MANDO DIAO, Pildammsteatern, Malmö den 4 september 2021 – starkt och medryckande av ett inspirerat band i god (live)form

Annons

Klicka för att se hela bilden

På något vis känns det som om Totte Lundgrens KB ensamt sett till att dra igång livescenen i Sveriges tredje största stad i kölvattnet på den förbannade coronapandemin. Och det är givetvis bara att tacka och te emot för detta riskfyllda initiativ. Anna Ternheim var först ut. Därefter har namn som Nisse Hellberg, Måns Zelmerlöw och Markus Krunegård följt.

Ja, också gjorde förstås icke att förglömma Mando Diao – i en definitivt pluggad och inte alls som utannonserat akustisk konsert – den annars lite bortglömda amfiteaterna den äran i förrgår, och som sig bör var det en brokig blandning folk som sökt sig dit. Alltifrån tonårskids till pensionärer kunde skådas, men frågan är om inte medelålders i dess bredaste mening dominerade.

Ett parti svenskt poetiskt vemod

Inget konstigt i så fall, med albumet Infruset från 2012 fick bandet sin största framgång någonsin på hemmaplan. Det visade sig som bekant att tonsättning av Gustaf Frödings dikter var något av ett genidrag. På senaste verket, förra året I solnedgången följde man sedan senkommet upp upp vistemat med minst lika starka skapelsen I solnedgången.

Så i sann anda enligt detta inledde kvintetten också mycket riktigt med ett halvtimmes långt parti svenskt poetiskt vemod. Man inledde med Kvällstilla, en karg jazzig sak Bo Kaspers Orkerster mycket väl också kunnat göra. Om de nu bara kommit på idén att tonsätta Karin Boye, det vill säga.

Outsägligt vackra saker

BKO hade för övrigt säkert också lätt kunna slicka i sig det snygga ligthdoftande latinostuket i Sorgen. Eller för den delen Själens skrubbsår. Båda två outsägligt vackra saker precis som sig bör, för övrigt. Fast paralellerna med Stockholmarn betyder förstås på intet sätt att svenskspråkiga Mando Diao är några copycats av stockholmarna. Däremot är denna koppling lätt att göra här.

En ytterst samspelt enhet

Samtidigt kom inga direkt associationer till andra akter i sådant som hiten Långsamt eller Vi lever nu. Eller för den delen i moderna klassikern Strövtåg i hembygden. Det hela tedde sig bara så mäktigt och finessrikt rent allmänt. Mando Diao har med åren utvecklats till en ytterst samspelt enhet, och nyansrikedomen när kvintetten gjorde sitt bästa för att måla upp en färgrik palett utan de stora gesterna var faktiskt imponerande.

– En helt underbar kväll, utbrast sångaren Björn Dixgård tidigt, och syftade väl mest på vädret denna sköna sensommarafton. Är benägen att hålla med, men då vill jag också verkligen vara tydlig med att det framförallt var musiken som gjorde sitt till för att den skulle skulle te sig på det viset.

En hel del röj

Men allt som glimmade var förstås inte svenskspråkigt visorienterat vuxenpopgods. För precis som den upplyste vet har Mando Diao även en engeskspråkig sida, som dominerat starkt den vid det här laget drygt tjugoåriga karriären. Så sagt och gjort, på detta stadium i spelningen ända fram till sista tonen var det Mandos andra hyfsat varierade sida som gällde, och då fick man sig också till livs en hel del röj. Som sig bör, får man väl säga.

Ursinnigt och dansant

Mest uppskruvad var dock knappast Mr. Moon, hämtad från debuten Bring ‘Em In. Däremot var det här en tjusig påminnelse om gängets inbördes bondande över Beatles. Ösigare än den närmast ursinniga versionen av Down in the Past blev det emellertid aldrig. Eller punkigare för den delen.

Men bandet har som bekant skaffat sig en dansant sida genom åren också. Något de mest rabiata hardcorefansen förstås gjort tummen ner för. Fast experimenterandet utanför den initiala bekvämlighetssonen har som bekant ändå lönat sig i form av ytterligare beundrare. Man måste satsa för att vinna, som det heter.

Ett perfekt partyanthem

Och vann fullt ut får man väl säga att norrlänningarna gjorde denna afton med klistriga klatchiga saker som Shake, diskorockande One Last Fire, och stötigt soulrockiga Gloria. Sedan får vi för allt i världen inte glömma Dance With Somebody, som passande nog fick fick avsluta tillställningen.

Passande för att det här utgör ett perfekt partyanthem och en given stämningsförhöjare som kan masa upp publikens respons den där sista biten till klimax. Däremot hjälpte det inte att frontmannen subtilt påpekade att han skulle sköta dansen själv denna gång. Vilket han också gjorde på ett både personligt och underhållande sätt. Egna hittepå-danssteg som egentligen inte finns är trots allt underskattade.

”Sitt ner för helvete”

På detta stadium verkade nämligen den i vissa fall uppenbart påstrukna publiken ha glömt stå upp- och dansförbudet i under pågående konsert i coronatider trots tydliga uppmaningari i förväg. Då räckte det inte med klappande och stojande längre för en del. Till vakternas stora förtret, bör tilläggas. “Sitt ner för helvete”, var min första tanke när folk började balla ur. Reglerna är för allas skull. Om vi strävar efter normalitet på konsertfronten igen gäller det att respektera och hålla ut. Fullt ut.

Samtidigt ska villigt medges att även jag kände suget att ställa mig upp och digga innan konserten nådde sin målgång. Det här var en på många sätt både stark och medryckande spelning. signerad ett band som var uppenbart inspirerade och i förvånandsvärt god (live)form.

Skriven 2021-09-06

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners