MÅNS ZELMERLÖW, Pildammsteatern, Malmö den 19 augusti 2021 – övertygande show från en sångare med tydliga entertainer-ambitioner

Annons

Klicka för att se hela bilden

En väldig massa tid har förflutit sedan min förra konsert med Måns Zelmerlöv. Året var 2015, och platsen Stora Vega i Köpenhamn. Tiden sammanföll dessutom med en lyckad Europaturné i kölvattnet på vinsten i Eurovision Song Contest. Med detta i åtanke får man väl säga att det var frågan om ett helt annat så kallat “ballgame” denna tidiga augustikväll. coronapandemin håller möjligen på att lätta, så nu gäller det mest att komma ut levande som artist på andra sidan en potentiell kulturdödare av rang.

Vilket förstås inte är så lätt. Zelmerlöv har liksom många andra artister roat sig med breda underhållningsprogram, men ärligt talat är domarjobb för tramserier som Masked Singer inget vettigt substitut för gigs live. Det är skönt att fokus så smått kan börja göras på musiken igen. Något inte minst kvällens huvudperson själv verkade hålla med om.

– Hej, Malmö, är ni taggade frågade han den fulltaligt tillåtna publiken efter en stund, varpå jublet steg mot himlen.

Ordentligt avslappnad

Detta glada tillrop följdes upp med en undring om huruvida vi alla haft en bra pandemi, vilket förstås var ett bra tecken. För kan man börja skämta om eländet är vi väl alla på rätt väg.

Dessutom tydde detta skojande om något på att det var en ordentligt avslappnad Zelmerlöw som stod där på Pildammsteaterns scen, och här måste jag också säga att detta klädde honom. Mannen hade lätt för att charma den, får man väl säga, något kvinnodominerade publiken.

En ovanligt bred allroundväg

Samtidigt närde sångaren tanken att det inte är viktigt att vara “supercool”.

– Inte för att jag någonsin varit det, tillade han och betonade sedan vikten av att följa sitt hjärta.

Den där kommentaren var för övrigt sanningens namn rätt överflödig. För istället för att söka erkännande hos de hippa kollegorna har Zelmerlöw varit närmast övertydligt med att han valt en annan väg. En ovanligt bred allroundväg, som gjort att han kunnat hålla liv i karriären i drygt femton år. Ett klokt val? Uppenbarligen. Översvallande kritik från trendängsliga kritiker betalar sällan räkningarna om man inte råkar heta Håkan Hellström.

Mainstreampop är underskattad

Så visst har han varit smart i sina karriärval, Lundasonen. Men det är ju lätt att misstänka att programledarjobben och deltagandet i diverse underhållningsprogram gett betydligt mer monetärt utbyte än själva musiken.

Ändå ska villigt erkännas att jag gillar hans popalbum. Utan omsvep, tänker inte köra med fegt snack á la “guilty pleasure” för att släta över detta faktum. Säger alltid till folk så fort tillfälle ges att mainstreampop både är underskattad och överlag styvmoderligt behandlad, och det gäller även den repertoar Zelmerlöw är i besittning av.

Hade varit betydligt större

Detta tycker jag nog också bekräftades från första stund. För när 35-åringen avverkat inledningen med den numera sällan spelade Cara Mia följd av Brother Oh Brother och snygga balladen Should’ve Gone Home, hämtad från senaste albumet Time, rådde det ingen tvekan om att han verkar i rätt genre. Misstänker att sångaren varit betydligt större vid det här laget om han varit född i Storbritannien eller USA vid det här laget.

Övergick till något annorlunda

En rad ytterligare sånger från den egna katalogen följde efter denna publikfriande öppning, däribland likartade popesset Fire In the Rain uppsluppna reggaeförsöket Better Now och avskalade singer/songwriter-saken Grow Up to Be You, tillägnad den nu treårige sonen, lyste upp kvällen.

Sedan ungefär halvvägs övergick tillställningen om inte till att bli något helt annat, så i alla fall till något annorlunda. Kanske kan man säga att underhållaren Zelmerlöw tog över en del från, popartisten med samma namn.

Tolkade Cornelis och Peps

En hyllning till våra trubadurer, kallade sångaren ett inslag, och vem tolkades där till att börja med om inte Cornelis Balladen om Fredrik Åkare. Ett extra plus för trumpetinpasset här förresten.

Därefter blev det avskalat av Viktor Leksells Svag och en hyllning till Peps Persson i form av Jag spelar för livet. Uppsluppet var bara förnamnet här, och naturligtvis bör en stjärna i kanten delas ut för det coola saxsolot vi förärades här. Det svänger katten, var man benägen att utbrista.

En dråpligt lustfylld dimension

Tolkningen av Håkan Hellströms Toppen av världen kunde jag dock varit utan. Är som bekant ingen fan, och nog tyckte jag att Måns hade lite problem med att återskapa Hellströms redan från början märkliga betoningar av orden.

Men för att nu återgå till det roliga, och då avses verkligen bokstavligt talat det roligaste. På hela kvällen dessutom. För när huvudpersonen skulle göra sin version av Lasse Berghagens En kväll i juni adderades en dråpligt lustfylld dimension när basisten Alexander Holmgren följde Zelmerlöws sång i versen, och översatte varje textrad till råbarkad skånska. Fri tolkning en hederssak, får man väl säga.

Hyllningsmedley “all over the place”

Frågan på detta stadium i konserten var bara hur detta skulle kunna toppas. Med en fräckt arrangerad Heroes med ett läckert blåsarr, som gav en annan organiskt färgad dimension av helheten, såklart. Vad annars?

Sedan blev det ett hyllningsmedley till musiken sångaren lyssnade på då det begav sig hemma i Lund, och precis som förväntat rörde han sig “all over the place”. På pappret är det i alla fall rätt långt mellan Bryan Adams Can’t Stop This Thing We Started och Warren G:s California. Å andra sidan tillhörde allt i detta potpurri det radiovänligas skara, så det fanns utan tvekan logik i urvalet.

Ovanligt naken version

Och visst var det underhållande. Den fulltaliga publiken var i alla fall inte nödbedd att “go crazy”. Fast ska jag vara riktigt ärligt hade jag nog trots allt hört lite mer från den egna repertoaren. Som till exempel något från det lite bortglömda albumet Barcelona Sessions.

Som avslutning kom en sista cover, och jag hoppas att Ted Gärdestad log där i sin himmel när han hörde sin Himlen är oskyldigt blå i en finstämd och ovanligt naken version där kapellmästaren Andreas Landgens keyboard tilläts dominera ljudbilden.

Bandet lyfte det musikaliska

Summa summarum talar vi om en övertygande show signerad en sångare med tydliga ambitioner, modell entertainer för en bred publik både unga och gamla kan känna sig hemma hos.

Samtidigt är det dock värt att notera att det övervägande skånskbördiga bandet i bakgrunden såg till att lyfta det musikaliska högre än vad jag kanske förväntat. Samspelet, spelglädjen och nyanserna imponerade, och kemin med chefen längst fram var långt ifrån oäven.

Skriven 2021-08-19

Skriv ut sidan

Våra samarbetspartners