutom måste ju faktiskt någon trots allt ta rollen som den vuxne i rummet.

Skriven 2021-10-11

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners